Beethoven, Piano Concerto No.5 'Emperor' ...

Mild november med Beethoven

Vintern dröjer. Den lilla snö som föll är borta sedan länge. Marken ligger bar och full av skruttiga löv som virvlar upp i blåsten som pågått i tre dagar. Men jag går den lilla vägen ut på udden där lingonriset ännu är grönt, och där solen ligger på sista stunden på dagen. Vattnet är lysande blått och fjällen tecknar sina underbara konturer med enbart lite snö på topparna. Snöhetta, som det heter på norska. Glad att den stora sjön ännu ligger öppen, älskar detta levande brusande vatten. Tids nog fryser allt på och blir vitt och det är också fint. 

Nu tecknar sig björkarnas vita stammar mot allt det murriga, höstliga. Om morgonen är det frost på tak och gräs och bilar, men under dagen tinar det. Högst en  minusgrad, som känns som tio minus i blåsten, enligt väderrapporten. Jag fäller upp min stora kapuschong och stretar på. Och jag vägrar skriva nåt om USA-valet. Ni vet ändå hur jävligt det är. I stället går jag in och hör på Beethoven.

(Av tekniska skäl ligger den i nästa ruta).

Här, igår

 

Passar på de dödas dag...

 Också kallad Alla helgons dag.

Mild Oktober med Sibelius

Det blev nån sorts vinter ett par dagar. Jag gick i blåsten och glodde på de vackra vita fjällen. Sen blev jag förkyld. Inne med temp i sex dagar, efter att inte ha varit sjuk alls sen jag flyttade upp till Lappland. Men nu, en hängig dam. Som först de sista dagarna kommit ut i naturen igen. Nu är det som Oktober ska vara: Dimmigt och fuktigt och med blidgrader. Ingen vind. Månen steg upp nästan full mellan molnen. En rosa slinga himmel låg bakom Stöken och Klimpfjällen. 

Jag läste ut en kort "roman" av Claire Keegan, "I senaste laget", som jag tyckte om. Är hon inte lite påverkad av Raymond Chandler? Som jag också tycker om. I övrigt hör jag mycket musik, mest klassisk. Igår kväll en konsert från Berwaldhallen med Sibelius 2:a. Men tänka sig, jag är så förnäm att jag inte tyckte det var en riktigt bra instudering. Jag väljer Esa-Pekka Salonens any time; han kan Sibelius på sina tio fingrar och tår. Flöde är ordet. Här får ni den i nästa bloggruta.

Sen har jag via P2 upptäckt en helt gudomlig cellist: Istvan Vardai. Hans inspelningar får ni leta upp själva. 

Sibelius Symphony No 2 D major Esa-Pekka Salonen Swedish Radio Symphony ...

I will arise and go now...

 https://www.facebook.com/reel/537991598921538

Vackert och Jävligt

Så kom de första vinterdagarna. Snö föll och blev liggande här och där på gräset och taken. Himlen var klar och solen sken och jag gick i krasande snö för första gången i år. Kallt blev det, och ännu kallare nästa dag, i blåsten. Så jag blev förkyld. Man kan bli vissen även fast allt är vackert. Satt med rännsnuva två dar och är fortfarande hängig. Detta är tråkrapporten, efter att jag klarat mig utan vare sig små eller stora sjukdomar i mer än två år här uppe.

Jag hör på den vackraste musiken och förbannar de svartaste händelserna i världen: Folkmordet i Gaza och ryss-fascisternas intrång i Ukraina. Båda två vedervärdiga krig som dessutom är totalt ointelligenta.

Israels brutala mördande kommer inte att skapa fred och trygghet för Isralerna, tvärtom göder det nya fiender. Vackra små barn och flyende palestinska familjer så terroriserade att några av dem kommer att svara med att själva bli terrorister. Israel göder Hamas. 

Man blir galen av att ingenting kunna göra. Men något kan vi. Skicka lite pengar till någon hjälporganisation: UNCHR, Unicef, Läkare utan gränser (jag är månadsbetalare hos dem) och de andra. Jag skickade nu till de här som ser till att sköta om de söndriga kropparna efter bombanfallen.

https://islamichelp.org.uk/surgeons-in-gaza?fbclid=IwY2xjawF6Wh5leHRuA2FlbQIxMAABHTQZupALPp1UD77c-C-tDRwdtPORDrmCcHLJ6Mjy6NS5GR8huZCA94KzCw_aem_mJGZ4p5tXLVvlSo1VqtJlQ

Någon annans dikt...

 May You Always Feel Loved

May you find serenity and tranquility

in a world you may not always understand.

May the pain you have known

and the conflict you have experienced

give you the strength to walk through life

facing each new situation with courage and optimism.

Always know that there are those

whose love and understanding will always be there,

even when you feel most alone.

May a kind word,

a reassuring touch,

and a warm smile

be yours every day of your life,

and may you give these gifts

as well as receive them.

May the teachings of those you admire

become part of you,

so that you may call upon them.

Remember, those whose lives you have touched

and who have touched yours

are always a part of you,

even if the encounters were less than you would have wished.

It is the content of the encounter

that is more important than its form.

May you not become too concerned with material matters,

but instead place immeasurable value

on the goodness in your heart.

Find time in each day to see beauty and love

in the world around you.

Realize that what you feel you lack in one regard

you may be more than compensated for in another.

