We roam the mountains

Den här sången skrev jag till Gerd Ulander, som är jazzsångerska, och bor i samma by som jag. Den inkluderar hennes man och barn och vem som vill, "roam the mountains"

 

We roam the mountains, we cross the sea,

Whatever happens it´s you and me

The winters comin´, the days grow dark

Many months for´ we hear the lark

Silver mornings, silver sun

Is all we get until the winters done

 

Frosen days on the lake with skies

Cosy parties with friends and fries

We make a fire in the dunes

Sit around and sing our tunes

Silver mornings, silver sun

Is all we get until the winters done

 

Slowly fading, slowly melting

Winters cold is growing old

Once an evening, ice is cracking

Making heavy sounds unfold

Silver mornings, silver sun

Is all we get until the winters done

 

The light gets brighter, days grow long

We become lighter, hearts grow strong

The reindeers begin the yearly move

Soon they´ll be here and start to groove

Golden mornings, golden sun

Is our gift when summer´s come

 

People get out in fair weather

Planting potatoes on sandy slopes

The rain falls, and no night comes

There are no nights no more

Golden evenings, golden sun

Is our gift when summer´s come

 

.

Rallarrosornas sista suck

Så här såg de ut nyss, rallarrosorna. När blommen fallit och bladen slokade och hösten grep tag i helt nya färger av denna häftigt blommande varelse. Nu är alla färger slut och här är svartvitt och första snön har fallit. (Återigen ber jag om ursäkt för det lilla taffliga verktyget paint i min dator, som har många begränsningar, precis som vi alla).

 

Mats Arvidsson in memoriam

Han var en av de absolut mest begåvade pojkarna i min ungdom. Ja, det var nog ingen som kunde slå honom. Men det visste han inte om. Inte ens efter hundra extremt bra och roliga radioprogram och Stora Journalistpriset var han riktigt säker på att det han gjorde var lika mycket värt som att skriva en bok. Men - vafan, böcker finns det ju hur många som helst, men bara en Mats Arvidsson. 

När jag var i 20-årsåldern var han en i ett gäng radikala ungdomar med kulturella böjelser och anlag. Men Mats var roligast, hade en otippad humor, gärna lite åt eländeshållet. Sarkasm var en av hans favoritgrenar. Sen var han, och det uppskattar jag enormt, helt enkelt vänskapsbegåvad. Det fanns en öppenhet och generositet i hans sätt att närma sig andra människor, i alla fall mig. Men jag tror kollegorna på radion skulle hålla med.

Sen kommer jag ihåg en gullig utflykt vi gjorde han och jag, och hans son Nisse, vi tog färjan till Djurgården. Och jag minns det som att ví bara fnissade hela tiden. En annan gång, när Nisse kanske var 12, var jag ute hos Mats och Kitte i Älta, med en fin Arktis-äventyrs-bok till Nisse. Sen gifte jag mig, flyttade till annan ort, och såg dem inte mer, på många år.

Tillbaka i Stockholm fick jag kontakt med Mats igen, och gjorde några program för konstradion. Vi var glada att se varann. Men efter ett par omgångar sket det sig. Han var sur på ett surgubbigt sätt. Och jag blev arg och sa: Ska det va så här så ska vi nog inte jobba ihop mer (så har jag alltid gjort). Så skrev han ett kort: Vaja con Dios. Och det har jag väl gjort.

Så kan det gå. Men det som blir kvar är ändå det roliga. Vänskapen. Några fester, några kyssar. Plus en väldig radda originella radioprogram, inte minst dem där Mats fick hålla på i 40 minuter om Goya eller Giotto, Walter de Maria eller Hieronymus Bosch - som jag länkade till här. Men ni kan hitta hur mycket som helst i Radions arkiv. 

Vaja con Dios, Mats.

Mats Arvidsson 1944-2022.

Lugnet

Jag gick ner till sjön. Satt vid sjöboden där jag inte suttit sen midsommar. Det är min zen-plats. Nu var solen på nedgång vid fem, inte vid elvasnåret, som i juni. Den lyste som en spotlight över fjällkedjan mitt emot, studsade mot topparna, bredde ut sig på högplatån. Marken däruppe ännu gul, ljusockra, och över det gula fältet fanns ett alldeles blått streck i himlen. Under högplatån var höjderna blålila, i molnskugga.

