Jag var ute med sparken, efter flera dar inne på grund av tjatig virus. Äntligen ute var det helt underbart. Alla träd snöklädda, fjällen stolta som vanligt, tecknade mot en strimmig himmel där ljuset långsamt sjönk. Snön blåvit, träden i flummiga former, och vägen med hyfsat glid. Mötte Stefan, en av mina grannar, för en pratstund. Han också på spark. Så skiljdes vi och tystnaden var total igen. Skymningen föll och fönstren lyste i byn och jag sparkade på. Kom in upplyft av endorfiner och hörde på Beethovens sjua, som är bland det absolut underbaraste som finns. Älskar Beethoven, hans drive, hans näst intill humoristiska kraftfullhet, och skönheten i melodierna. Andra satsen i sjuan helt gudomlig. Jag svävade i min soffa ända till den sista satsen som ballade ur i ett alltför hetsigt tempo, så där som det blir när man vill vara alltför virtuos. Göteborgs symfoniker spelade under ledning av Maxime Pascal.
Hör den, den ligger ju kvar på Sveriges radios hemsida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar