Berget, vattnet, outtömligt

Berget har ett hål och ur det hålet forsar det friskt vatten, oupphörligt. Som om det djupt under fjällkanten finns en outsinlig brunn, som ger och ger. Berget mörknar i skymningen, skogen mörknar, en asp lyser ännu orangeröd, och nere vid strandkanten forsar bäcken fram. Den lyser helt vitt mot de mörka träden och stenarna långt där borta på andra sidan sjön. En korp flyger över mitt huvud och kraxar sin ton. Forsen brusar och susar, en enda bil far förbi. 

Det finns förstås inget hål under fjället, om inte bergakungar och liknande Ibsenska väsen håller till där. Men jag tror det är oockuperat, fritt från dramatik. Det fjället gör är att samla allt regnvatten som fallit nu under en vecka och forsla det vidare i strömmar och strilar till bäckar och åar, som sedan blir forsen. Nu i skymningen lyser den vitt och skapar en liten vattrad ström där den faller ut i sjön. Det ser ut som om den kommer ur ett hål i berget. Outtömligt.

En "talman" från sekten

Det finns en ny gest i politiken. Den började synas i samband med Ukraina-kriget. Välvilliga personer som van der Leyden och andra anlände till besök hos Vlodomir Zelenskyij i Kiev och höll sin hand framför hjärtat, som tecken för sitt ärliga deltagande, sin vilja att hjälpa. Men som med allt som överanvänds medialt har den gesten nu vattnats ur till något annat. Precis vad som hänt med ordet magiskt - (förbrukat i alla möjliga sammanhang där det tappat sin halt) - händer nu med hand-över-hjärtat-gesten. Jag har sett alla möjliga busar i politiken använda den, jag tror de senast var den rysliga maktrepublikanen Marjorie Taylor Greene. Och inte för att jag (redan) vill kalla Julia Kronlid för en maktrepublikan, så är det ändå så att hon står för något utomordentligt reaktionärt, vetenskapsfientligt och anti-kvinnliga-rättigheter, som aborträtten. Precis som Taylor-Greene. För att nu inte nämna rasismen i SD och hos USAs republikaner.

När så en "modern" riksdag väljer denna lilla sekteristiska fröken till andra vice talman är det ju precis som Oísin Cantwell skrev i AB: Sverige gör sig till internationellt åtlöje.

”Klockan var kvart över tre när riksdagen till slut hade lyckats med sitt försök att utse Sverige till Europas byfåne. Men det hade åtminstone slutat regna.”

 

Och då, trehundra år efter vetenskapsrevolutionen, reser sig denna lilla ovetande varelse upp i Sveriges Riksdag efter att hon valts som andre talman, och gissa vad. Jo, hon gör - som alla stora elefanter på den politiska arenan - gesten med handen framför hjärtat. Vad innehåller denna gest numera, annat är en efterapning? Men efterapning får man väl inte tala om med folk som inte accepterat evolutionen.

 

Jag vill bara vara här

En av de vackraste dagarna i mitt liv. Igen. Jag som älskar Juni, med de ljusa nätterna, häpnar över hur galet skönt September är här uppe. Strålande sol över landskapet idag, och höstfärgerna vibrerar i  kromgrönt och ljusgult. Röda rönnar, ännu ljusgrön sälg och björkarnas oändliga nyanser av gulgrönt och häftigt orange.

Jag gick den långa vägen utmed sjön, där stränderna nu är bredare, sen vattnet sjunkit. Sjöarna växlade mellan violblått och dunkelt gråblått, när ett och annat moln for förbi. Vinden friskt nordlig. Trädens alla glödande färger tecknade mot bergens blågrå, och fjällens dimblå toner. Marken ceriseröd av blåbärsris. Här och var en bergknalle med renlav, något ljusgrått i allt det rödgula. Man ville vara Monet och klara att måla detta. Men jag blir nog aldrig någon landskapsmålare.

Strunt samma. Jag bara älskar att vara här. Är så oerhört glad att jag pallade att göra detta val. Kan just nu inte tänka mig någon bättre plats att bo på. Så här kommer jag att gå, ömsom lyrisk, ömsom huttrande i blåsten. Men existensen är hel och ren. Inget skit bakom något hörn, inga konstiga narcissistiska modemänskor, inga jetplan, inga flyg. Förutom då ett och annat fjällflygplan - vars landning man följer som en nyfiken liten grabb - eller samernas helikoptrar när de driver samman sina stora renhjordar uppe på fjällen.

Min vän här uppe, Gerd, och jag gjorde en resa upp till Stekenjokk, högfjällsmassivet på gränsen mot Norge, med många blå toppar, och brusande åar, och Gaustafallet. På hemvägen mötte vi en stor renhjord, hundratals djur, drivna över vägen och ut mot nästa fjälldal, med män på fyrhjulingar och helikoptrar efter sig. Sen följde en och annan avfälling utmed vägen. Har aldrig i mitt liv sett så många renar. Det är stort. Och att en sorts nomader ännu bebor fjällriket. Jag är glad för tillvaron här. Ingen vet hur länge den varar. Men så får jag ändå leva en del av min tid i denna vida horisont, denna vildmark. Blånande. Brinnande. Stadig.

Foto: Matilda Johansson

Foto: Kultsjögården

 

 

Bordet

Man köper ett nytt bord. Det har en smeksam yta av ek, och en svag båglinje utmed långsidan. En aning av natur. Det står på fyra stadiga ben och ser ett tag ut att dominera rummet. Man smeker bordets yta när man går förbi. Man sitter där og spiser sin morgenmad, och begrundar att det är det första matbord man köpt i sitt liv. Alla de andra delades med någon annan, eller ärvdes. Detta är mitt bord, fast Jysk har gjort det och någon har ritat det och Elias har hjälpt mig att montera det.