What you feel you lack in the present

may become one of your strengths in the future.

May you see your future as one filled with promise and possibility.

Learn to view everything as a worthwhile experience.

May you find enough inner strength

to determine your own worth by yourself,

and not be dependent

on another’s judgment of your accomplishments.

May you always feel loved.

-Sandra Sturtz Hauss

Att skämmas för serier

Jag började se krimiserien Sherwood, och dröjde mig kvar, för att jag gillar skådespelarna oerhört, och storyn var också bra. Bingeade de första sex avsnitten på två kvällar, något jag aldrig gjort förut. Har sen prövat att se nästföljande säsong. Det gick inte. Storyn blev plötsligt ansträngd, rentav tråkig. Såg 10 min av 55 och bestämde mig för att avstå, hur mycket jag än gillar David Morrissey. 

Samma med The Respondent, där Martin Freeman gör en av sina superbra roller, som snut. Rörande och avskalad. Men efter tre avsnitt blev jag så oerhört trött på kokainhärvan att jag la ner. Försökte sen häromkvällen att se (den prisade!!???) krimserien Nightsleeper - kapning, och blev triggad av det intensiva tempot. Men dialogen var för tunn och hur bra skådespelarna än var så fick jag fullständigt nog. Försökte se avsnitt två men började skämmas: Hur kan jag ägna min tid åt det här utdragna eländet? Alltså nej. 

Det slår mig hur mycket pengar som går till produktionen av dessa eviga krimiserier, överallt ligger det högar av dem, på Svt, TV4, Netflix (som jag inte har) och 38 Tv-kanaler till. Jag vill inte moralisera, människan har väl ett behov av nåt spännande ibland. Men det som bjuds är som att sluka våld och fetischerad tuffhet. I filmen "The Gentlemen" började varenda klipp med våld och blod, jag stängde av direkt. Fattar faktisk inte hur stora skådespelare som Hugh Grant och Matthew McConaughey kan vara med i sån skit. 

Det är nåt sorgligt med genren och dess förfall. Jag ska återgå till att se riktiga filmer som ligger på Svt Play: De 400 slagen (Truffauts bästa), Melancholia (Lars von Trier) och Censurerad (om den ukrainske poeten Vasyl Stus som kämpade mot Sovjetunionens förtryck och censur). Les Miserable kommer jag också att se, liksom Petra von Kants bittra tårar (Fassbinder.) Och - för spänningens skull: De omutbara.

Jean-Pierre Léaud i De 400 slagen

PS: För er som har TV4 Play finns den prisbelönade och verkligt begåvade filmen Fritt fall, med Oscarsnominerade Sandra Müller i huvudrollen.

"Moralisk" grymhet

 

Höst mellan fjällen

Jag är så lycklig att jag kom till just den här platsen, sent i livet. Dvs sent i livet som jag bor här för gott. I övrigt har jag rest hit upp i 39 år. Nu märker jag hur platsen flyter in i mitt måleri, med sina stora linjer. Och färgerna, som skiftar från blågrått till höstgult och röda mattor av ripbärsbuskar. 

Idag har hösten kommit, efter fem dagars ljuvlig sensommarvärme. Jag tog på mig dunrocken och drog ut i solen efter regnet. Frisk luft och en hel del höstfärger, även om de bara sakta börjat lysa. Sälgen är ännu grön, asparna fäller gula blad som ligger i solen och glittrar med regndroppar. 

Visst kan jag sakna en del av mina vänner i Stockholm, men de får så gärna komma hit. Och jag har vänner även här, och en massa grannar som är trevliga. De jag tänker mest på av saknad är ju hur som helst två döda män. Kära män. Ibland också min pappa. Och så saknar jag kyrkokonserterna, som var mina största kultur-upplevelse under femton år innan jag flyttade hit. Inte mycket sånt här. Men i gengäld: De stora vyerna, de många bergen som omger mig, de stora skogarna, de forsande vattnen. Norrskenen. Och - den stora tystnaden.

Egendomlig augusti-stämning

Nä, egentligen inte egendomlig alls, det är bara det att vi är i september nu...

Som Leonard Cohen skrev:

It's going to be September now

for many years to come,

many hearts adjusting to

that strict September drum.

Och så är det trots allt, efter rena ösregnsmörkret igår, en ljum och ljuvlig kväll med mystiska moln över fjällen. Sjön spegelblank i vikarna där träden speglar sig, och längre ut gråblå mot dunkla fjäll som breder ut sig i harmoniska former.

Jag gillar fukten i luften, och den oväntade känslan av sydlig vind. Jag går och sätter mig utanför en stuga som står tom, en stuga jag hyrde för många år sen en sommar. En bra stuga. Men jag ska inte bo i stugor mer, utan har det enkelt i min lägenhet i fjällen, där saker tas om hand av andra än mig själv. Bland annat den utmärkte vaktmästaren Isak, och nu hans efterföljare Per. Rejäla västerbottniska män.

Hotellet som var stängt en tid har nu fått nya ägare och de verkar trevliga och bra. Så skönt i en liten by med ett hotell som har en stor vacker matsal. Samlingsplats för festligare eller bara vänskapliga tillfällen. Jag ska gå dit så snart de serverar en fiskrätt, och gärna tillsammans med någon trevlig granne.

