Att skämmas för serier

Jag började se krimiserien Sherwood, och dröjde mig kvar, för att jag gillar skådespelarna oerhört, och storyn var också bra. Bingeade de första sex avsnitten på två kvällar, något jag aldrig gjort förut. Har sen prövat att se nästföljande säsong. Det gick inte. Storyn blev plötsligt ansträngd, rentav tråkig. Såg 10 min av 55 och bestämde mig för att avstå, hur mycket jag än gillar David Morrissey. 

Samma med The Respondent, där Martin Freeman gör en av sina superbra roller, som snut. Rörande och avskalad. Men efter tre avsnitt blev jag så oerhört trött på kokainhärvan att jag la ner. Försökte sen häromkvällen att se (den prisade!!???) krimserien Nightsleeper - kapning, och blev triggad av det intensiva tempot. Men dialogen var för tunn och hur bra skådespelarna än var så fick jag fullständigt nog. Försökte se avsnitt två men började skämmas: Hur kan jag ägna min tid åt det här utdragna eländet? Alltså nej. 

Det slår mig hur mycket pengar som går till produktionen av dessa eviga krimiserier, överallt ligger det högar av dem, på Svt, TV4, Netflix (som jag inte har) och 38 Tv-kanaler till. Jag vill inte moralisera, människan har väl ett behov av nåt spännande ibland. Men det som bjuds är som att sluka våld och fetischerad tuffhet. I filmen "The Gentlemen" började varenda klipp med våld och blod, jag stängde av direkt. Fattar faktisk inte hur stora skådespelare som Hugh Grant och Matthew McConaughey kan vara med i sån skit. 

Det är nåt sorgligt med genren och dess förfall. Jag ska återgå till att se riktiga filmer som ligger på Svt Play: De 400 slagen (Truffauts bästa), Melancholia (Lars von Trier) och Censurerad (om den ukrainske poeten Vasyl Stus som kämpade mot Sovjetunionens förtryck och censur). Les Miserable kommer jag också att se, liksom Petra von Kants bittra tårar (Fassbinder.) Och - för spänningens skull: De omutbara.

Jean-Pierre Léaud i De 400 slagen

PS: För er som har TV4 Play finns den prisbelönade och verkligt begåvade filmen Fritt fall, med Oscarsnominerade Sandra Müller i huvudrollen.

"Moralisk" grymhet

 

Höst mellan fjällen

Jag är så lycklig att jag kom till just den här platsen, sent i livet. Dvs sent i livet som jag bor här för gott. I övrigt har jag rest hit upp i 39 år. Nu märker jag hur platsen flyter in i mitt måleri, med sina stora linjer. Och färgerna, som skiftar från blågrått till höstgult och röda mattor av ripbärsbuskar. 

Idag har hösten kommit, efter fem dagars ljuvlig sensommarvärme. Jag tog på mig dunrocken och drog ut i solen efter regnet. Frisk luft och en hel del höstfärger, även om de bara sakta börjat lysa. Sälgen är ännu grön, asparna fäller gula blad som ligger i solen och glittrar med regndroppar. 

Visst kan jag sakna en del av mina vänner i Stockholm, men de får så gärna komma hit. Och jag har vänner även här, och en massa grannar som är trevliga. De jag tänker mest på av saknad är ju hur som helst två döda män. Kära män. Ibland också min pappa. Och så saknar jag kyrkokonserterna, som var mina största kultur-upplevelse under femton år innan jag flyttade hit. Inte mycket sånt här. Men i gengäld: De stora vyerna, de många bergen som omger mig, de stora skogarna, de forsande vattnen. Norrskenen. Och - den stora tystnaden.

Egendomlig augusti-stämning

Nä, egentligen inte egendomlig alls, det är bara det att vi är i september nu...

Som Leonard Cohen skrev:

It's going to be September now

for many years to come,

many hearts adjusting to

that strict September drum.

Och så är det trots allt, efter rena ösregnsmörkret igår, en ljum och ljuvlig kväll med mystiska moln över fjällen. Sjön spegelblank i vikarna där träden speglar sig, och längre ut gråblå mot dunkla fjäll som breder ut sig i harmoniska former.

Jag gillar fukten i luften, och den oväntade känslan av sydlig vind. Jag går och sätter mig utanför en stuga som står tom, en stuga jag hyrde för många år sen en sommar. En bra stuga. Men jag ska inte bo i stugor mer, utan har det enkelt i min lägenhet i fjällen, där saker tas om hand av andra än mig själv. Bland annat den utmärkte vaktmästaren Isak, och nu hans efterföljare Per. Rejäla västerbottniska män.

Hotellet som var stängt en tid har nu fått nya ägare och de verkar trevliga och bra. Så skönt i en liten by med ett hotell som har en stor vacker matsal. Samlingsplats för festligare eller bara vänskapliga tillfällen. Jag ska gå dit så snart de serverar en fiskrätt, och gärna tillsammans med någon trevlig granne.

I övrigt lever jag ett väldigt lugnt liv, skriver en del, men målar mest. Det är strålande roligt och så intensivt ibland att jag blir svettig. Och så hör jag ständigt på den ljuvliga klassiska musiken i P2 (alltså jag gillar verkligen inte allt, men det mesta). Gladast blir jag av Mahlers Adagietto, Rachmaninoffs 2:a och Sibelius 2:a , samt ett och annat av Dvorak. Men äsch, det går inte att räkna upp allt jag gillar. Jag tar den här i stället, av en av min ungdoms älsklingsmusiker, Stevie Winwood.

Can´t find my way home.

