Lugnet

Jag gick ner till sjön. Satt vid sjöboden där jag inte suttit sen midsommar. Det är min zen-plats. Nu var solen på nedgång vid fem, inte vid elvasnåret, som i juni. Den lyste som en spotlight över fjällkedjan mitt emot, studsade mot topparna, bredde ut sig på högplatån. Marken däruppe ännu gul, ljusockra, och över det gula fältet fanns ett alldeles blått streck i himlen. Under högplatån var höjderna blålila, i molnskugga.

 

Vattnet i bleke, så ljust, och alldeles klart. Även de flata och runda stenarna på stranden fångade upp det sista ljuset i sin långa remsa utmed vattenlinjen. Den närmaste holmen helt svart i motljuset. En enorm rak gran stirrade ner på mig. Men jag har inga som helst auktoriteter längre, sa jag till den. De har alla tappat greppet. Som du vet, sa jag.

Sen gick jag hemåt och det var fortfarande sällsamt vackert, vindstilla, lugnt.

Tacksamheten

Söndag. Men inte tacksägelsedagen, det var förra söndagen. Vilket tydligen inte hindrar att jag känner stor tacksamhet. Samt optimism och glädje. Detta kommer lätt till mig idag, när jag går den saligt vackra långpromenaden på näset mellan två sjöar. Och jag har skrivit på min bok, regniga dagar innan, och känner iver för arbetet. 

Idag var det helt vindstilla, helt tyst. Fjällen i moln, skiftande mellan ljusgrått och svagt rosa. Sjöarnas två speglar dubblerade de långa milsvida linjerna av taggig granskog. Minimalism, som ett upprepat tema. Skog, moln, vatten, skog, moln, vatten. Björkstammar, stenstrand. Skog, moln, vatten. Jag kom helt ansträngningslöst att tänka på Arvo Pärts Spiegel im Spiegel.

Detta är platsen. Sakteligen har min bostad börjat bli ett hem. Jag tror det är först då man kan slå sig ned i soffan med sin lap och scrolla i sitt manus, rätta, stryka, fundera på tidslinjerna, karaktärerna, balansen mellan kapitel. Roligt. Och det finns en poäng med långa tysta dagar i en lågsäsong där inget händer. Det bidrar till koncentration.

Jag har mycket få nöjen (undantag: nätet) och mycket få plikter förutom de jag själv väljer. Sociala möten sker lite hipp som happ, med grannar, några vänner, en dansk konstnär som är här uppe och målar i ateljén, och som jag inte träffat sen på Skagen 96. Och idag, på vägen, ett litet samtal med Mats, som är sjöman, och snart ska ge sig iväg för att resa mot Panama.

Men detta är platsen för mig. Mitt hjärtas resa.

https://www.youtube.com/watch?v=FgAp-KrCxM0 

 

Karg höst

Färgprakten är över. Idag ligger ett stilla dis över fjällen. Sjön är en ljusgrå spegel för mörka träd och berg. Jag ser mot marken: Inga blommor mer, men andra färger. Ljungen lyser fortfarande ljuslila i den steniga strandvallen, mossorna skiftar från gulgrönt till mörkare som här och var övergår till renlavens ljusgrå. Spridda löv från björk, asp och sälg. Ett lysande apelsinskal i kråkriset. 

När fjälltopparna tittar fram ur diset ser man att den första snön har lagt sig där. Idag lugnt, igår stormande blåsigt och så kallt att jag knappt gitte stå på vägen och prata med en vän. Ändå roligt att han är här, en konstnär från Danmark som jag lärde känna 1996 i Skagen och inte har sett sen dess. Han stannar här ett bra tag så vi lär ses igen. 

Tranorna hörs inte längre. Kanske i Skåne. Här är tundra. Här kommer snön redan i morgon, kanske blötsnö, men sen den "riktiga" som lägger sig på ängar och stränder. Jag behöver köpa en längre och tjockare dunrock, that´s for sure. Sen går jag vidare på de vackra vägarna och stigarna som alltid glädjer mig, oavsett väder och vind.

 

Foto: Gerd Ulander

Berget, vattnet, outtömligt

Berget har ett hål och ur det hålet forsar det friskt vatten, oupphörligt. Som om det djupt under fjällkanten finns en outsinlig brunn, som ger och ger. Berget mörknar i skymningen, skogen mörknar, en asp lyser ännu orangeröd, och nere vid strandkanten forsar bäcken fram. Den lyser helt vitt mot de mörka träden och stenarna långt där borta på andra sidan sjön. En korp flyger över mitt huvud och kraxar sin ton. Forsen brusar och susar, en enda bil far förbi. 

Det finns förstås inget hål under fjället, om inte bergakungar och liknande Ibsenska väsen håller till där. Men jag tror det är oockuperat, fritt från dramatik. Det fjället gör är att samla allt regnvatten som fallit nu under en vecka och forsla det vidare i strömmar och strilar till bäckar och åar, som sedan blir forsen. Nu i skymningen lyser den vitt och skapar en liten vattrad ström där den faller ut i sjön. Det ser ut som om den kommer ur ett hål i berget. Outtömligt.