I övrigt lever jag ett väldigt lugnt liv, skriver en del, men målar mest. Det är strålande roligt och så intensivt ibland att jag blir svettig. Och så hör jag ständigt på den ljuvliga klassiska musiken i P2 (alltså jag gillar verkligen inte allt, men det mesta). Gladast blir jag av Mahlers Adagietto, Rachmaninoffs 2:a och Sibelius 2:a , samt ett och annat av Dvorak. Men äsch, det går inte att räkna upp allt jag gillar. Jag tar den här i stället, av en av min ungdoms älsklingsmusiker, Stevie Winwood.

Can´t find my way home.

Rallarrosen har blommat över

Här bara regnar det. Kallt är det också. Så jag har börjat fantisera om resor till Grekland eller Kroatien. Samtidigt som jag känner mig alltför bekväm för kånkandet och passvisandet och letandet efter hotell och rätt strand i paradiset. Enklare att ta på sig regnrocken och bara gå ut.

Rallarrosorna nedanför mitt sovrumsfönster, och överallt i byn, har blommat över, bara röllekan blommar ännu tappert och lyser upp gräsmattorna. Fjällen försvinner i moln, fåglarna har slutat sjunga för länge sen, och solen går upp först klockan halv fem, inte klockan två, som i juni-juli. Jag saknar juniljuset, men håller mig inne och gör saker. Målar dag efter dag, inga stora grejer men fina grejer. En sorts "inre" landskap, inspirerade av det stora landskapet jag gått omkring i nu i två år. De är halvt abstrakta, koloristiska, mestadels harmoniska (förutom ruggvädermolnen) och kan översättas till större format, senare. Naturalismen överlåter jag till 300 amatörfotografer som väller ut på nätet med magiska solnedgångar och norrsken.

Jag ska visa mina bilder nån gång, men inte här och nu. Har inga foton. Vill vara hemlig ett tag till. Det är mycket roligt att måla på bara, och komma på nya grejer. Jag går på lustprincipen. Den kan behövas, som motvikt till alla helveten man läser om dagligen. 

Och lite ser jag fram mot septemberhösten här uppe. Färgerna. Klar himmel. Blå fjäll. Rallarrosorna som får en andra blomning i rödrosa och orange. (Gammal anspråkslös bild gjord i paint på datorn).

Duggregn

Efter en dag av strilande regn gick jag ut mot kvällen. Lätt duggregn, halv tio. Fjällen i dis och moln, men ändå tydliga med sina blåsvarta konturer. Små lätta droppar föll över mig och jag njöt, sådär som man gjorde i barndomen när man bara var ute i vilket väder som helst. Min barndomsvän Blenda och jag gick till bonden och matade hästarna iklädda nån sorts galonkläder. Minst 2 kilometer fram och tillbaka.

Det var inte kallt ikväll heller och halv tio en regnig kväll har man hela platsen för sig själv, alla andra har knutit sig eller dricker öl eller ser på OS på tv. Jag njuter av stillheten och tystnaden och skönheten, som vanligt. Men jag, som är djupt ointresserad av OS, måste ändå erkänna att jag kollat på Duplantis stavhopp 6 gånger. Vilken bedrift! Han flyger som en gud ur mytologin över ribban. Och kommer ner nästa dag som en lätt bakfull människa.

Idag såg jag de första fem gula löven i björken utanför mitt fönster. Och rallarrosorna nedanför mitt sovrumsfönster börjar blomma över. En och annan humla ses ännu söka sin nektar där. Men vid stranden finns andra rallarrosor som blommar för fullt nu. Än är lite sommar kvar. Och vårt fina hotell som varit nedstängt en tid har öppnat igen med nya ägare. Så himla bra. Kom upp hit och bo och ät. Detta är en av världens vackraste platser.

Lägger Gustaf Fridolins artikel här idag. Eftersom han talar sanning och inte lögn. Den gröna omställningen brådskar. Och det funkar inte med låtsaslösningar. 

Vi lever i kapitalismens ruiner

Globaliseringen är över, när tar kapitalismen slut? Eller har den redan gjort det?

När nya marknader och valutaflöden ständigt öppnades uppstod en tillfällig lösning på den kapitalistiska produktionens inneboende problem: produktion och arbetskraft kunde bli billigare, samtidigt som fler hade mer pengar att köpa det som producerades.

Som vanligt lurades vi av det tillfälliga framsteget, det som var nu upplevdes som det mest naturliga och för evigt, och framtiden kunde bara tänkas som en lite förändrad, förhoppningsvis ännu bättre, version av nu. Beredskapslager stängdes, livsnödvändigheter blev beroende av globala varuströmmar och politiken reducerades till alternativ kring hur ett ständigt växande reformutrymme skulle fördelas.

Pandemin, en återkommande händelse i mänsklighetens korta historia och en naturlig konsekvens av vårt sätt att leva, blottlade sårbarheter som låg helt i öppen dager men ingen orkat se. Den nyauktoritära ruelse som alltid varit en konsekvens av ökad ojämlikhet har nu lett till samma krig och fanatism som alltid, som under senaste seklet så klart i industriell skala. Rebeller i det vedervärdiga proxykriget i Jemen, trötta på att leva i en ständigt osynlig kraftmätning mellan andra makter, kan med ganska enkla medel driva världshandeln mot sammanbrott.

Och då är vi ändå bara i början av de ekonomiska störningar som klimatkollapsen innebär.

