Dagar i Aten (1)

Eftersom jag inte har lust att skriva något nytt på ett tag, och eftersom det kan dröja tills jag reser igen, så återpublicerar jag några texter från försommaren 2009, i Grekland.

_____________________________________________________

Hemkomst:
Vill inte det ska bli vanligt igen.
Det vanliga får inte ta över, så att jag ser sämre. Och upplever mindre.
Mindre och mindre. Cirklarna, de ska rubbas.

Ankomst:
Det första jag registrerar, dag efter dag, är glädjen som stiger inom mig. Redan på den svettiga bussen från flygplatsen in till Aten. Glädje.
Dofterna: Något i luften, eteriska oljor; apelsinträd, cypresser, blommande granatäppelträd, citroner, fikonträd, oleander, gardenior, magnolior, rosmarin.

Första kvällen: en god bit halstrad vit fisk på en restaurang med zigenska ägare. Den visar sig vara en lyckträff. Kocken hade tur. Jag går tillbaka till zigenarna för att jag gillar dem, men varje annat mål jag äter där är lika uselt som på många andra ställen i Aten där man blåser turister med uppvärmd mat. Jag tar souvlakibaren där enkelt folk äter, och allt smakar prima. En stor öl kostar trettio spänn.

Värmen. Hur kroppen rör sig i en självklarhet utan spänningar, alltid lätt svettig, men flytande i det stora medelhavsljuset. Jag flyter, jag gläder mig åt allt. Jag ignorerar de stinkande soptunnorna och den bullriga trafiken, ignorerar gigolos vid Areopagiten nedanför Akropolis, ignorerar den svarte mannen som inte ens efter åtta repliker kan fatta att jag inte är ute efter en karl; absolut inte ute efter honom. I så fall vad? undrar han. Som om kroppslig kärlek var en handelsvara. "I´m a culture-vulture", säger jag. Håller honom kort, köper mina Dolce-Gabbana-solglasögon och går vidare.

Genom Plaka, till Monastiraki, där de enorma arton-och-sjuttonhundratalshusen är förfallna och övervuxna med hela träd av ett onämnbart slingrande slag. Vet inte vad de heter. Ser och ser. Där inne, en mörk trädgård med ännu fler vildvuxna träd, små krassliga balkonger, igenbommade franska jalousier. En sluten plats där ingen varit på länge. Aten och hela Grekland excellerar i övergivna hus som ingen myndighet, och ingen spekulant, bryr sig om att ta hand om.
Sitter ner bredvid en svartklädd tant på en kalkstensbänk som svalkar.
Tänker på Linköping där jag bodde; där kommunen skänkte bort förfallna hus för en ringa slant, för att de nya ägarna skulle rusta upp dem. Så uppstod ett helt kvarter med fina renoverade kulturhus. Jag och min man bodde i ett av dem.

Jag skulle vilja, så här dags i livet, bo i ett av de förfallna, mystiska husen i Grekland, och försöka göra något åt det, huset. Men jag anklagar inte Grekerna: I Stockholm får okunniga bostadsrättsföreningar ansvar för fungerande hus som de lyckas grundligt förstöra genom att anlita fuskande byggherrar för utbyggnad av vindar och altaner. Rören läcker, och mögliga bjälkar byggs in i det nya fina lyxlägenhetsprojektet. Efter ett år får allting rivas upp och göras om. Det kostar miljoner att reparera det som några åstadkommit för att göra en snabb och orättfärdig vinst. Bad karma? Hyresgästerna bor i åratal på en byggarbetsplats. Dammigt, bullrigt, otryggt, otrivsamt. DET är oförskämt.

Men i Grekland kunde det behövas ett par goda entreprenörer. Jag är ingen sån. Jag vill bara bo i ett vitt hus med balkong och jalousier. Helst vid havet eller uppe i bergen. Parnitha, Pedheli. Det har visserligen brunnit där uppe, för två år sen stod röken svart över hela Aten: Men när jag reser upp i bergen med min grekiske vän har de brända platserna börjat grönska med nya pinjer och rosmarinbuskar, med ginst och olivträd. Och i den stora nationalparken vid Parnithas sluttningar råder en frid större än på yttersta Djurgården. Pinjerna är höga här, tujorna håller tyst, men fåren bräker i små flockar på ännu gröna ängar. Vi går på urgamla vägar. Möter en stor sköldpadda på en äng.

Går vidare till ett förfallet hus där vi slår oss ner på altanen, omgivna av jättelika snedställda gamla blomkrukor som en gång burit prunkande pelargonior och hibiscus åt en sedan länge död ägare. Det är lite Antonioni, eller I fjol i Marienbad, över det hela. Förfallna överklassvillor, höga skuggande cypresser, stora grå blomkrukor tömda på blom, det vita kvällsljuset som långsamt sjunker. Och dock är det varmt.
Vi går tillbaka förbi fler förfallna hus. Bondgårdar i sten. Trassliga buskage. Trastar som sjunger. Svalor som singlar. Underbart vackra hus, vackert belägna. Herregud vad man skulle kunna göra med dem. Eller vad staten skulle kunna göra; om den var svensk.