En "talman" från sekten

Det finns en ny gest i politiken. Den började synas i samband med Ukraina-kriget. Välvilliga personer som van der Leyden och andra anlände till besök hos Vlodomir Zelenskyij i Kiev och höll sin hand framför hjärtat, som tecken för sitt ärliga deltagande, sin vilja att hjälpa. Men som med allt som överanvänds medialt har den gesten nu vattnats ur till något annat. Precis vad som hänt med ordet magiskt - (förbrukat i alla möjliga sammanhang där det tappat sin halt) - händer nu med hand-över-hjärtat-gesten. Jag har sett alla möjliga busar i politiken använda den, jag tror de senast var den rysliga maktrepublikanen Marjorie Taylor Greene. Och inte för att jag (redan) vill kalla Julia Kronlid för en maktrepublikan, så är det ändå så att hon står för något utomordentligt reaktionärt, vetenskapsfientligt och anti-kvinnliga-rättigheter, som aborträtten. Precis som Taylor-Greene. För att nu inte nämna rasismen i SD och hos USAs republikaner.

När så en "modern" riksdag väljer denna lilla sekteristiska fröken till andra vice talman är det ju precis som Oísin Cantwell skrev i AB: Sverige gör sig till internationellt åtlöje.

”Klockan var kvart över tre när riksdagen till slut hade lyckats med sitt försök att utse Sverige till Europas byfåne. Men det hade åtminstone slutat regna.”

 

Och då, trehundra år efter vetenskapsrevolutionen, reser sig denna lilla ovetande varelse upp i Sveriges Riksdag efter att hon valts som andre talman, och gissa vad. Jo, hon gör - som alla stora elefanter på den politiska arenan - gesten med handen framför hjärtat. Vad innehåller denna gest numera, annat är en efterapning? Men efterapning får man väl inte tala om med folk som inte accepterat evolutionen.

 

Jag vill bara vara här

En av de vackraste dagarna i mitt liv. Igen. Jag som älskar Juni, med de ljusa nätterna, häpnar över hur galet skönt September är här uppe. Strålande sol över landskapet idag, och höstfärgerna vibrerar i  kromgrönt och ljusgult. Röda rönnar, ännu ljusgrön sälg och björkarnas oändliga nyanser av gulgrönt och häftigt orange.

Jag gick den långa vägen utmed sjön, där stränderna nu är bredare, sen vattnet sjunkit. Sjöarna växlade mellan violblått och dunkelt gråblått, när ett och annat moln for förbi. Vinden friskt nordlig. Trädens alla glödande färger tecknade mot bergens blågrå, och fjällens dimblå toner. Marken ceriseröd av blåbärsris. Här och var en bergknalle med renlav, något ljusgrått i allt det rödgula. Man ville vara Monet och klara att måla detta. Men jag blir nog aldrig någon landskapsmålare.

Strunt samma. Jag bara älskar att vara här. Är så oerhört glad att jag pallade att göra detta val. Kan just nu inte tänka mig någon bättre plats att bo på. Så här kommer jag att gå, ömsom lyrisk, ömsom huttrande i blåsten. Men existensen är hel och ren. Inget skit bakom något hörn, inga konstiga narcissistiska modemänskor, inga jetplan, inga flyg. Förutom då ett och annat fjällflygplan - vars landning man följer som en nyfiken liten grabb - eller samernas helikoptrar när de driver samman sina stora renhjordar uppe på fjällen.

Min vän här uppe, Gerd, och jag gjorde en resa upp till Stekenjokk, högfjällsmassivet på gränsen mot Norge, med många blå toppar, och brusande åar, och Gaustafallet. På hemvägen mötte vi en stor renhjord, hundratals djur, drivna över vägen och ut mot nästa fjälldal, med män på fyrhjulingar och helikoptrar efter sig. Sen följde en och annan avfälling utmed vägen. Har aldrig i mitt liv sett så många renar. Det är stort. Och att en sorts nomader ännu bebor fjällriket. Jag är glad för tillvaron här. Ingen vet hur länge den varar. Men så får jag ändå leva en del av min tid i denna vida horisont, denna vildmark. Blånande. Brinnande. Stadig.

Foto: Matilda Johansson

Foto: Kultsjögården

 

 

Bordet

Man köper ett nytt bord. Det har en smeksam yta av ek, och en svag båglinje utmed långsidan. En aning av natur. Det står på fyra stadiga ben och ser ett tag ut att dominera rummet. Man smeker bordets yta när man går förbi. Man sitter där og spiser sin morgenmad, och begrundar att det är det första matbord man köpt i sitt liv. Alla de andra delades med någon annan, eller ärvdes. Detta är mitt bord, fast Jysk har gjort det och någon har ritat det och Elias har hjälpt mig att montera det.

Sen börjar man lägga ifrån sig saker på bordet. Ett brev som ska skickas av. En hög med böcker som man packar upp och ska placera i någon hylla. Bordet är stort och tål mycket, tre ljusstakar, en blå skål med frukt, en stor röd keramikskål för lite av varje - salt, peppar, mjölksyretabletter. Efterhand har man levt sig in med bordet. Som om det vore det rätta bordet. En självklarhet.

En annan bra sak är att det har plats för sex matgäster, self included. Tids nog blir det ju alltid gäster.

Här regnar det. Jag packar upp böcker som sagt och dammar bokhyllorna. Går ut med sopor. Läser i en bok. Undrar varför en hel kartong med urnor och husgeråd kom bort i flytten. Det var en rätt improviserad flytt, må jag säga. Men jag bryr mig ju inte så mycket om saker. Det räcker just nu att jag har det rätta bordet ; )