Men vi står här och låtsas som om vi inte omgärdas av en ruin av den kapitalism den förra ekonomiska vågen skapade.

Ur strömmarna i städernas vattendrag fiskas elcyklar upp från det ena och det andra företaget. Inget av dem har någonsin gått med vinst. Cyklarna har tillverkats av pengar skapade ur de monstruösa kapitalansamlingar (där världens rikaste män är rikare än både draken Smaug och Joakim von Anka) som globalisering och digitalisering byggde upp, och som sedan eldades på i exponentiell takt av regeringar som inte kunde låta pengabingarna rasa ner i sanden de var byggda på.

Läs hela artikeln här: https://tidningensyre.se/2024/01-augusti-2024/vi-lever-i-kapitalismens-ruiner/

Och blomstren dö...

 ... och tiden allt fördriver. Blott Herrens ord förbliver.

Visst är det en liten smula vemodigt så här mot slutet av juli, när hundlokorna blommat över. Det uppstigande sommarljuset är över, det avtagande sommarljuset har börjat, och jag som älskar de vita sommarnätterna i Lappland konstaterar att de inte är riktigt så ljusa längre. Men ändå mycket ljusare än söderut.

Nu blommar i gengäld rallarrosorna, högre än någonsin tidigare, på grund av denna relativt regniga sommar. De är i höjd med mig, 1.72. Och pryder en vild "rabatt" nedanför mitt sovrumsfönster.

Igår regnade det nästan hela dan, och jag hade tur som kom ut en stund på kvällen mitt emellan två ösregn. Bara jag och Britt med hunden var ute. När det är murrigt väder sitter jag inne och målar eller skriver. Men den vackraste dagen gick jag en riktig långpromenad, bort dit där hela dalen öppnar sig mot en enorm utsikt över den stora sjön och fjällen mitt emot. Det var spegelblankt och moln stora som fartyg speglade sig i sjön tillsammans med fjällen. Och alltid möter man någon man pratar med en stund, på vägen. Slår av en sludder, som danskarna säger. 

En annan dag gjorde Gerd och jag en promenad vid den lilla forsen närmast oss, den heter Satsforsen, och rinner från Satsfjället ner i dalen, med ett ständigt brus som ackompanjemang. En annan dag var vi just nedanför mig, där de sista hundlokorna blommade för fullt. Nu måste jag gå till skogsbacken där de vilda stormhattarna växer, innan det är för sent. Och komma upp till Stekenjokk igen. Ty sådan är sommaren, och livet, snart nog är någonting för sent.

Satsforsen i gråväder

Utsikten nära min lägenhet. 

Det där med självkärlek...

Om jag tänker efter ärligt och kärleksfullt: Nog älskar jag mig själv mest. Det är dock inte alltid lika säkert när överjaget sätter in med sina måsten och sin ambition. Men ändå: Jag kan ofta vila i att jag gillar mig själv precis som jag är. 

Att utgå från att man älskar sig själv mest är långt ifrån narcissism, detta spöke som hotar varenda framträdande gestalt i vår samtid, och som är ett verkligt hot, se exemplet Trump. Grejen är att narcissism inte bottnar i verklig självkärlek utan i en grundläggande, tidig osäkerhet som spökar ut sig med alla tänkbara överdrifter och betydelser som ofta gränsar till rena fantasier. Därtill materiellt krimskrams som ska öka vederbörandes ofantliga betydelse, men som i själva verket avskärmar från andra. 

Självkärlek å andra sidan bär andra med sig. Även i sitt ensamma tycka-om-livet är man där med andra man tycker om: Det susar av annan kärlek; den sensuelle maken, den bästa ungdomsvännen, den passionerade älskaren, den näst intill helige biskopen (Lönnebo) och den norske filosofen som var friare än alla andra. Där finns också en varmhjärtad pappa, och många andra vänner genom åren, för många för att räknas upp.

Självkärlek är också det som skyddar en mot det låga hos andra: Det där som vill förstöra och också försöker göra det. Det där som väcker vårt förakt och kanske till och med äckel. Det vi behöver hålla ifrån oss. Och också gör - med tillräcklig självkärlek. 

Bild gjord i Paint.

Apropå ultrahögern i Europa

 

Plötsligt tänkte jag på döden...

Igår natt, innan sömnen. Tänkte på det obegripliga att vår fysiska existens bara faller bort, grävs ner, eller bränns till aska som strös för vinden. Att vi dör, kort och gott. Ofattbart.

Jag tycker den processen är lite oartig, på ett sätt. Å andra sidan, kanske befriande. Vem vet. Själv har jag inte den enkla trösten att vi ses i Himlen vid ett långbord, alla döda vänner, släktingar och jag. Och den käraste mannen. Den tröst som till och med den gamle kristendomsbekämpande Ingmar Bergman tog till sig, slutligen, när han gått ensam för länge medan Ingrid var "i Himlen". De skulle nog ses igen, sa han.

Jag vet verkligen inte. Men det vore rätt kul om Himlen fanns. 

Helvetet finns ju redan här på jorden, i Gaza och Ukraina och många andra ställen som jag inte ens kan räkna upp. Men - som jag ser det, finns också Himlen på jorden. De skönaste sommardagarna som nu. Med stilla blå vatten, ljus grönska som speglar sig, tystnad och sol och en och annan fågel eller granne som passerar medan man sitter och flummar på skönheten. I sina bästa stunder är man ett med allt. Och det är ju också en version av Himlen, som finns inte minst i de asiatiska, mer filosofiska religionerna, Taoismen t.ex. eller hos den bäste av muslimer, Rumi.

Men om man i andra stunder, som en gammal katolik, ändå ber sina böner, inte sällan för sjuka vänner, så är det ju en god tankevana. Såsom i Himlen så och på jorden, och om Himlen inte finns inom människorna, så blir jorden därefter: Ett paradis endast för egoister och maktmissbrukare. Aka Helvetet, men med mycket pengar och intriger och krig.

                                                                     ***

Jag måste förklara att jag inte lider av dödsångest. Det tror jag däremot kan drabba en om man aldrig tänker på döden, utan bara låter den ligga och lura i ett hörn som en mager byracka. 

Vi utplånas alltså. Och då börjar man genast hektiskt tänka på vad man kan mata byrackan med; dvs allt man ska hinna innan man dör. Det är ett sätt - och det är okej. Man kan också släppa ut byrackan i friska luften, låta den löpa liksom. Och medan den löper kan man tänka på allt möjligt som döden kanske lär oss. Till exempel att vi är rätt små, oavsett vad vi gör och inte gör. Till exempel att vi är rätt stora. Vi är faktiskt allt vi kan se och fatta med våra öppna ögon och sinnen och tankar.

Då närmar jag mig panteismen, i det att jag kan uppleva Gud som det totala uppgåendet i världens vackraste utsikt över fjällen, eller i en riktigt storartad kyrka. Människor har ju alltid lutat åt det storartade för att ge rum åt det gudomliga, fastän små kapell också har sin mystiska charm. 

I ett eller annat kloster, kristet eller buddhistiskt, jobbar folk med att upplåta sitt jag för det himmelska, för godheten, sanningen, skönheten, tystnaden. Uppgåendet är liksom deras jobb. 

Men det finns ett annat uppgående, Eros. Kärleken alltså, och då inte enbart den altruistiska agape, utan den svindlande starka, erotiska feelingen. Freud skrev en bok som hette Eros och Thanatos. Minns inte om jag läst den. Men den handlar alltså om dödsdriften Thanatos, kontra skapardriften, livsdriften Eros.

Dödsdriften i hans tappning är förstörande, destruktiv, upplösande. Eros förbinder och bygger upp och älskar och har sig. Men i Eros finns också ett försvinnande. Emellanåt blir man ett, i en enda stor känsla. Man går upp i, ger sig hän, sjunker i ett hav. Och fransmännen, som alltid är lite sisådär finsmakare när det gäller erotik, kallar tillståndet efter orgasmen för Le petit mort, den lilla döden.

Detta har säkert Lacan sagt något smart om, så jag behöver inte.

Någon annan har sagt: Ingen frigjord agape utan frigjord eros.

Själen då? Finns den. Fastän Dawkins och andra ska impa med sin materialism. Självklart finns själen för alla som upplevt den. Och om inte får man väl sitta där med sin karta över signalsubstanser, kemiska reaktioner, limbiska system, och annat kontrollerbart joks, medan själen flyger fritt som den vill, och den magra byrackan döden kommer skuttande efter. Quelle joissance.

Just saying...

Här bor jag.

 

Jösses - vilken vinter!

Det känns som en långdistans genom mörker och kyla är passerad. Den mest vintriga vintern i mitt liv. Snöfall följde på snöfall, högarna av plogad snö växte från två till sju meter, vid stranden. På taken låg massor av snö, på träden återkom den vita skruden, ibland i övergångsformen frost. Glittrande träd i morgonsolen och frostgnistor som långsamt föll från björkarna när solen låg på framåt dan. 

I centrum av vintern flera snöstormar. Jag stod i mitt sovrumsfönster och såg snön flyga horisontalt i stora sjok under gatlyktorna. Men vägarna plogades och om dagarna tog jag mig fram med spark som är mitt bästa fortskaffningsmedel. Mot kvällningen stundtals frostklädda träd som gnistrade mot den mörka bakgrunden. Några blidvädersdagar i februari och sen började allt om. Med lite tur får vi snö den här veckan igen. Jag skojar.

Men det mest märkliga: att denna långa vinter, mörkret, kylan, de återkommande enorma snöfallen inte alls har stört mig. Jag tycker bara det är härligt. Det enda jag saknat är norrskenen, som jag tydligen råkat missa varje gång.

Ändå är det naturligtvis underbart nu när ljuset stormar fram. Ikväll var jag ute i solnedgångstimmen. En strålande klar kväll. Solen låg vid nio ännu en bra bit över fjällen, Isen gnistrade vit, och berg och granskog med långa blå skuggor. Solen gick ner i aprikosfärg. Det där som folk brukar använda adjektivet magiskt om. Så inte jag. Men himla vackert är det. Denna plats. Denna stund. Alldeles tyst.

Och sen träffade jag en konstnär från London som är uppe och målar i ateljén där jag också målat ibland. Det var kul. På Kristi Him ska vi ses på hotellet. 

Foto: Nina Ivarsson

Melancholia revisited

Jag såg om Lars von Triers Melancholia, nu när den låg på Svt Play. Det skulle jag inte gjort. Den gick rätt in som ett stålrör i den lugna atmosfären här uppe i min fjällvärld. Så svart, så sorglig, så störda mänskliga relationer. 

