Sibelius Symphony No 2 D major Esa-Pekka Salonen Swedish Radio Symphony ...

I will arise and go now...

 https://www.facebook.com/reel/537991598921538

Vackert och Jävligt

Så kom de första vinterdagarna. Snö föll och blev liggande här och där på gräset och taken. Himlen var klar och solen sken och jag gick i krasande snö för första gången i år. Kallt blev det, och ännu kallare nästa dag, i blåsten. Så jag blev förkyld. Man kan bli vissen även fast allt är vackert. Satt med rännsnuva två dar och är fortfarande hängig. Detta är tråkrapporten, efter att jag klarat mig utan vare sig små eller stora sjukdomar i mer än två år här uppe.

Jag hör på den vackraste musiken och förbannar de svartaste händelserna i världen: Folkmordet i Gaza och ryss-fascisternas intrång i Ukraina. Båda två vedervärdiga krig som dessutom är totalt ointelligenta.

Israels brutala mördande kommer inte att skapa fred och trygghet för Isralerna, tvärtom göder det nya fiender. Vackra små barn och flyende palestinska familjer så terroriserade att några av dem kommer att svara med att själva bli terrorister. Israel göder Hamas. 

Man blir galen av att ingenting kunna göra. Men något kan vi. Skicka lite pengar till någon hjälporganisation: UNCHR, Unicef, Läkare utan gränser (jag är månadsbetalare hos dem) och de andra. Jag skickade nu till de här som ser till att sköta om de söndriga kropparna efter bombanfallen.

https://islamichelp.org.uk/surgeons-in-gaza?fbclid=IwY2xjawF6Wh5leHRuA2FlbQIxMAABHTQZupALPp1UD77c-C-tDRwdtPORDrmCcHLJ6Mjy6NS5GR8huZCA94KzCw_aem_mJGZ4p5tXLVvlSo1VqtJlQ

Någon annans dikt...

 May You Always Feel Loved

May you find serenity and tranquility

in a world you may not always understand.

May the pain you have known

and the conflict you have experienced

give you the strength to walk through life

facing each new situation with courage and optimism.

Always know that there are those

whose love and understanding will always be there,

even when you feel most alone.

May a kind word,

a reassuring touch,

and a warm smile

be yours every day of your life,

and may you give these gifts

as well as receive them.

May the teachings of those you admire

become part of you,

so that you may call upon them.

Remember, those whose lives you have touched

and who have touched yours

are always a part of you,

even if the encounters were less than you would have wished.

It is the content of the encounter

that is more important than its form.

May you not become too concerned with material matters,

but instead place immeasurable value

on the goodness in your heart.

Find time in each day to see beauty and love

in the world around you.

Realize that what you feel you lack in one regard

you may be more than compensated for in another.

What you feel you lack in the present

may become one of your strengths in the future.

May you see your future as one filled with promise and possibility.

Learn to view everything as a worthwhile experience.

May you find enough inner strength

to determine your own worth by yourself,

and not be dependent

on another’s judgment of your accomplishments.

May you always feel loved.

-Sandra Sturtz Hauss

Att skämmas för serier

Jag började se krimiserien Sherwood, och dröjde mig kvar, för att jag gillar skådespelarna oerhört, och storyn var också bra. Bingeade de första sex avsnitten på två kvällar, något jag aldrig gjort förut. Har sen prövat att se nästföljande säsong. Det gick inte. Storyn blev plötsligt ansträngd, rentav tråkig. Såg 10 min av 55 och bestämde mig för att avstå, hur mycket jag än gillar David Morrissey. 

Samma med The Respondent, där Martin Freeman gör en av sina superbra roller, som snut. Rörande och avskalad. Men efter tre avsnitt blev jag så oerhört trött på kokainhärvan att jag la ner. Försökte sen häromkvällen att se (den prisade!!???) krimserien Nightsleeper - kapning, och blev triggad av det intensiva tempot. Men dialogen var för tunn och hur bra skådespelarna än var så fick jag fullständigt nog. Försökte se avsnitt två men började skämmas: Hur kan jag ägna min tid åt det här utdragna eländet? Alltså nej. 

Det slår mig hur mycket pengar som går till produktionen av dessa eviga krimiserier, överallt ligger det högar av dem, på Svt, TV4, Netflix (som jag inte har) och 38 Tv-kanaler till. Jag vill inte moralisera, människan har väl ett behov av nåt spännande ibland. Men det som bjuds är som att sluka våld och fetischerad tuffhet. I filmen "The Gentlemen" började varenda klipp med våld och blod, jag stängde av direkt. Fattar faktisk inte hur stora skådespelare som Hugh Grant och Matthew McConaughey kan vara med i sån skit. 

Det är nåt sorgligt med genren och dess förfall. Jag ska återgå till att se riktiga filmer som ligger på Svt Play: De 400 slagen (Truffauts bästa), Melancholia (Lars von Trier) och Censurerad (om den ukrainske poeten Vasyl Stus som kämpade mot Sovjetunionens förtryck och censur). Les Miserable kommer jag också att se, liksom Petra von Kants bittra tårar (Fassbinder.) Och - för spänningens skull: De omutbara.

Jean-Pierre Léaud i De 400 slagen

PS: För er som har TV4 Play finns den prisbelönade och verkligt begåvade filmen Fritt fall, med Oscarsnominerade Sandra Müller i huvudrollen.

"Moralisk" grymhet

 

Höst mellan fjällen

Jag är så lycklig att jag kom till just den här platsen, sent i livet. Dvs sent i livet som jag bor här för gott. I övrigt har jag rest hit upp i 39 år. Nu märker jag hur platsen flyter in i mitt måleri, med sina stora linjer. Och färgerna, som skiftar från blågrått till höstgult och röda mattor av ripbärsbuskar. 

Idag har hösten kommit, efter fem dagars ljuvlig sensommarvärme. Jag tog på mig dunrocken och drog ut i solen efter regnet. Frisk luft och en hel del höstfärger, även om de bara sakta börjat lysa. Sälgen är ännu grön, asparna fäller gula blad som ligger i solen och glittrar med regndroppar. 

Visst kan jag sakna en del av mina vänner i Stockholm, men de får så gärna komma hit. Och jag har vänner även här, och en massa grannar som är trevliga. De jag tänker mest på av saknad är ju hur som helst två döda män. Kära män. Ibland också min pappa. Och så saknar jag kyrkokonserterna, som var mina största kultur-upplevelse under femton år innan jag flyttade hit. Inte mycket sånt här. Men i gengäld: De stora vyerna, de många bergen som omger mig, de stora skogarna, de forsande vattnen. Norrskenen. Och - den stora tystnaden.