Monet - ljusmålaren

Vad är en Candy-Crush?

Vad är en candy-crush?
Jag ser detta uttryck flyta förbi i något socialt forum på nätet. Jag gissar att det handlar om 1) godis 2) favoriter bland män eller kvinnor 3) kanske bara en förtrollande kollega som lyfter en. Men jag vet inte säkert.
För mig finns det väl en radda stiliga män som kan kallas candy-crushes, om man så vill. Några skådespelare, musiker, kompositörer. Och David Tennant förstås. Han har ett roligt ansikte.

Det finns andra, mer subtila. Cocteau, till exempel, vars tankar jag lyfter på när jag läser en gammal intervju med honom i The Paris Rewiev. Där säger han bland annat:
"I am the antipode of Voltaire! He is all thought—intellect. I am nothing—“another” speaks in me."
"This force takes the form of intelligence, and this is my tragedy—and it always has been from the beginning".

Jag vet inte vad det är med Cocteau som gör mig lätt, men hela intervjun andas en ljus och rak uppriktighet. Den är fri från snobbism, trots att han namedroppar oupphörligt; eftersom "allting" skedde vid denna tid, mellan 1906 och 1930. Och han rörde sig, tunn och lätt med dem alla: Picasso, Apollinaire, Proust, Colette, Max Jacob, Stravinsky, Diaghilev (som jag oftast stavar fel) Nijinskij och ryska baletten, Surrealisterna, Genet, Gide, Satie, Rimbaud, osv.

Vilken tid det var! Men när Jean Cocteau berättar finns inte ett uns av barnsligt skryt. Det han berättar har däremot bäring på det konstnärliga arbetet; han droppar namn för att det var med dessa människor han delade sin konstnärliga upptäcktsresa, tidens aura och tidens fräckhet.

Han har han ett sätt att tänka och blanda linjerna mellan människor och skeenden som är genomlyst, lätt. Som om han skriver en silverne linje på himlen en ljus kväll och är helt beredd att försvinna i allt det blå. Och på liknande sätt skapa. Han är en Ariel.

Så vad betyder en candy crush? När man kan läsa en femtiotre år gammal intervju och känna sig lyft, ja, nästan lite bundis och förtjust i Jean Cocteau. Han har ju fattat. 

"I must make a disagreeable confession. I read nothing within the lines of my work. I find it very disconcerting; I disorient “the other.” I have not looked at a newspaper in twenty years; if one is brought into the room, I flee."

Han spelar inte geni, utan beskriver en tid; krafterna som gav upphov till surrealism, ryska baletten, kubism, experimenten med det undermedvetna, psykoanalysen. Han är medveten om att han är en tråd i tidsandan. Ett prisma som reflekterar tankar och kanske också lite skrot.

Men framförallt förklarar han ganska konkret och på ett goddammit obundet sätt - hur det går till att skriva. För honom. Och i det ingår att med bestämdhet kasta ut nyheterna ur sitt rum.

Läs intervjun med Cocteau här. 


- - - - - - - - - - - - - - - -

P.S. Candy Crush är ett spel som folk spelar på nätet och där markörerna är små bilder på godis. Ingen människa i min närhet vet vad detta spel går ut på. D.S.

Mild musik för Majas månad

Det är sånt här som gör att jag älskar nätet; att man mitt i natten kan hitta en pianist man aldrig hört talas om: Brigitte Engerer, som jag tycker spelar Chopin lite renare, men också mer dramatiskt än t.ex Glenn Gould. Bra inspelning också för att vara You Tube.

Som mest ska vi minnas det vackra, goda, sanna - när vi känner oss omgivna av en tilltagande skrotifiering av världen, av tilliten, löftena, resurserna.  Livet är - eller blir igen - precis så vackert som hos den milde Chopin i eftertänksamljudet med tangenterna.

Ni vet ju redan att det är vår...

...men ändå.

Hälsningsceremonier och det

Andrev Walden om drevjakt.