Jag mindes förstås att jag tyckte det var en stor film, först gången jag såg den. Den långsamma, tryckande stämningen, de otroligt fina skådespelarinsatserna: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland m.fl. Och så själva filmögat, det suggestiva fotot, både i drömsekvenserna och i nattens vandringar, där den nygifta bruden släpar runt på sitt tunga sjok av en klänning intrasslad i grå, tunga rep eller nät. 

Från upptakten med det avskyvärt upptrissade bröllopet, den stenhårda mamman och den slafsiga pappan, till Justines uppgörelse med sin gräslige, makthungrige chef mitt i bröllopsfesten tecknar von Trier en ödslig rikemans-släkt, med alla dess trista ambitioner, bittra uppgörelser och falska tjusigheter. Ingen är hemma. Alla är någon annanstans. Var och en i sin idé om tillvaron och hur den ska vara. Att Justine drabbas av en ångest-depression mitt uppe i allt denna overklighet verkar närapå logiskt. 

Det är alltså inget fel på storyn, inte på regin, inte på det filmiska, inte på skådespelarinsatserna. Men jag orkar bara inte. Den lämnar mig med en sorg jag inte behöver. Och även om hela filmens mytologi handlar om en förfallen värld på väg mot undergången, här gestaltad som ankomsten av den destruktiva planeten Melancholia, så är den, trots den djupt ödesmättade stämningen på något sätt alltför privat. Som om allt det svarta i Lars von Triers eget liv blåst ut i en story om alltings förfärande undergång. Med endast den luttrade Justine som en hjälpande moster i den stora olyckans stund. Hon är ju den som kan tackla döden, och berätta en saga för den lille pojken, hennes syskonbarn. Slutet som är mycket rörande är samtidigt en Wagnersk dödsdröm, och jag tänkte på Wagner innan jag såg/hörde att filmmusiken var Wagners. Det är alltså den graden av romantisk svärta, men utan någon annan hjälte än den i grunden goda och sannfärdiga Justine.

Hon kan inte bära världen, tänker jag. Och jag ska aldrig mer se om Melancholia. Men jag tycker fortfarande att Lars von Trier är en av vår tids största filmmakare.

Fullmånen och konstförstörelsen

Just som jag stod och klädde om för att gå på middag till mina vänner såg jag ut genom fönstret. Över de skymningsblå skogarna gick fullmånen upp, korallröd. Den ser alltid så stor ut just när den går upp, och några timmar senare hänger den som en gul kägla högt uppe på himlen.

Lars-Göran hämtade mig och stod sedan vid spisen och gjorde i ordning fisksoppan. Den blev god. Vi var alla egentligen en smula trötta, men stämningen var vänlig och förr eller senare kommer man in på sina älsklingsämnen. Jag: att göra smått komiska varianter av dåliga radiopratare. (Det hör till saken att Lars-Göran är gammal radioman och dessutom en utmärkt sådan, och att jag själv gjort en hel del radioprogram varav det om Rilke från Obs ligger här, så ni kan höra hur man naturligt talar i radio). 

Sen skulle Gerd och jag se filmen om Anselm Kiefer av Wim Wenders - men någonting sket sig fullständigt med tekniken (det gör gärna det vid fullmåne) så vi blev hängandes vid en mycket egendomlig jättelik utställning förmodligen från Kina eller Japan, vi kunde inte riktigt avgöra. Det var 90% fasansfullt måleri. Det där som jag kallar för Konstförstörelsen: äckel och sönderbombade färger och former, ingen halt, bara ett klatschande i stort format för de alltid lika ivriga tönt-konst-investerarna. Förfärligt.

Vi stängde av och ägnade en stund åt att samtala om konstnärer vi tycker om. Det finns ju många. Samt gjorde vi som vi tyvärr ofta gör numera; klagade på den ringa tillströmningen av konstnärer till ateljéerna i byn. Mer om den problematiken en annan gång. Spoiler: Det beror inte på konstnärerna.

På hemväg med L-G hängde månen högt och natten var glasklar med bara 4 minusgrader. Väl inne hörde jag på radion den basist som L-G just tipsat om: Ron Carter. På Svt Play ligger en hel film om honom. 

 

Dagens läsning: Den ukrainske författaren Andrij Ljubka

"Just nu, när flyglarmet ljuder över Kiev, springer nästan ingen till närmaste skyddsrum – människor fortsätter sina göromål utan någon större brådska. Döden har förvärvat de antika grekiska tragediernas anlete och över den härskar nu ödet. Du har nästan ingen kontroll alls. Kanske träffas ditt hus av en missil någon dag, eller så faller den på caféet där du beställer din cappucino, förstör stället där du träffar dina vänner. Den är näst intill omöjlig att undvika, så vi måste acceptera att det är något som kan ske i vardagen. »Ske din vilja«, som vi ateister säger.

Död finns det gott om. Våren 2022, när kistorna med de första soldater som hade stupat vid fronten fördes hem till min stad, kändes varje dödsfall som en personlig tragedi. När likvagnen körde på gatorna föll trottoarens människor på sina knän och lade ner blommor, folkmassor samlades för begravningar. Nu finns en hel avdelning militärgravar på stadens kyrkogård, varenda en dekorerad med Ukrainas flagga. Släktingar, civila kolleger and kamrater från krigsfronten följer kistan – det är ofta ett litet begravningståg. På gatorna stannar människor upp för att visa respekt, men de gråter inte längre eller faller på knä. Det är enklare för dem att titta bort eller skynda sig till närmaste affär, och undvika mötet med någon som offrat sitt liv för att vi ska kunna leva under förhållandevis fredliga omständigheter långt bort från fronten."

