Ödlan och snäckan - Balthasar van der Ast

 
Ödlan, kvick som en ödla,

rörelsen oefterhärmlig
fångad
Snäckan, stilla,
spiralen
fixerad

Konstnären

efterhärmaren

slösar sin furstliga handstil

på det blixtrande
djuret och in
under skalets
skugga

Balthasar,

teckningens mästare
binder de två

till ett pappershus

en dag utan fruktan.

Ödlan sticker
snabbt

därifrån.

Dagsdikt inspirerad av:

Ödla och snäcka, Balthasar van der Ast. Omkring 1620.

Munch på Thielska Galleriet

Hästspann, 1919.o.p.d. Inte mycket ångest här. Men kolla skiftningarna i skogen bakom; väder, fuktighet, årstid. Ja, hela koloriten.

Återkommer om den här utställningen senare. Länkar till Thielska Galleriets websida. Samtidigt pågår två utställningar på Munchmuséet i Oslo, den ena förhöjd med målningar av Cobragruppen, där många var influerade av Munch, inte minst Asger Jorn. Samt gör den norska utställningen en lång båge till den i Sverige verksamme bergensaren Kjartan Slettemark, som jag skrivit om Här.

91:an Karlsson kommer inte längre att kunna försvara landet

Så vitt jag minns har det alltid varit något lillgammalt över det svenska försvaret. Som barn kunde man stöta på små flockar av repgubbar, hemtrevliga och aggressionsfria, lite till åren komna mullvadar. 91:an Karlsson var kanske vår arketyp för Försvarsmaktlösheten; en krokig gubbe med för stora kängor och allmänt snäll. Jag minns honom inte så noga.
Men för att råda bot på ofarligheten fick en eller annan regering uppfinna kollossalt farliga ubåtar i Hårsfjärden och sjöodjur sedda på andra mystiska ställen. Det var ett liv och ett kiv. Men blev någon rädd?

Näe.
Som tioåring var jag rädd för atombomben. Den kom från ingenstans och kunde bara vara fruktansvärd för alla. Inte förrän vid jämförelsen med amerikanska filmer som En officer och en gentleman, The Deerhunter och Apocalypse now - där alla i uniform skrek högt och gällt, och soldaterna fostrades till massiv underkastelse i våldsamt tempo - förstod man vad det Militära innebar.

Nu har vi andra tider. Vi har fantasiarméer, eller som Wilhelm Agrell formulerat det: "en slags imaginära icke-organiserade, inte samövade förband" som inte kan mobiliseras. Alltså: Sveriges alla 91:or med dålig hållning och planlös disciplin kan inte längre försvara oss. Hemvärnet räcker knappt en dag på Gotland, har vi fått veta. Och Jas-planen klarar sig inte utan markservice med massivt luftartilleri och vi borde vara med i Nato, och/eller rusta upp gammalt pansar. Samtidigt rusta upp en del gammal rysskräck. Den kan nämligen vara bra att ha när man vill få pengarna att rulla in i försvaret i stället för i sjukvården.
(Men vart rullar muchas dollares: Jo, till vapentillverkning, och vapenexport, även till diktaturer. Svenska Freds har gått igenom hur just den ökningen ser ut och räknat på siffrorna, länk Här).

Nu tror ni säkert att jag är en gammal vänsterveteran som är emot försvaret och "Lägg ner hela skiten" och så. Men det är jag inte. Jag är realist. Jag vill inte ha ett aggressionshämmat icke-fungerande försvar som är på kapitulation redan innan 91:an fått på sig kängorna.
Kanske handlar ett framtida försvar mycket mer om kommunikationer, civilt försvar, organisation, övervakning av känsliga områden, etc. Och i framkanten av detta finns då inte ÖB utan Green-peace, som för ett tag sen gjorde Sverige uppmärksamt på hur lätt det är att ta sig in på ett kärnkraftverk och stanna där. Andra känsliga funktioner vill jag inte ens tänka på.

Nej - givakt och hör upp: jag tror det blir bäst om vi viker av åt höger mot punkt F på kartan. Och utgå från att F står för Fred. Ni förstå mig? Ni inte förstå? Bra! Jag inte militär.

Den som önskar sig en mer seriös debatt om försvaret - och vem gör inte det, kan gå in på Newsmill, där finns 79 debattinlägg, många av dem och inte minst Wilhelm Agrells artikel är läsvärd som faktabas.
Idag den 12.3. fortsätter Agrell sin debatt om hur Sverige utan medborgarnas vetskap blev delaktigt i anfallskriget i Afghanistan.

Samt kan man läsa vad en vettig ärkebiskop sagt om vapenexporten Här. 

Allt hästkött är hö

Alltså nu - denna enorma kavalkad av upprördhet och tester, omtagningar och underkännanden, och förslag (ge det till de fattiga - var kanske det mest intressanta). HÄSTKÖTT i livsmedel betecknat med nötkött eller - varför inte blandfärs - är årets största skandal. Glöm Telias korrupta handelsmetoder, glöm Syrien, glöm efterdyningarna av Fukushima och den egyptiska revolutionen, glöm alla proportioner, begrav er i köttberget.