Hynek Pallas om Netflix

Okritisk lovsång. Right! Tänk efter före. Right?
Hynek Pallas skriver lovvärt om att förhålla sig kritiskt till serie-produktions-giganter, (som dessutom nolltaxerar). DN häromdagen:
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/hynek-pallas-okritisk-lovsang-till-netflix-kan-sta-oss-dyrt/

Jag lämnar ordet till tre andra brudar - om konst, droger och banker

I en diskussion på Copyriot läser jag ett par inlägg som handlar om varför populärmusiken var bättre förr. En röd tråd går därifrån till Euroschlager - och den handlar om ekonomi: På 60-och-70-talen kunde begåvade eller bara allmänt roade musiker ta sig fram via bidrag och - inte sällan i min omgivning - något enklare extraknäck som lämnade utrymme för dagar av rep och spel. Nu gäller det att från början vara kommersiellt gångbar i sitt vejlande eller glamslammiga intåg i musikbranschen.

Detsamma gällde för konsten. Jag minns mitt samtal med Göran Tunström och Lena Cronqvist om hur mycket lättare det var för den generationens konstnärer och författare att hanka sig fram tills det hände nåt. Grundekonomin var billigare: Mat, hyra, sjukvård, resor var billigare. Så var det också när jag och min pojkvän bebodde en stor trerummare på Östermalm utan tanke på hyresnoja. Men vi var fattiga. Det var alla. Och vem brydde sig?

Nu har vi andra tider och alla är som vanligt smittade av tidsandan. Konst är något för skattesmitare.*) Marianne Lindberg De Geer skriver i Fokus om hur kommersialiseringen håller konsten i ett fast grepp: Endast hårdsäljande drar sig fram, galleristerna måste välja de som säljer snabbt, anpassningen till å ena sidan professorer, å andra sidan amerikanska ratinginstitut för Konst, ger knappast upphov till en bred generation vågsamma unga konstnärer av olika slag.

Lite lättsammare besked kommer från Berlin - om en nyanserad syn på droger. Nina Lekander skriver om Berlinares förmåga att skilja på farligt och kul. Även det en debatt som pågår i unga kulturgenerationen i Sverige. Själv har jag rökt ungefär två cigg marijuana på 35 år, så jag vet inget längre. Men jag sympatiserar ändå med en grupp som tillåter sig en mer liberal och nyanserad syn på droger. I en stad där horder av asberusade fotbollshuliganer drar fram genom gatorna då och då kan man inte annat än gilla de avspända och kanske fnissiga som rökt på. Och USA är för en gångs skull föregångsland igen, när allt fler delstater legaliserar marijuana, eller tillåter det för medicinskt bruk. Det kan nog vara lugnare än legaliserade vapen.

Lite - skenbart - off topic länkar jag även till Maria Küchens text i Tidningen Dagen. 
Maria och jag skrev parallellt krönikor för Uppsala Nya Tidning, och senare har vi råkats på twitter.
Jag har alltid tyckt om denna människa, som är en av de få som kan få mig att lyssna på en kvällsandakt ända till slutet. Maria skriver om hur hon bytte bank. Från den arrogante Nordeachefens uttalanden går hon tillbaka till sin pappa småbrukaren .  
"Samma miljardär har kallat människor som min far – de stilla i landet, de som sliter utan att ha egen vinning främst för ögonen – för ”ekonomiska idioter”. Medel ska omfördelas från dessa idioter till sådana som han själv, ”människor med idéer”. Till idéerna som hans bank praktiserar har på sistone hört att hjälpa till med skatteflykt i stor skala, att göra guldkunder av klanen Karimov – Uzbekistans diktatorer som vid några tillfällen har kokat meningsmotståndare levande – och att låna ut miljarder till en oligark med kopplingar till diktatorn i Kazakstan.
Jag förmodar att dessa personer vid en jämförelse med mig och min ekonomiske idiot till far kan sägas vara ”människor med idéer”.

Det går egentligen bra att koppla samman dessa tre inslag: Från skattesmitare till illegal droghandel och illegal hantering av stulen och eller gömd konst, tillbaka till konsten som guldtackor liggande i bunkrar på samma icke-existerande vis som pengar i allmänhet numera. Allting flyter, och allra mest flytande är gränsen mellan miljardärer och kriminella.  De som säljer hårda droger och vapen, och de som placerar svarta pengar i egna små upplägg.

"De stilla i landet"  - finns de kvar nånstans? I så fall går jag i den riktningen.

 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*) Panamadokumenten avslöjar hur konst används som illegal valuta: Anders Rydell i Svt.