Sen börjar man lägga ifrån sig saker på bordet. Ett brev som ska skickas av. En hög med böcker som man packar upp och ska placera i någon hylla. Bordet är stort och tål mycket, tre ljusstakar, en blå skål med frukt, en stor röd keramikskål för lite av varje - salt, peppar, mjölksyretabletter. Efterhand har man levt sig in med bordet. Som om det vore det rätta bordet. En självklarhet.

En annan bra sak är att det har plats för sex matgäster, self included. Tids nog blir det ju alltid gäster.

Här regnar det. Jag packar upp böcker som sagt och dammar bokhyllorna. Går ut med sopor. Läser i en bok. Undrar varför en hel kartong med urnor och husgeråd kom bort i flytten. Det var en rätt improviserad flytt, må jag säga. Men jag bryr mig ju inte så mycket om saker. Det räcker just nu att jag har det rätta bordet ; )

Dagens dikt: Det var lättare att heta Agnes

 

Det var lättare att heta Agnes

och vara gift med en guldsmed

Dagarna kom och gick

Monogrammet på en silversked

Klickljudet av ett låst guldarmband

Förlovningsringarna

 

Namnet Gabrielle är svårare

Ängel och älskarinna

en fransk konstnärs modell

Inspirationen är böljande

och oberäknelig som eros

Åtta Shivaarmar vet inte alltid

vad den andra handen gör

 

Jag går ut och in i en havreåker

av nästan mogna ax, stryker dem

under handen, väntar

I Guldsmedsaffären ringer klockan

varje gång någon går in

genom dörren, köpenskap

råder, på bestämda tider

 

Jag skulle kanske gift mig

Med en guldsmed, eller i varje fall

med en museichef, och det gjorde jag

Men han var så vacker, så sinnlig

och distraherande. Jag glömde

min havreåker, försummade

mången sådd. Nu väntar jag

igen på skördetiden i september

Ensam med vingarnas kropp

Ingen klocka ringer i dörren

när folk kommer och går

 

 

Leo Tolstojs födelsedag...

...så jag länkar igen till min härliga gamla text ur DN. 

"Jag läser Naipauls nerviga och avromantiserade berättelse parallellt med Tolstojs "Anna Karenina". Där pågår balen, där förälskar sig Vronskij och Anna. Där brister hon ut i gråt när han ridit omkull sin häst på kapplöpningen. Där finns ett myller av familjemedlemmar, militärer, bönder, hundar och maträtter. Artonhundratalets störste epiker visste vad läsaren ville ha - och inte var det minimalism. Ändå kan jag se en modern glanslöshet komma krypande in över Tolstojs författarjag. När han halvt plågad av det "banala" ämnet fortsätter att skriva om de älskandes martyrium och lycka kastar framtiden sin skugga av konstnärlig reduktion över sidor som handlar om regn, om gräs, om moln. Damm och strå." 

 Hela texten här

  

My heart is in the Highlands

Jag har försummat denna blogg, försummat allt skrivande, så där som det kan bli när landskapet man lever i är så vackert och stort att man bara vill vara i det, ta in det. Skönheten, tror jag, måste vara lika stor som det sanna och det goda. Därför är fula miljöer inte befrämjande för det goda hos människan. Men jag ska inte dra så långt i den tanken nu.

Här är jag, här går jag. Och att var och varannan dag på bloggen utbrista: Det är fantastiskt, vackraste landskapet i världen, kan man ju inte alltid hålla på med. Men jag går min stig mellan de mossbelupna flyttblocken, jag vadar fötterna i kristallklart vatten, jag ser solen gå ner klockan elva, jag hör tranorna på andra sidan stranden, svalungarna flyger in och ut på min veranda, räven går förbi, jag pratar med folk från Göteborg och Örnsköldsvik och Stockholm, åker till affärn med mina vänner eller tar bussen upp till Klimpfjäll där jag kan köpa rökt renhjärta av samerna. Rökt renhjärta är det godaste som finns, och dyrt som oxfile.

Jag ser sjön, uddarna och en bit av högfjället (1500m) från fönstret vid mitt skrivbord där jag sitter nu. Jag har björkar utanför fönstren och de börjar bli aningen gula här och var. Allt annat är friskt grönt skönt, inte ett torrt strå i markerna. Förutom de soliga, varma dagarna har här ju varit helt bibliska skyfall som trummat på taket och förvandlat vattenpölar till små sjöar. Sen kommer solen fram, och tre barn vadar genom vattenpölarna. 

Jag går och går och går, och min kropp är starkare än på länge. Jag tar ut allt jag kan av sommaren, och sitter ofta på den höga verandan i solen. Njutningsmänniskan och vandraren är just nu starkare än kulturmänniskan och jag har knappt läst något mer än en återkomst till Lispector (som jag skrev om här) - och arbetet med min bok spar jag medvetet till höstens och vinterns kallare mörkare dagar och nätter

Kort sagt: Jag har haft mitt livs längsta sommarlov på 35 år. Och kanske den vackraste sommaren någonsin. Och nu är jag bliven en höglandsmänniska, bofast i en by, 538 m över havet. My heart is in the Highlands, sjöng Bob Dylan. Men det var jag som flyttade.

 

Foto: Magnus Johansson