....eller inte sover. Till Bodil med sin brutna fot, till Gunnar med sin brutna Brexit, till Lennart med sin lungpajskur, till mig själv i snöig natt, till alla som läser här, till Gerd i Lappland, till Sussi i Nacka, till Mira och Adam i Kärrtorp, till den andra Gabrielle, till Sverker i Skarpnäck, till Inga och Eva alla mina vänner och syskon. Denna violinist står högst på min himmel nu.
lördag 26 januari 2019
fredag 18 januari 2019
Thorild, en ny vän....
Biskop Thomas frihetssång, som jag gillade redan i skolan, toppas bara av denna vers från Thomas Thorild. Glad Fredag, all fria!
Ingens Herre, ingens Träl!
Sade våra Fäder :
Högsta Rätt till högsta Väl
Alla, Alla gläder.
Mången mycket kallar sitt,
Men mitt Väsend, det är m i t t :
Denna Sanning, Vänner,
Man i Själen känner.
Thomas Thorild
Mera av hans skrifter finns här: Att följa ögonblicken.
Ingens Herre, ingens Träl!
Sade våra Fäder :
Högsta Rätt till högsta Väl
Alla, Alla gläder.
Mången mycket kallar sitt,
Men mitt Väsend, det är m i t t :
Denna Sanning, Vänner,
Man i Själen känner.
Thomas Thorild
Mera av hans skrifter finns här: Att följa ögonblicken.
lördag 12 januari 2019
Och solen har sin gång....
Jag måste bara mäta upp graden av svenskhet och lojalitet med de norröna skuggliven som nu börjar ljusna. Så här ligger det till med solen vid Treriksröset den 12 Januari, alltså idag. Vi vet att vi måste dansa lite för säkerhets skull, så att solen verkligen kommer tillbaka. Eller dansa förresten - det räcker att vara glad. Den långa Natten är över.
Bild hämtad från Astro.info.
Bild hämtad från Astro.info.
lördag 5 januari 2019
#metoo för pojkar
Jag respekterar, men har inte deltagit i, metoo-rörelsen. Sent har jag fattat hur mycket överjävligt skit kvinnor har varit utsatta för. Kanske också att vissa yrken är mer smittsamma för folk som vill "tänja gänser" eller folk som inte kan sätta gränser. Som teater-och-film-världen, musikvärlden, konstscenerna, sportvärlden, restaurangbranschen, med flera. När skådespelerskan Eva Röse i TV pratar om hur många män som stått och dinglat med organet framför näsan på henne, gissar jag att hon talar sanning. Och att "stoppa in den där, vi ska jobba" också är det enda rätta svaret.
På filmbolaget Zentropa i Danmark lär man ha satt i system att ha festliga porrkvällar med nakna tjejer på borden, för att lätta upp stämningen för de hårt arbetande genierna. Antar att bolagets kvinnliga producenter också tyckte det var en fin idé, eftersom ingen av dem hördes protestera på den tid det begav sig.
Den högkulturella klubben Forum har jag - dessbättre tydligen - aldrig besökt, men ryktena om Jean-Claude Arnault har nått mig för länge sen från brudar i grannskapet av KB. Han är naturligtvis inte så ensam som det ser ut, syndabock för en hel generation mansidioter som han blivit.
När det gäller överskridandet av en kvinnas spontana nej och/eller ja, är det nog en av de känsligaste zoner som existerar i det mänskliga livet. Alla som vet ett uns om verklig Eros vet hur tydlig gränsen är mellan det totala ja-et och det tveksamma nej-jag-tror-inte-det. Men porrkulturen har gjort denna subtila känsla helt suddig av "alla får ligga" och liknande hypnotiska termer som inte har ett dyft med sexuell kvalitet att göra. Vi vet redan att alla får ligga, att lansera det som ett ideal är en förolämpning mot prima samlag. Alla har legat någon gång i de där kroppsliga högarna av besvikelse, och alla får - förhoppningsvis - uppleva det verkliga erotiska undret, en annan gång.
Jag är bara så tacksam att jag inte ens varit utsatt för pinsamma plågoandar, det räcker så bra med allt fummel i ungdomen. Samtidigt undrar jag om det finns en inbyggd stolthet som gör att jag faktiskt aldrig ens behövt tveka inför typer som Arnault, och liknande. Se exemplet Eva Röse.
