Lägger Gustaf Fridolins artikel här idag. Eftersom han talar sanning och inte lögn. Den gröna omställningen brådskar. Och det funkar inte med låtsaslösningar. 

Vi lever i kapitalismens ruiner

Globaliseringen är över, när tar kapitalismen slut? Eller har den redan gjort det?

När nya marknader och valutaflöden ständigt öppnades uppstod en tillfällig lösning på den kapitalistiska produktionens inneboende problem: produktion och arbetskraft kunde bli billigare, samtidigt som fler hade mer pengar att köpa det som producerades.

Som vanligt lurades vi av det tillfälliga framsteget, det som var nu upplevdes som det mest naturliga och för evigt, och framtiden kunde bara tänkas som en lite förändrad, förhoppningsvis ännu bättre, version av nu. Beredskapslager stängdes, livsnödvändigheter blev beroende av globala varuströmmar och politiken reducerades till alternativ kring hur ett ständigt växande reformutrymme skulle fördelas.

Pandemin, en återkommande händelse i mänsklighetens korta historia och en naturlig konsekvens av vårt sätt att leva, blottlade sårbarheter som låg helt i öppen dager men ingen orkat se. Den nyauktoritära ruelse som alltid varit en konsekvens av ökad ojämlikhet har nu lett till samma krig och fanatism som alltid, som under senaste seklet så klart i industriell skala. Rebeller i det vedervärdiga proxykriget i Jemen, trötta på att leva i en ständigt osynlig kraftmätning mellan andra makter, kan med ganska enkla medel driva världshandeln mot sammanbrott.

Och då är vi ändå bara i början av de ekonomiska störningar som klimatkollapsen innebär.

Men vi står här och låtsas som om vi inte omgärdas av en ruin av den kapitalism den förra ekonomiska vågen skapade.

Ur strömmarna i städernas vattendrag fiskas elcyklar upp från det ena och det andra företaget. Inget av dem har någonsin gått med vinst. Cyklarna har tillverkats av pengar skapade ur de monstruösa kapitalansamlingar (där världens rikaste män är rikare än både draken Smaug och Joakim von Anka) som globalisering och digitalisering byggde upp, och som sedan eldades på i exponentiell takt av regeringar som inte kunde låta pengabingarna rasa ner i sanden de var byggda på.

Läs hela artikeln här: https://tidningensyre.se/2024/01-augusti-2024/vi-lever-i-kapitalismens-ruiner/

Och blomstren dö...

 ... och tiden allt fördriver. Blott Herrens ord förbliver.

Visst är det en liten smula vemodigt så här mot slutet av juli, när hundlokorna blommat över. Det uppstigande sommarljuset är över, det avtagande sommarljuset har börjat, och jag som älskar de vita sommarnätterna i Lappland konstaterar att de inte är riktigt så ljusa längre. Men ändå mycket ljusare än söderut.

Nu blommar i gengäld rallarrosorna, högre än någonsin tidigare, på grund av denna relativt regniga sommar. De är i höjd med mig, 1.72. Och pryder en vild "rabatt" nedanför mitt sovrumsfönster.

Igår regnade det nästan hela dan, och jag hade tur som kom ut en stund på kvällen mitt emellan två ösregn. Bara jag och Britt med hunden var ute. När det är murrigt väder sitter jag inne och målar eller skriver. Men den vackraste dagen gick jag en riktig långpromenad, bort dit där hela dalen öppnar sig mot en enorm utsikt över den stora sjön och fjällen mitt emot. Det var spegelblankt och moln stora som fartyg speglade sig i sjön tillsammans med fjällen. Och alltid möter man någon man pratar med en stund, på vägen. Slår av en sludder, som danskarna säger. 

En annan dag gjorde Gerd och jag en promenad vid den lilla forsen närmast oss, den heter Satsforsen, och rinner från Satsfjället ner i dalen, med ett ständigt brus som ackompanjemang. En annan dag var vi just nedanför mig, där de sista hundlokorna blommade för fullt. Nu måste jag gå till skogsbacken där de vilda stormhattarna växer, innan det är för sent. Och komma upp till Stekenjokk igen. Ty sådan är sommaren, och livet, snart nog är någonting för sent.

Satsforsen i gråväder

Utsikten nära min lägenhet. 

Det där med självkärlek...

Om jag tänker efter ärligt och kärleksfullt: Nog älskar jag mig själv mest. Det är dock inte alltid lika säkert när överjaget sätter in med sina måsten och sin ambition. Men ändå: Jag kan ofta vila i att jag gillar mig själv precis som jag är. 

Att utgå från att man älskar sig själv mest är långt ifrån narcissism, detta spöke som hotar varenda framträdande gestalt i vår samtid, och som är ett verkligt hot, se exemplet Trump. Grejen är att narcissism inte bottnar i verklig självkärlek utan i en grundläggande, tidig osäkerhet som spökar ut sig med alla tänkbara överdrifter och betydelser som ofta gränsar till rena fantasier. Därtill materiellt krimskrams som ska öka vederbörandes ofantliga betydelse, men som i själva verket avskärmar från andra. 

Självkärlek å andra sidan bär andra med sig. Även i sitt ensamma tycka-om-livet är man där med andra man tycker om: Det susar av annan kärlek; den sensuelle maken, den bästa ungdomsvännen, den passionerade älskaren, den näst intill helige biskopen (Lönnebo) och den norske filosofen som var friare än alla andra. Där finns också en varmhjärtad pappa, och många andra vänner genom åren, för många för att räknas upp.

Självkärlek är också det som skyddar en mot det låga hos andra: Det där som vill förstöra och också försöker göra det. Det där som väcker vårt förakt och kanske till och med äckel. Det vi behöver hålla ifrån oss. Och också gör - med tillräcklig självkärlek. 

Bild gjord i Paint.

Apropå ultrahögern i Europa

 

Plötsligt tänkte jag på döden...

Igår natt, innan sömnen. Tänkte på det obegripliga att vår fysiska existens bara faller bort, grävs ner, eller bränns till aska som strös för vinden. Att vi dör, kort och gott. Ofattbart.

Jag tycker den processen är lite oartig, på ett sätt. Å andra sidan, kanske befriande. Vem vet. Själv har jag inte den enkla trösten att vi ses i Himlen vid ett långbord, alla döda vänner, släktingar och jag. Och den käraste mannen. Den tröst som till och med den gamle kristendomsbekämpande Ingmar Bergman tog till sig, slutligen, när han gått ensam för länge medan Ingrid var "i Himlen". De skulle nog ses igen, sa han.

Jag vet verkligen inte. Men det vore rätt kul om Himlen fanns. 

Helvetet finns ju redan här på jorden, i Gaza och Ukraina och många andra ställen som jag inte ens kan räkna upp. Men - som jag ser det, finns också Himlen på jorden. De skönaste sommardagarna som nu. Med stilla blå vatten, ljus grönska som speglar sig, tystnad och sol och en och annan fågel eller granne som passerar medan man sitter och flummar på skönheten. I sina bästa stunder är man ett med allt. Och det är ju också en version av Himlen, som finns inte minst i de asiatiska, mer filosofiska religionerna, Taoismen t.ex. eller hos den bäste av muslimer, Rumi.

Men om man i andra stunder, som en gammal katolik, ändå ber sina böner, inte sällan för sjuka vänner, så är det ju en god tankevana. Såsom i Himlen så och på jorden, och om Himlen inte finns inom människorna, så blir jorden därefter: Ett paradis endast för egoister och maktmissbrukare. Aka Helvetet, men med mycket pengar och intriger och krig.

                                                                     ***

Jag måste förklara att jag inte lider av dödsångest. Det tror jag däremot kan drabba en om man aldrig tänker på döden, utan bara låter den ligga och lura i ett hörn som en mager byracka. 