----------------------------------------------------

Alexander Svedberg har översatt och tidskriften 20-tal kommer att publicera ett stort nummer med Ukraina som tema, våren 2024. Hela texten finns att läsa här. Klicka på länken.

 

Gun-Britt Sundström, Skrivliv

Återpublicerar den här texten som ligger bakom betalväggar, sen länge.

 

Det finns författare som har en så egen ton att om man tycker om den så tycker man om man praktiskt taget allt de skriver. Gun-Britt Sundström är en sådan författare. Jag minns hur igenkännande jag och väninnorna läste Student-64, För Lydia, och Maken, på 60—70-talet. Maken blev det hon inte själv hade avsett, en generationsroman om kärlek, trohet och fria älskandes moral. En klassiker.

När jag nu läser hennes dagbok om ett Skrivarliv är det med en så självklar fröjd. I början är hon fortfarande en ung universitetsstudent. Hon ”dödsdiggar” Hjalmar Söderberg. Hon läser humanistiska ämnen, dras än till litteraturhistoria, än till latinet, längtar till filosofin och får ständigt andra idéer om vad hon vill göra: Estetik, folklivsforskning, runskrift. Hon gör ett år på Journalisthögskolan, skriver magisteruppsats, köper ett litet hus, gör en resa till Grönland, allt med samma entusiasm. Hon delar det tidstypiska politiska engagemanget, känner ansvar för sitt samhälle och går till och med in i en stadsdelsförening (!). Men hon vill aldrig skriva böcker med krav på engagemang av politiskt slag. I stället fungerar hon som alla mångsidigt begåvade människor, med ständiga utflykter hit och dit, både mentalt och i geografin. Långfärdscykling och liftning är hennes vanliga transportmedel, och jag blir lite förskräckt i efterhand över hur omisstänksamt hon reser med olika män genom Sverige. Sen minns jag; vi gjorde så. Det var en annan tid.

Skrivarliv är tagen direkt ur hennes dagböcker från den tiden, redigerad endast med ett fåtal kommentarer, och – gissar jag – många strykningar. Men just direktheten blir så berörande: Det är en ung, spirituell och känslostark kvinna mellan 20 och 32 som berättar: Hur hon kämpar med sina kärlekshistorier, hur hon skriver, hur hon snabbt kommer in på DN och får roliga kollegor. Hur hon – trots all uppskattning och kollegialitet – ständigt dras med sin frihetsdrift. Visst, hon vill vara där hon är, en bit in på parnassen, men ännu mer vill hon vara fri, fri att tänka och skriva helt eget. Hon får redaktörserbjudanden från både DN, Svenska Dagbladet och Expressen, som hon inte tar emot. ”…bli en så offentlig person – nej – det har jag inte nerver till”.

Hennes förtjusning i kamratskapet på DN innebär också trassliga stunder med kulturgänget. Framfusighet mot kvinnor. Maktkamper. Hetsiga fyllediskussioner som ändar i slagsmål. (Än en gång häpnar man över det manliga alkoholintaget på svenska kulturredaktioner, samt häpnar jag över att kolleger på samma tidning recenserade varandra). Under en hektisk period på DN Kultur frågar hon sig: ”Har jag tappat min integritet?” Det är en bra fråga att ställa redan vid 25, vid 35 kan det vara försent.

Gun-Britt Sundström har blivit prisad för sin Söderbergska lätthet och sin anglosachsiska stil. Själv läser jag om en flicka som liksom dansar genom tillvaron, och bara då och då sätter ner foten, till exempel visavi Olof Lagercrantz, kultursveriges favorit, men också en streber som fick utbrott på redaktionen när det passade honom, och som kunde vara ogin mot unga begåvningar, som Sundström själv. I övrigt är det som om hon nästan alltid trivs bland sina murvlar, inte så få av dem äldre män med pappakvaliteter. Om kvinnor skriver hon betydligt mindre, kanske fanns det inte så många på redaktionerna på 70-talet. Men hon nämner sin aversion mot konkurrenten Maria Bergom Larsson, och konstaterar: ”Jag är klarare än hon”.

Vid sidan av det privata är det här i högsta grad en exposé över en tid: Det är Vietnamdemonstrationer, första-maj-tåg, kårhusockupation, uppror mot monarkin; det är en tid med stora öppningar, både för tankarna och experimenten med relationer och kollektivt boende. Sundström-flickan aktar sig noga för kollektivismens smetiga sidor, men är desto mera öppen och ömsint för allt som har med vänner och kärlekar att göra. Tre män passerar revy, varav den mittersta är en gift man, på en gång hennes själsfrände och stora passion. Jag rörs av hur hon beskriver denna omöjlighet som möjlig. Hon har en kvalitet som är ovanlig; hon klandrar inte människor, relationer, jobb för att de inte är som man skulle vilja ha dem. Hon betraktar, resonerar med sig själv, inser och har sig, men skyller nästan aldrig på någon annan, något annat - en cool hållning som smittar av sig även på hennes lätt ironiska språkstil.