Nu vet alla också att sex och små flirtiga "tjänster" av olika slag kan förekomma i en värld där en flicka, eller pojke, vill fram. En roll, en bok, en utställning, en konsert kan stå på spel. I andra sammanhang kan det gälla pojkar som blir upplockade av "fadersersättare" - typer som missbrukar deras förtroende och ger sig på dem sexuellt. Patrick Sjöberg, Jonas Gardell och andra har vittnat om det. Det kunde alltså behövas ett #metoo för pojkar också.
Riktigt jävla sorgligt är det att i ett tv-reportage få höra om unga pojkar och flickor som regelbundet och tvångsmässigt säljer sig till sexuella handlingar. Pojken som sa att detta lindrade hans ångest och flickan som sa att hon blev lyssnad på av sina sexköpare är som stora sorgliga budskap till vuxenvärlden och samhället: Var fan är ni när dessa barn säljer sig (var tionde svensk ungdom har någon gång sålt sex enligt en rapport)?
Det är alltså något helt förvridet och olustigt i vår porrifierade tid. På nätet drar de sig fram, sexmissbrukarna, eller på en bakgata. Och i det sjuka nätet hamnar helt unga människor, flickor och pojkar. Det behövs ett #metoo för pojkarna också.
- - - - - - - - - - - - - - -
Här är mitt gamla debattinlägg från AB om pedofiler på nätet.
Och den här debatten om en porrfri skola är ju så oerhört sen och nödvändig. Vilket pinsamt skitliv man säljer in på barn. Själv tycker jag man skulle gå till källan: Bort med all porreklam i nätbolagen. Vuxna missbrukare får fanemej klara sig själva.
Läs även: Konsten att förstöra sex med sex.
Och i The Guardian skriver Johanna Ekström om det kallkåta kulturella "samlaget".
På någon sorts underlig omväg har den här texten av Gunnar Strandberg också med saken att göra.
På filmbolaget Zentropa i Danmark lär man ha satt i system att ha festliga porrkvällar med nakna tjejer på borden, för att lätta upp stämningen för de hårt arbetande genierna. Antar att bolagets kvinnliga producenter också tyckte det var en fin idé, eftersom ingen av dem hördes protestera på den tid det begav sig.
Den högkulturella klubben Forum har jag - dessbättre tydligen - aldrig besökt, men ryktena om Jean-Claude Arnault har nått mig för länge sen från brudar i grannskapet av KB. Han är naturligtvis inte så ensam som det ser ut, syndabock för en hel generation mansidioter som han blivit.
När det gäller överskridandet av en kvinnas spontana nej och/eller ja, är det nog en av de känsligaste zoner som existerar i det mänskliga livet. Alla som vet ett uns om verklig Eros vet hur tydlig gränsen är mellan det totala ja-et och det tveksamma nej-jag-tror-inte-det. Men porrkulturen har gjort denna subtila känsla helt suddig av "alla får ligga" och liknande hypnotiska termer som inte har ett dyft med sexuell kvalitet att göra. Vi vet redan att alla får ligga, att lansera det som ett ideal är en förolämpning mot prima samlag. Alla har legat någon gång i de där kroppsliga högarna av besvikelse, och alla får - förhoppningsvis - uppleva det verkliga erotiska undret, en annan gång.
Jag är bara så tacksam att jag inte ens varit utsatt för pinsamma plågoandar, det räcker så bra med allt fummel i ungdomen. Samtidigt undrar jag om det finns en inbyggd stolthet som gör att jag faktiskt aldrig ens behövt tveka inför typer som Arnault, och liknande. Se exemplet Eva Röse.
Nu vet alla också att sex och små flirtiga "tjänster" av olika slag kan förekomma i en värld där en flicka, eller pojke, vill fram. En roll, en bok, en utställning, en konsert kan stå på spel. I andra sammanhang kan det gälla pojkar som blir upplockade av "fadersersättare" - typer som missbrukar deras förtroende och ger sig på dem sexuellt. Patrick Sjöberg, Jonas Gardell och andra har vittnat om det. Det kunde alltså behövas ett #metoo för pojkar också.
Riktigt jävla sorgligt är det att i ett tv-reportage få höra om unga pojkar och flickor som regelbundet och tvångsmässigt säljer sig till sexuella handlingar. Pojken som sa att detta lindrade hans ångest och flickan som sa att hon blev lyssnad på av sina sexköpare är som stora sorgliga budskap till vuxenvärlden och samhället: Var fan är ni när dessa barn säljer sig (var tionde svensk ungdom har någon gång sålt sex enligt en rapport)?
