Ni vet ju redan att det är vår...

...men ändå.

Hälsningsceremonier och det

Andrev Walden om drevjakt.

Hynek Pallas om Netflix

Okritisk lovsång. Right! Tänk efter före. Right?
Hynek Pallas skriver lovvärt om att förhålla sig kritiskt till serie-produktions-giganter, (som dessutom nolltaxerar). DN häromdagen:
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/hynek-pallas-okritisk-lovsang-till-netflix-kan-sta-oss-dyrt/

Jag lämnar ordet till tre andra brudar - om konst, droger och banker

I en diskussion på Copyriot läser jag ett par inlägg som handlar om varför populärmusiken var bättre förr. En röd tråd går därifrån till Euroschlager - och den handlar om ekonomi: På 60-och-70-talen kunde begåvade eller bara allmänt roade musiker ta sig fram via bidrag och - inte sällan i min omgivning - något enklare extraknäck som lämnade utrymme för dagar av rep och spel. Nu gäller det att från början vara kommersiellt gångbar i sitt vejlande eller glamslammiga intåg i musikbranschen.

Detsamma gällde för konsten. Jag minns mitt samtal med Göran Tunström och Lena Cronqvist om hur mycket lättare det var för den generationens konstnärer och författare att hanka sig fram tills det hände nåt. Grundekonomin var billigare: Mat, hyra, sjukvård, resor var billigare. Så var det också när jag och min pojkvän bebodde en stor trerummare på Östermalm utan tanke på hyresnoja. Men vi var fattiga. Det var alla. Och vem brydde sig?

Nu har vi andra tider och alla är som vanligt smittade av tidsandan. Konst är något för skattesmitare.*) Marianne Lindberg De Geer skriver i Fokus om hur kommersialiseringen håller konsten i ett fast grepp: Endast hårdsäljande drar sig fram, galleristerna måste välja de som säljer snabbt, anpassningen till å ena sidan professorer, å andra sidan amerikanska ratinginstitut för Konst, ger knappast upphov till en bred generation vågsamma unga konstnärer av olika slag.

Lite lättsammare besked kommer från Berlin - om en nyanserad syn på droger. Nina Lekander skriver om Berlinares förmåga att skilja på farligt och kul. Även det en debatt som pågår i unga kulturgenerationen i Sverige. Själv har jag rökt ungefär två cigg marijuana på 35 år, så jag vet inget längre. Men jag sympatiserar ändå med en grupp som tillåter sig en mer liberal och nyanserad syn på droger. I en stad där horder av asberusade fotbollshuliganer drar fram genom gatorna då och då kan man inte annat än gilla de avspända och kanske fnissiga som rökt på. Och USA är för en gångs skull föregångsland igen, när allt fler delstater legaliserar marijuana, eller tillåter det för medicinskt bruk. Det kan nog vara lugnare än legaliserade vapen.

Lite - skenbart - off topic länkar jag även till Maria Küchens text i Tidningen Dagen. 
Maria och jag skrev parallellt krönikor för Uppsala Nya Tidning, och senare har vi råkats på twitter.
Jag har alltid tyckt om denna människa, som är en av de få som kan få mig att lyssna på en kvällsandakt ända till slutet. Maria skriver om hur hon bytte bank. Från den arrogante Nordeachefens uttalanden går hon tillbaka till sin pappa småbrukaren .  
"Samma miljardär har kallat människor som min far – de stilla i landet, de som sliter utan att ha egen vinning främst för ögonen – för ”ekonomiska idioter”. Medel ska omfördelas från dessa idioter till sådana som han själv, ”människor med idéer”. Till idéerna som hans bank praktiserar har på sistone hört att hjälpa till med skatteflykt i stor skala, att göra guldkunder av klanen Karimov – Uzbekistans diktatorer som vid några tillfällen har kokat meningsmotståndare levande – och att låna ut miljarder till en oligark med kopplingar till diktatorn i Kazakstan.
Jag förmodar att dessa personer vid en jämförelse med mig och min ekonomiske idiot till far kan sägas vara ”människor med idéer”.

Det går egentligen bra att koppla samman dessa tre inslag: Från skattesmitare till illegal droghandel och illegal hantering av stulen och eller gömd konst, tillbaka till konsten som guldtackor liggande i bunkrar på samma icke-existerande vis som pengar i allmänhet numera. Allting flyter, och allra mest flytande är gränsen mellan miljardärer och kriminella.  De som säljer hårda droger och vapen, och de som placerar svarta pengar i egna små upplägg.

"De stilla i landet"  - finns de kvar nånstans? I så fall går jag i den riktningen.

 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*) Panamadokumenten avslöjar hur konst används som illegal valuta: Anders Rydell i Svt.

Oscar Bergman - en fin lirare

Karl Axel Persson 1921 - 2005

Om jag hade tid skulle jag skriva något om den här målaren. Men det har jag redan gjort, i Paletten, som tyvärr inte ligger på nätet. I gengäld kanske några av er orkar hitta vad Ulf Linde skrev om honom. Perssons utställning i Djursholm var den allra sista jag såg tillsammans med min late husband.

Here Comes The Sun

Nu ska vi inte överdriva. Nej, vi ska ta det lite lugnt. Men här kommer solen.