En kvinnlig vän som är med på utflykten säger:
Grekerna bryr sig överhuvudtaget inte om kommunala intressen, det gemensamma. Alla tänker bara på sitt eget, sina pengar, sin familj. Och det har blivit ännu värre nu.
Menar hon med högerregeringen? Eller menar hon med den tilltagande konsumismen? Eller både och? Euron är det i varje fall ingen arbetande människa här nere som tror på.
Vi släpper ämnet, talar om blommorna. Hon är italienska; jag frågar vad den gula, citrusdoftande blombusken heter på italienska. Ginestra.
Så hittar jag det svenska ordet: ginst.
Vi äter på en restaurang högt uppe på berget. De godaste lammkotletter jag fått. Natt, månljus, hemfärd på slingrande vägar. Pisspaus i fuktiga dofter och högar av skräp. Ordet Miljö har inte trängt in här än. Men det gröna eko-partiet har fått 5% röster.

- - - - - - - - - -
(Texterna har tidigare funnits att läsa på Den Blinde Argus).

Grönland - alldeles nyss

Ja, just ikväll, kom den här bilden till mig från en vän som vandrat och bott på Grönland.
Ortsnamnet kan ni vara utan. Det här är landet bortom allt förnuft.

Jo, vänta, Semilik, heter den kanske, platsen.
Fotograf: Susanne Tupý
Klicka på bilden och storheten är er.

Bach i augustiskymning

Ljummen kväll. Ett dis kring kyrkan. Där inne är ljusen tända i cirklar av svart järn. Mässingslamporna skiner. I fonden en muralmålning som är otydlig; om Jesus eller en apostel är svårt att se. Förmodligen Han Själv.

Men nu fylls kyrkan av folk. Bänkraderna blir nästan fulla. Stämning av förväntan. Viss glädje i luften. Vi ska höra Bachs Goldbergvariationer. Själv är jag ur slag. Men här sitter jag nu med alla. I allas vår kyrka, med allas vår pianist, Lucia Negro. Och allas vår Bach, med allas vår kommande kollekt för kyrkomusiken.

De små styckena är just så upplyftande, lätta, glada, stillsamma - som man inbillar sig att världens bästa musik ska vara. Den lilla kyrkan är hög i tak, och just nu tänker ingen onda tankar, tror jag, och ingen är orolig. Det känns i rummet att vi är ett vänligt fiskstim med en uppmärksamhet som svänger synkront. Även för en sån som mig, med absolut gehör, går det bra att flyta med. Lucia Negro spelar med både fart och finess. Och jag är inte expert nog att notera misstag, förutom ett par små brott i rytmiken. När det blir paus mellan variationerna hörs en motorcykel, och en glassbil som tutar i de tomma kvarteren.

Då vi kom in var det ännu ljust, men det mörknar utanför medan vi sitter där, och kyrkan blir alltmer inifrån glödande som om vi satt i ett rymdskepp, en avskild del av världen på väg mot ett helt annat håll…. Facetttaket gnistrar som en hall i Sagan om Ringen.

När vi rest oss efter applåderna, och de flesta gått ut, talar jag med den lugna kvinnan som satt vid min sida. Det visar sig att hon är från Vilhelmina; mina trakter i Lappland, som ännu mer är hennes. Vi enas om vår längtan efter det lappländska ljuset. När vi kommer ut ur kyrkan är det nästan mörkt. Vi gör sällskap ett par kvarter, och pratar om Stekenjokk, den högplatå som utgör vinjettbild på den här bloggen. Liten är världen.

Och så här kan det låta när en annan mästare gör en Goldbergvariation.

Korta tankar

Om vi hade en sådan statsminister som Jens Stoltenberg, skulle jag inte vara lika dödstrött på politiken.
Om vi hade en sådan Kung som Harald V, skulle jag strunta i det där med republik.
Båda herrarna hör till den sort som kan låta hjärtat tala, utan att bli floskulösa, och som kan visa sin smärta och samtidigt hålla ryggen rak.

Principfrågor eller människor.
Jag väljer människor alla dagar.

Udden vid världens ände

Här finns en klippa som i sina skrymslen gömmer rododendron och liljor, rosenbuskar och kungsljus, hundraåriga ekar och klättrande tallar. En udde där den disiga skymningen lägger sordin på motorbåtar och får seglen att framstå som något Turner kunde målat. Atmosfären är lugn, så när som på en och annan joggare, också de förhållandevis lugna. Ingenstans står någon och spottar, och ingenstans känns lukten av förkolnade engångsgrillar. Det är en närmast aristokratisk avskildhet som råder, men den är till för alla. Om de uppför sig.

