onsdag 18 juni 2014

Anteckningar om Kjartan Slettemark

Med anledning av att Kjartan Slettemark har förärats en stor retrospektiv på Kulturhuset i Stockholm (hela sommaren) så repriserar jag den här texten från en tid med honom.


Nixon Visions, 1974

Det var 1970-tal. Kjartan hade just då ingenstans att bo, Moderna Muséet hade nobbat honom som hyresgäst, så han fick bo hos Jakob och mig. Vi hade den egendomliga idén att folk var välkomna. Snart blev det för mycket av det goda; men så länge Kjartan var inneboende var det roligt.

Jag ser Kjartan och mig själv sittande på ett fik nära Mosebacke, och hur hans stora blå ögon strök mellan utsikten och mig, mellan att hålla min hand, och att prata skoj. Vid den tiden hade jag en vag känsla av att Kjartan passade bättre för pojkar än för flickor; eller så var han bara ett både-och som jag ännu inte förstod.
Kjartan skrattar; det är en rakt-ut-skratt, som kommer som en stöt, och sen övergår i fnitter, nära falsetten. Den som inte älskat det skrattet finns inte.

Det var väl tajmat att vi möttes en sista gång på Konstkritikersamfundets julfest 2006. Jag sa något uppskattande om hans konstpudel på Moderna, som jag nyss återsett, och Kjartan svarade på sin omisskännliga sjungande Bergensiska; Ja-a, den är speci-ee-ell.
Vi anekdotiserade om the good old times, och dansade små steg. Kjartan tog då och då en klunk av mitt rödvin; och det var som skulle vara. The good old times innebar ju en flytande gräns mellan mitt och ditt; inte minst från Kjartans sida.

Jakob och jag hade haft ett blomsterbarn från Skellefteå i vårt hem, som stal min bandspelare, och en spanjor som stal en femhundring (J tog den tillbaka under duell). Men Kjartan "lånade" vår dyra, nästan nya Super-8-kamera, och har aldrig lämnat tillbaka den. Han gjorde förstås något bra med kapet. Som att filma sig själv utklädd till Polis, med Nixonaffischen i högsta hugg. Eller sig själv som Konstpudel, inställsamt svassande runt på Moderna för att bli klappad av Etablissemanget.

För mig var han under några år en rolig vän, en generös och barnslig, kvick och galen typ, som gärna omgav sig med människor som satte Kjartan i centrum. Det gjorde däremot inte jag. Kanske var det därför vi gillade varandra; ingen av oss hade planer på att inlemma oss i något annat.

Om Kjartan Slettemarks konst kommer det att talas länge, liksom om hans rebelliskhet, och hans PR-talang. Men kanske inte så mycket – för det ligger inte i tiden – om vad han fick offra, för sin s. k. konstnärliga frihet. Hans liv var både obekvämt och vimsigt, han fick hjälp av sina vänner, men ingen enda liten anpasslig tjänst kom honom till del, så vitt jag vet. Och troligen ville han inte. Paradoxen är väl att han bara kunde sälja sig själv som det han gjorde narr av: Konstpudeln.

Han skapade sitt "Moderata Museum" på Söder, ett litet galleri där Nixonaffischerna och FiskarKjartan-med-sydväst hängde tätt.
Han fick den lysande idén att resa runt med en lätt retuscherad Nixon som sitt passfoto, vilket konstigt nog funkade även vid inresan till USA. Han grundade Kjartanistan, och fotade sig själv som Tribal King.
Och mycket annat.

Kjartan var en märklig blandning av egotrip, och jaglöshet. Han hade ett stort hjärta, och en spröd längtan efter någonting, som jag ännu inte vet vad det var.
Ibland lät det inne i skrattet som en glasklockas pling, eller som en ekorre i en rutschbana, med klorna mot plåten.

 _ _ _ _ _ _ _ _ _

Länk till Kjartanismen på Kulturhuset.

2 kommentarer:

  1. Har bärt med mig denna text sedan jag läste den imorse. Gör mig av flera anledningar, kända och okända, sâ upplivad! Älskar när du skriver och kommenterar sâ. Godnatt!

    SvaraRadera