Rallarrosen har blommat över

Här bara regnar det. Kallt är det också. Så jag har börjat fantisera om resor till Grekland eller Kroatien. Samtidigt som jag känner mig alltför bekväm för kånkandet och passvisandet och letandet efter hotell och rätt strand i paradiset. Enklare att ta på sig regnrocken och bara gå ut.

Rallarrosorna nedanför mitt sovrumsfönster, och överallt i byn, har blommat över, bara röllekan blommar ännu tappert och lyser upp gräsmattorna. Fjällen försvinner i moln, fåglarna har slutat sjunga för länge sen, och solen går upp först klockan halv fem, inte klockan två, som i juni-juli. Jag saknar juniljuset, men håller mig inne och gör saker. Målar dag efter dag, inga stora grejer men fina grejer. En sorts "inre" landskap, inspirerade av det stora landskapet jag gått omkring i nu i två år. De är halvt abstrakta, koloristiska, mestadels harmoniska (förutom ruggvädermolnen) och kan översättas till större format, senare. Naturalismen överlåter jag till 300 amatörfotografer som väller ut på nätet med magiska solnedgångar och norrsken.

Jag ska visa mina bilder nån gång, men inte här och nu. Har inga foton. Vill vara hemlig ett tag till. Det är mycket roligt att måla på bara, och komma på nya grejer. Jag går på lustprincipen. Den kan behövas, som motvikt till alla helveten man läser om dagligen. 

Och lite ser jag fram mot septemberhösten här uppe. Färgerna. Klar himmel. Blå fjäll. Rallarrosorna som får en andra blomning i rödrosa och orange. (Gammal anspråkslös bild gjord i paint på datorn).

Duggregn

Efter en dag av strilande regn gick jag ut mot kvällen. Lätt duggregn, halv tio. Fjällen i dis och moln, men ändå tydliga med sina blåsvarta konturer. Små lätta droppar föll över mig och jag njöt, sådär som man gjorde i barndomen när man bara var ute i vilket väder som helst. Min barndomsvän Blenda och jag gick till bonden och matade hästarna iklädda nån sorts galonkläder. Minst 2 kilometer fram och tillbaka.

Det var inte kallt ikväll heller och halv tio en regnig kväll har man hela platsen för sig själv, alla andra har knutit sig eller dricker öl eller ser på OS på tv. Jag njuter av stillheten och tystnaden och skönheten, som vanligt. Men jag, som är djupt ointresserad av OS, måste ändå erkänna att jag kollat på Duplantis stavhopp 6 gånger. Vilken bedrift! Han flyger som en gud ur mytologin över ribban. Och kommer ner nästa dag som en lätt bakfull människa.

Idag såg jag de första fem gula löven i björken utanför mitt fönster. Och rallarrosorna nedanför mitt sovrumsfönster börjar blomma över. En och annan humla ses ännu söka sin nektar där. Men vid stranden finns andra rallarrosor som blommar för fullt nu. Än är lite sommar kvar. Och vårt fina hotell som varit nedstängt en tid har öppnat igen med nya ägare. Så himla bra. Kom upp hit och bo och ät. Detta är en av världens vackraste platser.

Lägger Gustaf Fridolins artikel här idag. Eftersom han talar sanning och inte lögn. Den gröna omställningen brådskar. Och det funkar inte med låtsaslösningar. 

Vi lever i kapitalismens ruiner

Globaliseringen är över, när tar kapitalismen slut? Eller har den redan gjort det?

När nya marknader och valutaflöden ständigt öppnades uppstod en tillfällig lösning på den kapitalistiska produktionens inneboende problem: produktion och arbetskraft kunde bli billigare, samtidigt som fler hade mer pengar att köpa det som producerades.

Som vanligt lurades vi av det tillfälliga framsteget, det som var nu upplevdes som det mest naturliga och för evigt, och framtiden kunde bara tänkas som en lite förändrad, förhoppningsvis ännu bättre, version av nu. Beredskapslager stängdes, livsnödvändigheter blev beroende av globala varuströmmar och politiken reducerades till alternativ kring hur ett ständigt växande reformutrymme skulle fördelas.

Pandemin, en återkommande händelse i mänsklighetens korta historia och en naturlig konsekvens av vårt sätt att leva, blottlade sårbarheter som låg helt i öppen dager men ingen orkat se. Den nyauktoritära ruelse som alltid varit en konsekvens av ökad ojämlikhet har nu lett till samma krig och fanatism som alltid, som under senaste seklet så klart i industriell skala. Rebeller i det vedervärdiga proxykriget i Jemen, trötta på att leva i en ständigt osynlig kraftmätning mellan andra makter, kan med ganska enkla medel driva världshandeln mot sammanbrott.

Och då är vi ändå bara i början av de ekonomiska störningar som klimatkollapsen innebär.

Men vi står här och låtsas som om vi inte omgärdas av en ruin av den kapitalism den förra ekonomiska vågen skapade.

Ur strömmarna i städernas vattendrag fiskas elcyklar upp från det ena och det andra företaget. Inget av dem har någonsin gått med vinst. Cyklarna har tillverkats av pengar skapade ur de monstruösa kapitalansamlingar (där världens rikaste män är rikare än både draken Smaug och Joakim von Anka) som globalisering och digitalisering byggde upp, och som sedan eldades på i exponentiell takt av regeringar som inte kunde låta pengabingarna rasa ner i sanden de var byggda på.

Läs hela artikeln här: https://tidningensyre.se/2024/01-augusti-2024/vi-lever-i-kapitalismens-ruiner/