Hit har jag dragit nästan alla mina vänner, min make och jag simmade här, och senare en annan kär man. Min hund har simmat här, och mina grannar. Vi har gått långpromenaderna hit, när tibasten blommar, och snöpromenaderna hit över isen, med apelsiner i fickorna.

Udden vid världens ände tänker man sig som Lofoten, där jag varit, eller Nordkap, där jag inte varit, eller Yttre Hebriderna, där jag varit, eller Goda Hoppsudden, där jag inte varit och inte heller ämnar mig.

Underbart är kort, och nu, de sista dagarna i Agusti, ännu kortare. Men i det varma soldiset uppstår en frid, ja, en glädje, som jag knappt hade väntat mig. Ännu en dag. Ännu en simtur, och ännu en varm kväll. Mer behövs inte. Världens ände är här. Jag kan klappa den med handen. Stå på den solvarma klippan. Femton minuter från stan.

Ticket? Inte nu. Inte ens en klocka på armen. Glömskans välsignelse är anspråkslöshetens eufori.

Monet vid Atlantkusten

Någon tycker det är för sött. Men det är verklighet. Ljus verklighet, karg verklighet, sorgsen verklighet, arg eller stillsam. Allt får vara med.

När jag googlar på Monet fattar jag mer - än genom Konsthistorien - hur enormt mycket han arbetade. Jag hittar nya motiv, flodkrökar jag aldrig sett, omtagna på samma sätt, i olika sorters ljus, som katedralen i Chartres eller de berömda höstackarna.

Kolla Monet när det regnar. Eller när som helst. Målaren som aldrig tröttnade, men slutade som halvblind. Han höll ut ändå, precis som Matisse, som till sist låg i sängen med enormt långa penslar, för att kunna måla på rygg.

Det är mina grabbar. Eller Per Kirkeby, som efter en stor hjärnblödning återtog sitt måleri steg för steg. Från den tidiga konvalescensens små och lyriska dukar, till ett måleri av samma kraft som tidigare. Det tog en tre - fyra år.

Eller min pappa, som efter en stroke och förlamning i halva kroppen, långsamt återtog sin arbetsförmåga, och stod på scen igen, gjorde film. Han läste sina sista manus med förstoringsglas. Monet målade med tjocka linser.

Det är den inre driften att skapa som är avgörande. Driften att älska kanske, genom konsten. Och allt det andra. Moln över havet. En stig genom sanddynerna, grågrönt strävt gräs. Vi har varit där förr, vi ska dit igen.

Sista simturen?

Medan kvällssolen lyser upp trädens stammar, och vågornas reflexer darrar mot grönskan, står en vän och hans son och glor ner i vattnet. Inte som på Bauers bild av prinsessan som tappat sitt hjärta. Mannen har tappat sina nycklar.

Medan jag sitter bredvid och kattsolar iakttar jag situationen. Pappan som först söker med blicken nere i vattnet, sen med sina tår och fingrar under ytan, sedan tar av sig kläderna och hoppar ner vid vasskanten. Sonen som står påklädd på stranden och utdelar snälla goda råd. De ”ser” hela tiden nycklarna, än här än där. Där! Nej, lite mer till höger! Där! Nej. De försvinner igen. Bedrägliga nycklar! Silvriga fiskar.

Jag: Du har väl extranycklar?
Han: Ja, men man vill ju ändå veta var man har grejerna.
Jag: Jag tror ingen kommer att leta efter dina nycklar här i vassen.
Han: Skrattar. (Generat?)

Nu är sonen än mer hjälpsam. Tar fram sina snorkelgrejer. Pappan trär på attributen och ligger sen som en ilandfluten stock med ansiktet ner och gungar lite intill vassen. Bara övre ryggen och huvudet och fotsulorna sticker upp. Han flyter än hit än dit, i en allt grumligare strandkant.

Jag: Hur är vattnet? Känns det okej?
Cyklopögat tittar upp: Jora det är milt, skönt.

I stället för att vänta på de arketypiska nycklarna tar jag och klär av mig och badar. Vattnet är först kallt, sen fullständigt ljuvligt. Kvällssolen ligger på och jag simmar åter i Monets sommarbild. Inifrån den svajande vassen ropar de: Vi har hittat dem.

Men sonen vill inte bada, och pappan har badat färdigt. Bara man har löst ett problem, bara man har funnit något som kändes förlorat blir man som en annan människa. De fann nycklarna. Jag simturen. Inte den sista väl?

”Känna sig som en annan människa” – vilket konstigt uttryck förresten.