Jag menar bara: Vad allt kan inte ingå i en blandfärs eller en korv, lite hjärna, senor, lungvävnad, fett, tarmar, malet brosk, gamla bitar av öron, men kanske inte ull och hovar, klövar mm.

Alltihop är naturligtvis UPPRÖRANDE, tro mig. Jag tycker visserligen nästan lika bra om kor som om hästar, om grisar som om får, men mest tycker jag om renar. Med vilka samerna levt sitt liv i tusentals år. Och det är det mest positiva jag har att säga om kött och människor.

Men att HÄSTKÖTT i mat under tolv dagar är den största nyheten över hela Europa, att den ropas ut som huvudrubrik dygn efter dygn - det kan väl ändå bara vara i sagan om My little Pony som detta är av absolut avgörande storleksordning?

Grisar innehåller då och då för mycket penicillin. Skulle tro att alla sorters  kött, samt grönsaker, frukt, majs, ris och säd, efter år av kemikaliskt jordbruk, och radioaktivt nerfall, innehåller allt möjligt som inte ska vara där. Förutom då livsmedelsindustrins mer obskyra tillsatser.
Men nu var det HÄSTENS KÖTT. Ej att missbruka, då den är en gammal kusin till solguden, går att spela med på travet, blivit oss en kär ungdomsvän och dessutom blivit MÄRKE för en av Sveriges bästa sängproducenter.

Det personliga hos människan är det heliga, det omätbara. I relationen till ett djur kan det också vara så. Men när det djuret, häst eller ej, blir sjukt och måste avlivas, gäller samma som för andra: Allt kött är hö, och blomstren dö, och tiden allt fördriver...

Hästkött är fördrivet hö. Men nu jäklar blev det allvar. Köttbullarna, kålpuddingen, ut med alltihop. Ursäkterna och bortförklaringarna viner över EU-landskapet.
Men jag minns bara att:
A: Dafgårds Lasagne var den bästa i frysdisken.
Och, av helt annan dignitet:
B: Att livet för romer och judar och somalier och kurder och sorber och sjuka och fattiga och ensamstående mödrar och studenter och kulturarbetare dagligen förvärras i Europa.
Att 25% unga går arbetslösa i Spanien. Att Italien knäar under skulder. Att korruptionen bland politiker och företagsledare ökar lavinartat. Att Grekland delvis lurats in i lånelavinen av ohederliga fifflande amerikanska bankmän. Att pengar och folk skyfflas hit och dit, och att det är svårt att få lagarna att gälla för de mäktiga som skyfflar och grejar, för att ta för sig av ett folks resurser (typ Berlusconi&Riskkapitalet), och allt detta med mera är en miljon gånger viktigare frågor än om det fanns hästkött i den lasagne jag åt i fjol.

Kan inte någon komma och ta väldigt relevanta stickprover på Allt Det Andra?


----------------------------------------

PS: Naturligtvis är det fint att vi i Europa håller koll på vad vi får i maten. Om det nu är så det är. Men ibland kan debatter slås upp som kulisser kring verkliga problem.
Ge bort maten om nån vill ha den. Men ge inte bort 15 skattemiljarder till Nuon till exempel. För övrigt vet jag med bestämdhet vad jag betraktar som ett hot mot mänskligheten, och inte är det att gamle Svarten hamnat i soppan.

För mer saklig information läs Joanna Blythman i The Guardian.

Någotsånär Nya Rader - but in English

If you can´t stand them
You can´t bless them

If you can´t run off
turn around and bless
very quickly

and all they can hear
is a sort of birdish chirp
unknown to ears

this is the unsung
song of love
that ain´t bothering
nobody

Just give them a face
conceived by wind
as if you know
from a thousand
directions
snow
dishing it out
through days and days
undaunted

snow indeed
waiting for you
and the whirl
you´re in is
a gift,
a curse,
from the unknown
The Circle

turn, turn
you´re safe
you´re leaving
with the
migrating
mig-granted

all of them
that the Government
spent 18 billions a year
to ward off

the birds
that never heard
of final solutions

and no feathers picked
by the taciturn 
for the funeral;
Oh, Brother,
wake me,
but late,
to the Gathering
of Strangers,
their
passions or purses
burnt.


--------------------------------------------------

"Synopsis" från Februari -12 i Lappland till Februari -13 i Stockholm.

(Tillfreds med femte versen. Sångbarheten är tydlig i den här texten. Den skulle bli en sång, om jag spelade gitarr. Får väl höra med piano-vännen).

Is, sol och hus

Vintergäcken har uppstått i rabatten vid båtklubben. Sol fram till klockan fem. Nästan fullmåne stiger upp klart gråblå.

Går långpromenad över isen med S. Nysnön glimmar under hängande låg sol. Vi pulsar i kornsnö, vänder oss hit och dit och spanar ut över de långsträckta linjerna. Arkitektens vinterdröm; hur rummet liksom blir synligt genom skidspårens svalblå linje från södra hörnet av sjön till det norra. Det stora plana golvet kantat av berg och skog.

