Det er lysår mellem mig og Regine Olsen, sa Kierkegaard. Jag tror honom. Jag genomgår nämligen en ljusårsfeeling; känslan av avstånd och inte sällan förakt för de varelser som inte kan ta en universellt livshotade pandemi på allvar. De vars ljusår är endast bling-bling.
I februari, eller om det var mars, när alla ännu var som dunungar i förhållande till pandemin, skrev jag på twitter: 2 miljoner kommer att dö. Vi närmar oss det, och jag tror min intuitiva bedömning var i underkant. Sedan dess har vi gått igenom en underligt overklig Via Dolorosa, där de flesta som dött varit någon annan, någon annanstans, och där alltför många av oss har trott att vi är skyddade, odödliga, såna som pesten inte biter på. Jag behöver inte gå in på de förfärliga konsekvenserna av både myndigheters brist på förberedelse och vissa gruppers nonchalans inför död och liv. Ni vet ju redan. Men det är inte ointressant att nämna just festprissarna vid Stureplan, politiker på party, Donald Trumps upprepade folksamlingar och fester i Vita Huset med påföljande smittor och anställda som måste kapa både tår, fötter och halva ben. Den oerhört självupptagna maktlystnad eller njutningslystnad som dessa beteenden uppvisar är helt enkelt skamliga, ur varje etisk synpunkt. Att kasta sig ut i julhandeln medan mängder av människor smittas och dör, och sjukvårdsarbetarna sliter ut sig i dubbla pass, är också fullständigt oetiskt, lågt och möjligen infantilt.
Om vi kan hjälpa de sjuka, de smittade och de som arbetar i vården genom att avstå från några av våra barnsliga små njutningar, inköp, fester, bling-bling, så ska vi göra det. Det är djupaste allvar nu. En skiljelinje kan man säga, mellan att ta ansvar för sitt eget och andras liv och död, eller att inte göra det. Det är möjligt att vi lever i Kali Yuga, den sämsta tiden, enligt hinduerna, mycket tyder på det, även om jag bara tar de stora religionernas termer symboliskt. Kali Yuga innebär en gradvis försämring av den moraliska ordningen hos människorna. Och - utan att vara det minsta muslimsk - ser jag hur även deras lära kan tolkas symboliskt, för den tid vi befinner oss i:
"När den mest onda medlemmen av en stam blir dess härskare, och den mest värdelösa medlemmen i en gemenskap blir dess ledare, och en man respekteras endast av rädsla för det onda som han kan göra, och när ledarskapet ges till människor som är ovärdiga det, väntar domedag".
Har det funnits någon ovärdigare president någonsin än Donald Trump? Har det någonsin funnits en ledare som gett så fullständigt fasen i vad folk lider av under en pandemi? Har det funnits någon mer ansvarslös gris i Vita Huset någonsin?
Och då har jag inte ens kommit in på den andra sortens ondska i världen, den religiösa moralismen hos ayatollor och Saudiarabiska härskare, som hugger händerna av en tjuv och ger otrogna kvinnor en dödsdom. Det är farligt med sträng och bestraffande moral och det är farligt med likgiltig omoral.
Så då är jag tillbaks hos Kristendomen och den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, ska ni också göra mot dem. Barmhärtigheten är störst.
Om det finns en dom - och då menar jag återigen att domens dag är symbolisk - så gäller den detta: Har du brytt dig om dina bröder och systrar, på en buss, i en affär, på ett tåg, och alla de som arbetar i vården och är slitna. Kan du avstå för deras skull? Och om inte - vem är du då?
P.S. Den 27:e börjar vaccinationerna.