Det som gör den här dagboken så – i god mening – underhållande att läsa är författarens outsinliga livförälskelse; hon går liksom all in i allt hon företar sig, från latinstudier till skriverier till bergsbestigningar, och det mesta hon tar sig för är dessutom lyckosamt -ingen sturm und drang i den ungdomen, endast tredagars depressioner. Men när det krisar med någon av hennes kärlekar kan optimisten falla omkull i stormande gråt och sorgsna betraktelser; all in även då.

Dock, som med alla dagböcker, Anaïs Nin, Lars Norén eller Gun-Britt Sundström, blir man efter 300 sidor lite mätt på huvudpersonens funderingar kring sig själv. Då kan jag rekommendera att man tar de resterande 200 sidorna lite i taget. Så har man en riktigt god läsning, nästan som en liten inre sol, medan höstmörkret sänker sig.

 

Ljuset här...

 ...sent om eftermiddagen, har lustigt nog Paul Klee fångat, nån helt annanstans, i sin Moonlight, från1919.

 

 

Underbaraste lokalnyheten

 Vilgot, 11 år, härmar fåglar. Där ligger jag i lä. Klicka på länken.

 

Ljusets återkomst

Fyra dagar med sol och uteliv. Uteliv här betyder att sticka iväg med sparken, sitta en stund i solen, prata med några som råkar komma förbi, sparka vidare med sparken, se Satsfjället i motljus och Marsfjällen i solljus. En stilla lycka att solen äntligen är uppe lite längre, det känns som en begynnande vår, trots de låga temperaturerna mellan 16 och 19 minusgrader. Innan dess hade vi två dygn med snöstorm. Noll sikt. Bara vitt, vitt, vitt. Igenmurade fönster.

Drömde inatt att jag hittade början till en roman, en upptakt som jag försökte minnas, och ingen fick störa mig. Flydde från familj och alla andra. Det kanske är det jag gör. Men var finns upptakten till den nya romanen? Jag kämpar rätt segt med mina gamla. Men jag vet att det är två bra grejer jag håller på med. Jag är inte osäker, bara lite långsam. Men så tänker jag på att Brahms höll på i 12 år med en symfoni, och blir gladare. 

Å andra sidan bör man nog inte säga ett dyft om vad man håller på med, utan låta det ligga och gro i mörkret. Annars blir det lätt som en nypig hand runt nacken; krav, inte kul.

 

Mitt "kvarter" vid tiden för snöstormen.

 

Marsfjällen. Foto: Gerd Ulander.

Foto: Peter Näsström.

Shakespeares bildspråk

 

Utflykt mellan berg och skogar

Idag gjorde vi en liten utflykt, min granne Eddie och jag. Det hampade sig så lägligt, just som jag kände behov av att röra på mig kom han och frågade om jag ville hänga med till Vilhelmina. Vi startade vid tiosnåret, i en ljus dager med lagom frost på vägen. "Som sandpapper" sa Eddie. Passerade ett antal små byar men mest bara skog, fjäll, skogshöjder i svartvitt, och så den ännu levande lilla forsen vid Bielitje. Överallt frost i de ljusa björkarna och massor med snö i granarna och på de branta bergens fallsidor. 

Vi tycker båda att vintern är härlig, och lika vacker som sommarhalvåret. Under en dryg timmes färd hann vi också berätta lite mer om våra liv för varann. Lugnt och oforcerat med inslag av skratt. Tills den stora sjön Malgomaj öppnade sig och himlen ljusnade och vi var framme i Vilhelmina.

Fikade gjorde vi, som man bör, och begick tröttsam inhandling, som man måste. Kånka påsar, dra dramaten, in i bilen och hem. Hemvägen lika vacker som ditvägen, men lite fler mötande bilar. Det kom snörök från timmerbilen. Sen såg vi fullmånen gå upp över Malgomaj. Solen kom fram ur molnen och glittrade över Bielitje, innan den försvann bakom Gitsfjället. Vilken utflykt! Och när vi kom hem var det mulet, och jag tog min vanliga sparktur. Kort sagt, en bra dag. Trots att den började med besök hos (min trevliga) husläkare, och prat om knäoperation. 

 

Vilhelmina från sjösidan.

Kipling for Everybody

 

 

Tystnad

 

Vinternatten,

denna obundna tystnad,

inget rår på den,

ingen sätter på en

maskin 

har denna människa 

dragits tillbaka från världen

som de gamla asiaterna

vid hög ålder?

träd talar, fåglar visslar,

grannar småpratar,

blåst sjunger i dess

och e-moll

min egen obetydlighet 

intill fjället är lika med

fjället i min egen själ

tystnadens berg höjer sig.

"Vår" tid. Dagsdikt

 

De fattiga lägger upp sin röv

De rika stiger ut ur sina limousiner

 

De rika kastar miljarder i rymden                                                             

De fattiga söker mat på sopbergen

 

Satan Putin anfallskrigar för miljarder

Fattiga bondpojkar blir till köttslamsor

 

Netanyahu behåller sin galna makt

Barnen i Palestina är ingenting, intet

 

De rika snor miljoner möblerade rbnb

De fattiga får bo på 31 kvadrat

                                                                                                           

De rika skiter ur sig tonvis med avfall           

De fattiga sorterar deras slängda kläder

 

De rika lägger upp sin kåta röv

De fattiga masserar deras inälvor

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(Bild: Odilon Redon)