Denna dagen

Vaknade till ljudet av brummande snöscootrar. Mullrande snarare. Tuffa grabbar har nämligen ingen ljuddämpare. Men nu har hela sportgänget åkt hem igen och här är så där tyst som jag älskar. Detta efter en strålande dag. Klar blå himmel, sol över alla fjäll, och en lång skymning med gyllenrosa ljus över landskapet. Riktig söndagsstämning ute på vägen också, där jag, på spark, mötte både Ebba, Agneta och Ella-Kari. Ebba fyller 90 år i mars och går ändå lika långa promenader som jag, med stavar. Var som Ebba. Samspråk i solen. Väldigt ljus från isen. Och en scooter som drog tre ungar på kälkar som skrattade så det hördes lång väg. Idylliskt, kan man säga. Det får vara det ibland. Trots att vi lever i en politisk idiot-tid. Ja, jag behöver inte räkna upp alla idiotier som hänt den här veckan. Klokt folk vet redan. Så jag säger Godkväll från Lappland med de här orden av Marcel Proust, som jag av en händelse fann på engelska. 

"One of those days which are not like other days, on which time starts afresh, casting aside the heritage of the past, declining its legacy of sorrows."

 

Foto: Ella-Kari Skum

Gryning, morgon, förmiddag

Jag var uppe före gryningen, vid sjusnåret. Då är det ännu natt här. Det som trots det lyser upp en smula, på andra sidan fönstret, är de skulpturalt snöformade träden. Jag sätter mig vid datorn, läser ett par artiklar, (av vilka den här av Peter Pomerantsev var den absolut viktigaste) glömmer bort tiden, och så långsamt förvandlas ljuset utanför mitt fönster från det midnattsblå till det gråblå till det ljusa gyllenrosa över skogskanten. Gryning.

Nu vet jag att det blir en vacker dag. Talgoxarna utanför mitt fönster stirrar uppfordrande in på mig, ibland knackar de med näbben i fönsterbrädet. Matdags hörru. Jag hämtar havregryn och solrosfrön och lägger ut på "deras" fönsterbräde. Det senare är delikatessen som lockar tiotalet småfåglar och raskt är uppätet. Från ett annat fönster ser jag ut över fjällen som lyser vita, gnistrande i morgonsolen. Jag måste ut.

Åter en rejäl frukost, omelett och stuvad spenat. Dricker kaffe, äter bröd, borstar tänderna. Ikläder mig de klunsiga vinterkängorna med rejäla sulor. Går ut och lösgör sparken ur snödrivorna. Nu är ljuset framme. Över alla träd i skulpturparken skiner en vag atmosfär av sol och gnistrar till i grenar och meterhöga snödrivor, ofta även tvåmeter-höga. 

Vägen är fint plogad, snön är fast och krispig. Knaster under fötterna. Sparken får ett litet driv så länge jag orkar. Jag orkar ungefär till platsen där sjöarna möts om sommaren i ett långsamt vattenfall. Där vidgar sig hela panoramat över sjön, med fyra fjäll på andra sidan den stora isen. Nu gnistrar de i solen, nästan bländande vackert. Jag står och glor. Raspar på med sparken ett tag till. Står och glor. Osv. När jag hållit på ett tag och är på väg hemåt måste jag sätta mig en stund och bara se på fjällen på den andra sidan. Detta är en fördel med spark, att man kan sätta sig på den och kontemplera skönheten. Samtidigt som tre scootrar far förbi ute på isen. 

När jag kommer hem är det förmiddag. Jag pratar med en granne en stund, innan jag går in och vilar en kvart. Denna fullständigt sköna, vindstilla dag. Snart blånar alltihop igen, och endast snön lyser, och månen i skära.

Träden utanför mitt fönster, om natten.

P.S.

Läser för övrigt också Antony Beevors bok Berlin, om de olika arméer som kämpade mot Hitler 1945. Han skriver: "..i likhet med andra framstående nazister vägrade Speer att inse att få saker avslöjar mer om politiska ledare och deras system än hur söderfallet gestaltar sig". Jag tänker på Putin.

"Min" vackra by

 

 

Regeringens 15 klimatpolitiska beslut. Mestadels dåraktiga.

Hämtat från Ola Spännars twitterkonto @olaspannar

 

Det riktiga julkortet

 Nu kommer det, äntligen.

Utsikt från mitt fönster i fullmånesken. Gjord i Paint. Skruttverktyget. Men roligt ändå.

Nyårsafton - igen. Med Claes Andersson

Idag har jag varit ute på en premiärtur med min nya spark. Den är stark och robust men med så mycket nysnö blev det inget vidare glid. Men vänta bara, tills vägarna är plogade igen och jag kommer susande fram. I alla fall en mycket vacker dag, men helt översnöade träd och det där särskilda ljuset som en viss snövind ger. Mötte en dansk kvinna från Roskilde och fick tillfälle att prata lite Danmarksminnen. Och nu är jag så pass mör i kroppen efter sparkturen att jag ska ha en alldeles stillsam nyårsafton och inte kånka över till mina vänner ett par kilometer bort. Musik och god mat, blir det, och - det absolut oundgängliga - Sveriges domkyrkoklockor i radion.  

Jag säger Gott Nytt År till alla som läser här och tar en dikt av Claes Andersson som hälsning.

 

 

Annie Ernaux - Super8-åren

Annie Ernaux är inte en författare jag läst, men det lär jag väl göra. Nu blev jag i alla fall intresserad av henne via den super8-film om henne, som ligger på Svt Play. Det är i viss mening en familjefilm. Två unga människor med två små söner skaffar en super8-kamera och börjar filma lite varstans i sitt äktenskapliga liv. Småkillarna är ofta uppspelta och showiga inför kameran, Annie själv är återhållsam, kanske lite blyg, maken Philippe Ernaux bara synlig i några få bilder. Bakom dem: Bergen i Annecy.

Det här är alltså en film som vilket som helst ungt par kunde ha gjort. Jag och min första sambo t.ex. med vår super8kamera. Men det gjorde vi inte. För den blev snabbt utlånad och så gott som stulen av Kjartan Slettemark (gammalt och förlåtet).

Det specifika med den här Super8filmen är både Ernaux´ lite ungflicksaktiga och aningen sorgsna röst, när hon berättar om semestrar med barn som lär sig simma, om resor till Chile och Albanien, om besök från svärföräldrarna. Och om mamman som tidvis bor med dem. Allt berättat med en närmast homerisk distans som känns rätt visavi figuranterna. Tidens gång har gjort dem alla till några andra. Men det är också själva super8-kameran som gör  filmen så skör och vacker. Den är inte särskilt skarp, allt antar en skrapig, suddig ton. Horisonten är sällan rak, bergen blånar på avstånd och semestrarnas flimrande medelhavsljus blir som en dröm. Kamerans begränsningar blir en estetisk fördel, vemodig, nostalgisk och väldigt tidstypisk. 

Annie Ernaux i hippiepäls, långa klänningar eller jeans, långt hår, de glada grabbarna, de vackra miljöerna. Och så Ernaux´s egen berättarröst, som förklarar var de var, vart de reste, och hur hon under de här åren envist skrev på sina första romaner, och fick igenom dem. I en av utflyktsfilmerna ser hon in i kameran med en blick som säger: Jag är inte riktigt här, och lite senare förklarar hon att det var så hon kände sig. Den blivande författaren som just under denna tid blir författare. 

 

Se den. Se även den irländska filmen om Joyce 100 år, också på Svt Play.