S pratar om världens minsta "moderna" hus; ritat av Mats Theselius. Inspirerad av Henry David Thoreau´s liv vid Walden konstruerade han redan 1991 ett litet hus som bara omfattade det allra nödvändigaste. S vill bygga ett sånt hus.

Liten kamin för mat och värme. Sängplats. Bord. Stol. Hylla. Eko-hus. Enough. Om omgivningen är vad man mest behöver.

Jag berättar att jag besökt sidor med hus till salu i Norrland. Det roligaste var ett före detta missionshus. Långdraget som en lastbil, två våningar, enorm sal längst ner, förmodligen eternitbelagt utanpå, nästan det fulaste jag vet. Men husets väsen låg i det otippade nästan komiska formatet, Factory-liknande, vid en krök av Ångermanälven.

Egentligen tycker vi nog båda att platsen vi bebor är den bästa, i alla fall i Stockholm. En dag som idag. Nu sjunker glödklotet. Nu blå kväll. Nu månsken. Drygt två månader tills björkarna slår ut. Och svalorna ska ilande säga oss vad vi lever för. Ibland.

Huset på den övre bilden lyckas se ut som om det var taget ur en barnteckning. 
Se mer på Mats Theselius websida.

"I början på maj reste jag husstommen, varvid jag hade hjälp av mina grannar, mer för att utnyttja ett sådant tillfälle att skapa god grannstämning, än av verkligt behov. Ingen hade någonsin bättre hjälpare än jag den gången. (---) Jag började bebo mitt hus fjärde juli, så snart det var brädklätt och täckt (---).
Det ligger något lika passande i att en man bygger sitt hus som i att en fågel bygger sitt näste".

Ur Skogsliv vid Walden.

Andra generationens invandrare

I sin bok; Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz reflekterar Göran Rosenberg över ordet "överlevande"; hur länge är man en "överlevande" - efter tio år i ett land, och tio år på samma arbetsplats, som hans judiska pappa, är man fortfarande en "överlevande"?

Om attributet andra-generations-invandrare gäller samma irritation för mig och ännu mer för de berörda skulle jag tro; hur länge är man det? Innan man blir svensk, liksom?
Man kan naturligtvis i ett adekvat sammanhang säga att någon är svensk av iransk härkomst, om man har anledning, därför att vederbörande översätter persisk poesi, har öppnat en persisk restaurang, eller deltar i en debatt om kvinnosynen i Iran. Annars kan man låta bli.

Sen minns jag att jag som barn var orimligt nyfiken på var folk kom ifrån; det bodde en herr Mosskin i vår uppgång, jag ville gärna veta om han var jude; av helt andra orsaker än de rasistiska. Jag var fascinerad av jordens storlek, riktningar, språk, folk, allt som jag trodde var underbart och annorlunda. Så hade jag också av alla jag kände den första svarta kompisen, Della från New York, vars pappa var jazzmusiker, ännu ett outforskat område.
 
I katolska skolan där jag tillbringade två skolår, fanns det vänner från hela världen; Ungern, Polen, Latinamerika, Lettland, Indien, Rumänien, Italien. Då var jag tolv och blev kysst av en försigkommen sydeuropé vars pappa sålde ballonger utanför Skansen. Men det var lettiska Erik som fick mitt hjärta ett par månader och också en första örfil, när jag ville spela vuxen (det var väl något jag sett på film).
Ja, och sen var det rumänska André, skojigast i klassen, och napolitanska Emilia vars familj hade stor salami hängande i taket, som vi åt av, med kranvatten till - när vi var ensamma om eftermiddagen. Barnen i den här skolan kom ofta från stora familjer med tät sammanhållning. De bar med sig något varmare, snällare och festligare än man som svensk var van vid - det brokiga kollektivet blev en tillgång. 

Hur som; jag menar att man gott kan vara nyfiken på var taxichauffören eller cellisten kommer ifrån utan att vara otrevlig. Som jag var på grannen i min port, som alltid spelade Fångarnas kör skithögt med öppet fönster, rökte kopiöst, så röken blåste in till mig, och hade den mest gentila väluppfostrade stil varje gång vi möttes i portgången. Jag vet nu att han var turk och lärare. En gång räddade vi tillsammans en halvvuxen fågelunge som inte kunde lyfta från gatan. Nu har den mannen lyft härifrån. Finns inte en enda turk i hela huset, nästan bara svenskar, en ättling till en "överlevande", två från Finland, och så jag, med ett par förfäder som gör att jag till hälften kan betrakta mig som nionde generationens invandrare. Eller nåt ditåt. Keltiska harpor och vallonskt smide har jag däremot inte i blodet. Synd kanske.

--------------------------------------------------

PS:
Jag är lika nyfiken på var folk med mål kommer ifrån: Blekinge eller Halland, Jämtland eller Norrbotten. Hoppas ingen blir kränkt. Men i Västerbotten gillar de inte när jag försöker prata västerbottniska. Lika lite som jag gillar när någon härmar stockholmska och överdriver alla ee-na, eller de där ljudande medelklass-ss-en, som jag bestämde mig för att arbeta bort då jag jobbade med radio. Tror jag lyckades ungefär lika bra som vår skånska väderrapportör som säger ustra i stället för östra. Ju.