 

Vattnet i bleke, så ljust, och alldeles klart. Även de flata och runda stenarna på stranden fångade upp det sista ljuset i sin långa remsa utmed vattenlinjen. Den närmaste holmen helt svart i motljuset. En enorm rak gran stirrade ner på mig. Men jag har inga som helst auktoriteter längre, sa jag till den. De har alla tappat greppet. Som du vet, sa jag.

Sen gick jag hemåt och det var fortfarande sällsamt vackert, vindstilla, lugnt.

Tacksamheten

Söndag. Men inte tacksägelsedagen, det var förra söndagen. Vilket tydligen inte hindrar att jag känner stor tacksamhet. Samt optimism och glädje. Detta kommer lätt till mig idag, när jag går den saligt vackra långpromenaden på näset mellan två sjöar. Och jag har skrivit på min bok, regniga dagar innan, och känner iver för arbetet. 

Idag var det helt vindstilla, helt tyst. Fjällen i moln, skiftande mellan ljusgrått och svagt rosa. Sjöarnas två speglar dubblerade de långa milsvida linjerna av taggig granskog. Minimalism, som ett upprepat tema. Skog, moln, vatten, skog, moln, vatten. Björkstammar, stenstrand. Skog, moln, vatten. Jag kom helt ansträngningslöst att tänka på Arvo Pärts Spiegel im Spiegel.

Detta är platsen. Sakteligen har min bostad börjat bli ett hem. Jag tror det är först då man kan slå sig ned i soffan med sin lap och scrolla i sitt manus, rätta, stryka, fundera på tidslinjerna, karaktärerna, balansen mellan kapitel. Roligt. Och det finns en poäng med långa tysta dagar i en lågsäsong där inget händer. Det bidrar till koncentration.

Jag har mycket få nöjen (undantag: nätet) och mycket få plikter förutom de jag själv väljer. Sociala möten sker lite hipp som happ, med grannar, några vänner, en dansk konstnär som är här uppe och målar i ateljén, och som jag inte träffat sen på Skagen 96. Och idag, på vägen, ett litet samtal med Mats, som är sjöman, och snart ska ge sig iväg för att resa mot Panama.

Men detta är platsen för mig. Mitt hjärtas resa.

https://www.youtube.com/watch?v=FgAp-KrCxM0 

 

Karg höst

Färgprakten är över. Idag ligger ett stilla dis över fjällen. Sjön är en ljusgrå spegel för mörka träd och berg. Jag ser mot marken: Inga blommor mer, men andra färger. Ljungen lyser fortfarande ljuslila i den steniga strandvallen, mossorna skiftar från gulgrönt till mörkare som här och var övergår till renlavens ljusgrå. Spridda löv från björk, asp och sälg. Ett lysande apelsinskal i kråkriset. 

När fjälltopparna tittar fram ur diset ser man att den första snön har lagt sig där. Idag lugnt, igår stormande blåsigt och så kallt att jag knappt gitte stå på vägen och prata med en vän. Ändå roligt att han är här, en konstnär från Danmark som jag lärde känna 1996 i Skagen och inte har sett sen dess. Han stannar här ett bra tag så vi lär ses igen. 

Tranorna hörs inte längre. Kanske i Skåne. Här är tundra. Här kommer snön redan i morgon, kanske blötsnö, men sen den "riktiga" som lägger sig på ängar och stränder. Jag behöver köpa en längre och tjockare dunrock, that´s for sure. Sen går jag vidare på de vackra vägarna och stigarna som alltid glädjer mig, oavsett väder och vind.

 

Foto: Gerd Ulander

Berget, vattnet, outtömligt

Berget har ett hål och ur det hålet forsar det friskt vatten, oupphörligt. Som om det djupt under fjällkanten finns en outsinlig brunn, som ger och ger. Berget mörknar i skymningen, skogen mörknar, en asp lyser ännu orangeröd, och nere vid strandkanten forsar bäcken fram. Den lyser helt vitt mot de mörka träden och stenarna långt där borta på andra sidan sjön. En korp flyger över mitt huvud och kraxar sin ton. Forsen brusar och susar, en enda bil far förbi. 

Det finns förstås inget hål under fjället, om inte bergakungar och liknande Ibsenska väsen håller till där. Men jag tror det är oockuperat, fritt från dramatik. Det fjället gör är att samla allt regnvatten som fallit nu under en vecka och forsla det vidare i strömmar och strilar till bäckar och åar, som sedan blir forsen. Nu i skymningen lyser den vitt och skapar en liten vattrad ström där den faller ut i sjön. Det ser ut som om den kommer ur ett hål i berget. Outtömligt.