Vi utplånas alltså. Och då börjar man genast hektiskt tänka på vad man kan mata byrackan med; dvs allt man ska hinna innan man dör. Det är ett sätt - och det är okej. Man kan också släppa ut byrackan i friska luften, låta den löpa liksom. Och medan den löper kan man tänka på allt möjligt som döden kanske lär oss. Till exempel att vi är rätt små, oavsett vad vi gör och inte gör. Till exempel att vi är rätt stora. Vi är faktiskt allt vi kan se och fatta med våra öppna ögon och sinnen och tankar.

Då närmar jag mig panteismen, i det att jag kan uppleva Gud som det totala uppgåendet i världens vackraste utsikt över fjällen, eller i en riktigt storartad kyrka. Människor har ju alltid lutat åt det storartade för att ge rum åt det gudomliga, fastän små kapell också har sin mystiska charm. 

I ett eller annat kloster, kristet eller buddhistiskt, jobbar folk med att upplåta sitt jag för det himmelska, för godheten, sanningen, skönheten, tystnaden. Uppgåendet är liksom deras jobb. 

Men det finns ett annat uppgående, Eros. Kärleken alltså, och då inte enbart den altruistiska agape, utan den svindlande starka, erotiska feelingen. Freud skrev en bok som hette Eros och Thanatos. Minns inte om jag läst den. Men den handlar alltså om dödsdriften Thanatos, kontra skapardriften, livsdriften Eros.

Dödsdriften i hans tappning är förstörande, destruktiv, upplösande. Eros förbinder och bygger upp och älskar och har sig. Men i Eros finns också ett försvinnande. Emellanåt blir man ett, i en enda stor känsla. Man går upp i, ger sig hän, sjunker i ett hav. Och fransmännen, som alltid är lite sisådär finsmakare när det gäller erotik, kallar tillståndet efter orgasmen för Le petit mort, den lilla döden.

Detta har säkert Lacan sagt något smart om, så jag behöver inte.

Någon annan har sagt: Ingen frigjord agape utan frigjord eros.

Själen då? Finns den. Fastän Dawkins och andra ska impa med sin materialism. Självklart finns själen för alla som upplevt den. Och om inte får man väl sitta där med sin karta över signalsubstanser, kemiska reaktioner, limbiska system, och annat kontrollerbart joks, medan själen flyger fritt som den vill, och den magra byrackan döden kommer skuttande efter. Quelle joissance.

Just saying...

Här bor jag.

 

Jösses - vilken vinter!

Det känns som en långdistans genom mörker och kyla är passerad. Den mest vintriga vintern i mitt liv. Snöfall följde på snöfall, högarna av plogad snö växte från två till sju meter, vid stranden. På taken låg massor av snö, på träden återkom den vita skruden, ibland i övergångsformen frost. Glittrande träd i morgonsolen och frostgnistor som långsamt föll från björkarna när solen låg på framåt dan. 

I centrum av vintern flera snöstormar. Jag stod i mitt sovrumsfönster och såg snön flyga horisontalt i stora sjok under gatlyktorna. Men vägarna plogades och om dagarna tog jag mig fram med spark som är mitt bästa fortskaffningsmedel. Mot kvällningen stundtals frostklädda träd som gnistrade mot den mörka bakgrunden. Några blidvädersdagar i februari och sen började allt om. Med lite tur får vi snö den här veckan igen. Jag skojar.

Men det mest märkliga: att denna långa vinter, mörkret, kylan, de återkommande enorma snöfallen inte alls har stört mig. Jag tycker bara det är härligt. Det enda jag saknat är norrskenen, som jag tydligen råkat missa varje gång.

Ändå är det naturligtvis underbart nu när ljuset stormar fram. Ikväll var jag ute i solnedgångstimmen. En strålande klar kväll. Solen låg vid nio ännu en bra bit över fjällen, Isen gnistrade vit, och berg och granskog med långa blå skuggor. Solen gick ner i aprikosfärg. Det där som folk brukar använda adjektivet magiskt om. Så inte jag. Men himla vackert är det. Denna plats. Denna stund. Alldeles tyst.

Och sen träffade jag en konstnär från London som är uppe och målar i ateljén där jag också målat ibland. Det var kul. På Kristi Him ska vi ses på hotellet. 

Foto: Nina Ivarsson