Det är alltså något helt förvridet och olustigt i vår porrifierade tid. På nätet drar de sig fram, sexmissbrukarna, eller på en bakgata. Och i det sjuka nätet hamnar helt unga människor, flickor och pojkar. Det behövs ett #metoo för pojkarna också.
- - - - - - - - - - - - - - -
Här är mitt gamla debattinlägg från AB om pedofiler på nätet.
Och den här debatten om en porrfri skola är ju så oerhört sen och nödvändig. Vilket pinsamt skitliv man säljer in på barn. Själv tycker jag man skulle gå till källan: Bort med all porreklam i nätbolagen. Vuxna missbrukare får fanemej klara sig själva.
Läs även: Konsten att förstöra sex med sex.
Och i The Guardian skriver Johanna Ekström om det kallkåta kulturella "samlaget".
På någon sorts underlig omväg har den här texten av Gunnar Strandberg också med saken att göra.
fredag 4 januari 2019
Känslosam eller sentimental?
Jag behöver bara höra två låtar på P2 för att registrera detta. Det sker via P2 Världen: En kvinna sjunger "Vem kan segla förutan vind", både på grekiska och svenska, båda språken blir laddade av sentiment - det ligger för övrigt i den visans natur - och alla verser är liksom lagda tätt intill en gråtmild saknad, eller melankolisk känslovurm.
Strax efter en engelsman - och vilken engelsman! Han sjunger om kärlek, längtan, up over the hills and beyond the sea, om någon älskad, om nån som gick ut i kriget, Brittania called to war. Men jävlars vilket kärvt humör det finns i denna saknad och längtan. Grabbigheten på en pub någonstans i Hertfordshire faller in i en som skönt känslosam, på ett starkt vis. Noll sentiment.
Så vad är skillnaden? Den sentimentale tittar tillbaka med ett förskönande av det förflutna (mentalt sett kanske en modersbundenhet) och på ett kollektivt plan bildas små celler av dalahäst-romantiker och traditons-fanatiker och mamma-har-alltid-rätt. Den hatiska nationalismen är sentimental. Hitler var sentimental, Jimmie och hans argsinta polare är klart sentimentala; de saknar all sund känslosamhet, som till exempel medlidande med människor på flykt, men älskar att grotta in sig i sentimentala (nedkylda) idylliska versioner av ett Gam-Sverige som knappt aldrig funnits.
Den sjungande engelsmannen vet att han har förlorat allt det där. Det han har är sitt hjärta, sin humor, sin aldrig mätta och aldrig självbelåtna längtan. Efter liv, mera liv. Det är riktigt bra känslosamhet.
Här en låt med det fina engelska trad&mulit-kulti-bandet The Imagined Village. Martin Carthy sjunger, med sisters&brothers från när och fjärran.
Strax efter en engelsman - och vilken engelsman! Han sjunger om kärlek, längtan, up over the hills and beyond the sea, om någon älskad, om nån som gick ut i kriget, Brittania called to war. Men jävlars vilket kärvt humör det finns i denna saknad och längtan. Grabbigheten på en pub någonstans i Hertfordshire faller in i en som skönt känslosam, på ett starkt vis. Noll sentiment.
Så vad är skillnaden? Den sentimentale tittar tillbaka med ett förskönande av det förflutna (mentalt sett kanske en modersbundenhet) och på ett kollektivt plan bildas små celler av dalahäst-romantiker och traditons-fanatiker och mamma-har-alltid-rätt. Den hatiska nationalismen är sentimental. Hitler var sentimental, Jimmie och hans argsinta polare är klart sentimentala; de saknar all sund känslosamhet, som till exempel medlidande med människor på flykt, men älskar att grotta in sig i sentimentala (nedkylda) idylliska versioner av ett Gam-Sverige som knappt aldrig funnits.
Den sjungande engelsmannen vet att han har förlorat allt det där. Det han har är sitt hjärta, sin humor, sin aldrig mätta och aldrig självbelåtna längtan. Efter liv, mera liv. Det är riktigt bra känslosamhet.
Här en låt med det fina engelska trad&mulit-kulti-bandet The Imagined Village. Martin Carthy sjunger, med sisters&brothers från när och fjärran.
torsdag 3 januari 2019
Nyårsdikt - Claes Andersson
Med tack till Victor Malm, som lade upp denna på Twitter. Claes Andersson har jag intervjuat en gång, innan han skulle spela sitt jazz-piano på Finska Institutet i Stockholm. En bra kväll.
tisdag 1 januari 2019
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)