torsdag 10 februari 2022

Liminalitet - del 1

Det är ljust till halv fem nu. Februari är en älsklingsmånad, ljuset stormar fram, vänta bara.

Jag packar böcker. Låda efter låda. Tjocka boken med Shakespeares pjäser, tung konsthistoria, tungt danskt lexikon, med flera tunga och trehundra lätta volymer. Papplåda efter papplåda fylls och jag staplar dem i rummet. Rotar i garderoben, slänger kläder. Fyller pappkassar med böcker jag ska ge bort.

Solen når in i mitt fönster igen mitt på dan och lyser upp väggen som vetter mot grannen. Hon som blev en vän, och är det ännu, efter 30 år i ett hus som haft sina oväder av renoveringar och översvämningar, och stundtals spänd stämning. Men vi har tagit oss igenom det. Hon och jag och andra grannar, hon som bodde på samma våning mitt emot, som också blev en vän under lång tid. Sådana händelser är en bra grej i livet; att bli vän med sina grannar. En annan bra grej är att jag alltid gillat den här lilla lägenheten, här är mysig stämning, en vacker gård, en ljuvligt hög kastanj, och nära till Brunnsvikens ljus och vatten, promenader och simning, och under flera år skridskor.

Den här lägenheten innehåller också mänskliga minnen, av min man, många vänner, en och annan fest, en ung älskare, samt några (älskare) till, som jag inte ska gå närmare in på. Men de bidrar till stämningen.

Jag befinner mig i uppbrottet. Mitt livs längsta och tyngsta flytt ligger framför mig. Allt här ska upp och iväg 79 mil norrut. Till södra Lappland och min älsklingsby där. 

Min själ och min kropp är i mellanrummet, mellan allt det gamla och det nya, som också innefattar en del "gammalt" - eftersom jag rest till denna by regelbundet i 35 år. Liminalitet innebär att vara på spänd lina, mellan det som ska lämnas och det som är framför. Både känslomässigt och praktiskt svävar och kämpar jag med konsten att lösgöra trehundra ting ur gravitationen, att sätta ner dem igen, att se den nya lägenheten framför mig, att vara fylld av minnen, vänner, konst, kultur - som bara finns i Stockholm, och å andra sidan: min stora trötthet på gator och sten. Jag väljer alltså, och då väljer man samtidigt bort. Jag väljer den oerhört vackra lappländska naturen, och jag har vänner även där uppe. 

Sen, när jag en gång vilat ut och landat, kan jag göra utflykter. Hit ner till Stockholm, eller till Umeå, Trondheim, Östersund. Men den här mellantiden är så pass jobbig att jag kommer att vara oerhört förankrad där uppe, en mycket lång tid, tror jag. Resfeber? Ja. På ett helt annat sätt än någonsin förr, vid utlandsresor. Jag har tagit ett modigt beslut, men på spänd lina vandrar också en liten tjej som byter liv, kanske för sista gången.


11 kommentarer:

  1. Lycka till med det nya livet – det låter spännande (och samtidigt lite vemodigt).

    SvaraRadera
  2. Tack. Det finns väl alltid ett visst vemod i att lämna en del av sitt liv bakom sig. Men jag vet ju också hur bra jag mår där uppe. Det är asjobbigt att flytta, men när det väl är klart börjar ett nytt liv, med nära till ljusa juninätter och vinterns norrsken och en härlig musikerfamilj med flera. Jag är inte orolig, det är lätt att göra utflykter. Jag bara fasar för allt praktiskt joks.

    SvaraRadera
  3. Jag önskar dig all lycka på din nya plats på jorden. Du är modig.

    SvaraRadera
  4. Tack Lennart. Välkommen på ett glas saft om ni har vägarna förbi ; )

    SvaraRadera
  5. Ja, oj vilken förändring i ditt liv! Själv har jag ibland lekt med tanken på att flytta norrut. Men på kusten, är så präglad av barndom, uppväxt och liv på en ö i alla år. Nån flytt blir det inte för mig ändå av olika skäl. Får nöja mig med sommaren på ön. Men jag önskar dig verkligen all lycka till med ditt nya liv. Låter som om det kanske sker snart. Och vi är nog många som sen väntar på rapport uppifrån södra Lappland. Allt gott!

    SvaraRadera
  6. Hej Gabrielle, tack för hälsningen. Ja, du har din ö, och jag har mina berg, min sjö, och återvänder väl ibland till barndomsstället. Jag hoppas hinna klart för att resa i början av maj eller så. Ni lär höra av mig ; )

    SvaraRadera
  7. Å, lycka till med allt! Hoppas att flyttbestyren går smidigt och att du landar mjukt.
    Ibland har jag gått förbi och tittat i kvarteren där du bott och tänkt att kanske ... och undrat om jag skulle känna igen dig ... Men nu lär det inte bli så, alltså. Och våra barn flyttar från Umeå söderut, så nu vete fåglarna när vi kommer långt norrut härnäst. Fast vi har en vän i Ammarnäs, förstås.

    SvaraRadera
  8. Bästa Lena, tack för hälsningen. Om ni har vägarna förbi, upp till Ammarnäs, så hör av er. Jag kan alltid bjuda på ett glas saft som jag sa till Lennart ; ) Eller rentav kaffe.
    Ammarnäs är alltså i näst-nästa dalgången norrut från oss sett, med Storuman/Tärnaby dessemellan, eller hur?

    SvaraRadera
  9. Tack, snälla du! Ammarnäs ligger i Vindelälvens dalgång, en återvändsväg från Sorsele. Och du håller till längs Vojmån?

    SvaraRadera
  10. Nej, jag ska bo vid den stora vida Kultsjön. Som ligger ovanför Malgomaj, långt västerut i Vilhelmina kommun. Alltså kommunen nedanom Storuman och Sorsele. https://data.val.se/val/val2010/karta/R/rvalkrets/28/karta.html

    SvaraRadera
  11. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera