Nagelteknologernas tid - och Obildningens

Alldeles vid hörnet finns en stor frisörsalong, med mycket vitt, flott och få kunder. Salongen skyltar också med Nagelteknolog, och jag ser en kvinna med latexhandskar och munskydd pyssla med en annan kvinnas klor. Här har man en affärsidé som funkar. Allt i ett.
Inget ont i det. Varje människa får väl glänsa så gott det går, med eller utan julgransglitter i nagellacket. Men av någon anledning kopplar jag ihop detta lilla hantverksrevir med en debatt om skolan nyligen.

Vi har ju hört att osten i välfärdskakan har hål, och att det vore bra om ungdomar med dåliga betyg fyllde i dessa hål med praktik; i kök, frisörsalonger, köttdiskar, snickarglädje och gud vet. Det är i alla fall en del av Björklunds recept för de nästan utanförslagna. Lena Sommestad har förstås en annan syn.

Flickors betyg går upp, pojkars går ner, och vi har inte längre några segelfartyg att skicka de vilda pojkarna till. Praktik och hantverk KAN vara en lösning. Men att undervärdera kunskaper och vägledning till kunskaper kan inte vara det. Först måste man se till att göra rätt för de som verkligen kunde förkovra sig om de fick ett stödjande  sammanhang. I Sverige har folkhögskolan varit det för många, och i radion idag hördes en essä av idéhistorikern Sverker Sörlin om folkhögskolans betydelse. Men det är som med allt annat väsentligt; folkhögskolor är på nedskärningslistan och om de skulle konkurrensutsättas har vi kanske några käcka kockskolor och nagelteknolog/frisör/hundfrisör-linjer kvar. Budskapet är nämligen konstant: Lär er det som man snabbast möjligt kan göra pengar av. Denna nyttotanke börjar nu även nagga Universiteten i kanten.

I en debatt i TV härförleden om skola/utbildning berättade journalisten Jan Gradvall att franska företagare finner det utomordentligt tråkigt att äta middag med svenska affärsmän; alldenstund de senare inte har något annat att prata om än jobbet, och möjligen lite golf. Ingen aning om litteratur, film, teater, konst, dans, opera, whatever.

Talk shop är vad man kan när man inte är någon intressant människa. En intressant människa är nämligen en med intressen och inte alla hål in one.
Jag tror här skulle kunna finnas ett gemensamt motstånd från kulturvänster till kulturkonservativa: Att inte utarma skolor och barn på den västerländska kulturen (och annan). Att inte göra dem så jävla fattiga i anden att deras enda extra bonus är ett par stenhårda glittrande klor.
Till utarmningen hör att det blivit allt vanligare bland unga att "köpa" sig till en examen, skaffa en spökskrivare för en avgörande uppsats, fuska sig fram. Och visst: Om affärsvärlden är den enda modell man har så blir det ful och likgiltig business även på gymnasienivå.

Men: Det är förstås inte bra för ett samhälle, inte ens för ett postmodernt hyperekonomistiskt och skolförsäljande samhälle att odla fram en sån inre fattigdom. Som motsats nämnde Gradvall ett universitet i USA där humaniora - "the arts" - är linkat till varenda kurs.

Vidare om folkhögskolornas betydelse: Vi skulle kanske inte ha en Lars Ahlin, Ivar Lo, Gustaf Sjökvist, Dan Andersson, Mirja Unge eller Ann-Charlotte Alverfors utan dem. För att bara nämna några som börjat sin bildningsresa där.
Och här finns den första och viktigaste delen av Sverker Sörlins radioessä om folkhögskolan. 

-------------------------------------------

Hela Gradvalls artikel här.

         Teckning gjord i lilla skruttverktyget Paint: Platon beundrar sina nagelskulpturer.

Thoreau´s tur

De flesta av livets lyxvanor och många av dess så kallade bekvämligheter är inte endast umbärliga; de är i själva verket positivt i vägen för höjandet av mänsklighetens nivå. Beträffande lyx och bekvämlighet har alltid de visaste levat ett enklare och torftigare liv än de fattiga. Ingen människoklass har någonsin varit fattigare på yttre rikedomar än de gamla filosoferna hos kineser, hinduer, perser och greker; ingen har varit rikare på inre. Vi vet inte mycket om dem; det är i själva verket märkvärdigt att vi alls vet något om dem. Samma sak gäller om de moderna reformatorerna och välgörarna. Ingen kan vara en vis och opartisk granskare av människolivet, om han inte studerar det från en egen ståndpunkt av vad vi skulle kalla en frivillig fattigdom. Ett liv i lyx har lyx till frukt, vare sig i lantbruk, handel, litteratur eller konst. Nu för tiden finns det professorer i filosofi, men det finns inga filosofer. Likväl är det berömvärt att leva. Att vara filosof vill inte bara säga att göra märkvärdiga och svåra tankeutredningar, inte ens att grunda en skola, utan det innebär att älska visheten så högt att man lever i överensstämmelse med dess bud ett liv av enkelhet, oberoende, vidhjärtenhet och tilltro. 

Henry David Thoreau
Ur Skogsliv vid Walden

Och hur mycket av hans filosofi måste inte människorna anamma innan jordens resurser är uttömda eller förgiftade?
Och hur troligt är det inte att de längsta julklappslistorna kommer från dem som känner sig fattiga inuti?
Och vem vill inte hellre samtala med Thoreau, Emerson, eller William Blake, än höra på det tillväxthysteriska tilltalet?
Om 10 år är det Thoreau och hans likar som leder vägen, tillsammans med alla de kloka och uppfinningsrika naturvetare och tekniker och företagare som på allvar är mera intresserade av att rädda vår jord än att bestjäla den och dess människor så mycket som möjligt.

Moderat julhälsning

Vi moderater är stolta över att vi har allt färre platser inom äldreomsorgen, varvid vi sparat på budgeten för att i gengäld kunna slösa lite mer på våra ständigt bidragsberoende medlemmar i stora villor och lägenheter vars städning och renovering vi lägger alltmer skattepengar på. Bartender och kaffeflickor ingår. De äldre sjukas anförvanter däremot, kan lyfta, vända, mata, så gott de går i hemmet. Hemtrevnad är fint.

Vi känner oss trygga med att tågen står väldigt stilla nu, lagom till Jul, så att ingen behöver vara orolig för att komma långt bort till lomhörda släktingar, eller fastna i en snödriva mellan Sveg och Östersund, mellan Sundsvall och Stockholm, mellan Karlstad och Umeå. Tågen kommer att gå igen till midsommar och kostnadsmässigt är det en fördel.

Vi moderater vet att våra miljardföretag behöver ytterligare skattesänkningar för att motiveras till nya stordåd inom bilindustrin, massa, trävaru, järn, transport, IT och metaller. Då dessa branscher delvis råkat ut för stora friställningar, ser vi fram emot att de friställda får mindre hjälp än förr med omställning och vidareutbildning. Vi känner oss trygga med att bemanningsföretagen kan få använda de friställda lite som det hampar sig.

Vi moderater vill dock inte att saker ska hampa sig för oss och våra likar. Vi behöver känna oss trygga med att alltid kunna ta av skattemedel till våra skattesänkningar för rika företagare och deras tanter. Pensionärer däremot får räkna med avsevärt mycket mer julgröt än julskinka. Men det är bara nyttigt.

Nyttigt är också att våra sjurumslägenheter och tolvrumsvillor städas av underbetalda invandrakvinnor i företag som smiter undan från sociala avgifter och normala arbetspass. Lika nyttigt är det att våra sjukhus städas lite som det hampar sig, av städare som jobbar på ackord, och som aldrig anvisats en grundkurs om hygien och bakteriespridning.

De skyltar om Noll Vinterunderhållning som vi från moderata stadshuset satt upp lite här och var i Stockholm är bara en av våra många besparingsåtgärder som vi döpt till: FRÅN de behövande TILL de som inte behöver mer. Det är därför man inte längre kan gå till Ica, eller promenera runt våra parker och sjöar på sandad mark, utan tvingas halka fram och klara sig enligt socialdarwinistiska bud: Halka den som halka bör. Vi känner oss trygga med att de benbrott som därvid uppstår ska gå att infoga i riskkapitalpolitiken på våra utförsålda sjukhus.

Kostnadsmässigt kan det knappast gå jämnt upp. Men ekonomi har aldrig varit vår starka sida. Dock är konkursförvaltarnas ekonomi ytterst god i vårt land.
God Jul,
önskar Didrik Schmutzfelt och Acke Borgare.

--------------------------------------------------------------------

(Inspirerad av Bengt O. - frångår jag min annars o så svenskt neutrala politiska linje).

Snö till salu

Någon som vill ha snö? Jag har ett generöst erbjudande: Blötsnö, särskilt bra för stärkande av balanssinnet. Man halkar hit och dit och har ett underbart sjå med att ta sig över trottoarkanterna mot gatan där is och skorpsmulesnö och skorpbitar och vatten blandats till en oförlikneklig soppa, modell fångläger.

Gunnar, Karin, Anna och Gabrielle RW i sina respektive ovintriga ändar av Europa och Australien kanske känner ett sting av längtan till detta?

I annat fall kan ni få va med på minnenas snöresa från december 2012: Långsamt och tungt fallande snö, resulterande i sex centimeters beklädnad av träd och grenar. Den arkaiska skulpturparken återuppstånden. I sen eftermiddagssol blir nästan allting blått och slocknar i ännu blåare. Frid på jorden.

Alternativ: Tät men lätt snö över sjön där isen lagt sig och fukten bildar dimmor över vattnet som svagt genomlyses av solen (Dr Zhivago). Eller: Blåsande kall snö från sidan, nordvästlig vind. Bilarna insnöade. Enorma istappar från taket. Senare: Stillsamt fallande kornsnö. Idealisk för sinnelaget. Åt människorna en god vilja.

Styv kuling och vajande träd i snö, på gården. 20 girland-upplysta balkonger. En ensam skogsduva syns sittande mellan två trädklykor och tycks sova genom kvällen, mörkret, natten. Kanske stelfrusen. Först när trädet gungar till ordentligt fattar man att den lever. Vrider lite på huvudet och håller fast i sin gren.

Tredje advent.



Laras theme från Doktor Zhivago. Förvänta er ryska kyrkor i snö, m.m.

Bruch, Mahler, Musil. Och potatismos.

Vet inte om jag håller på att bli för gammal för det här med Lucia. Barnkörer i kyrkor har man ju hört ett antal gånger. Och nu har en smartass till copywriter sabbat en del av min oskuld med sin slogan: O helga katt! Så står det där man handlar lussebullar. Jag köper inga, men inser att materialismen har de gudar den förtjänar.

Bästa Lucian var nog promenad med H. igår på det stillsamma Skeppsholmen, där plogmaskinen gjorde rent precis framför fötterna på oss, och sandade, så vi kunde gå utan vare sig halka eller pulsa. Allt medan julljus och upplysta fartyg skimrade på andra sidan vattnet.

Idag massor med träning. Hem helt slut. Då hörs i P2 bästa musiken. Potatismoset får vänta. Max Bruchs violinkonsert tar över. Vidunderligt vackert. Även om jag tycker att violinisten Ray Chen saknar något av feeling och kör på en smula musikmaterialistiskt, som unga stjärnor ofta gör, medan de gamla, som framlidne Isaac Stern, mognade i en salig blandning av skicklighet och känsla.

I pausen en intervju med dirigenten. Jag gör hemlagat potatismos, med korv till. Nås av upptakten till Mahlers etta. Han lägger lätta båtar av papper på en mörk flod. Barndomsljud i dunkel. Och så kommer Broder Jakob-temat. Klezmertemat. De gyllene blåsarnas lätta touche. Mot slutet lite pampigt.

Då letar jag fram några band av Musils: Mannen utan egenskaper, som jag läst sporadiskt, och vill återhämta, bland annat för att han skriver om kärlek/erotik och jag själv skriver på något - lika hemligt. När jag slår upp band 3 och 4 märker jag att jag läst mer i dem än jag trott. Försättsbladen nerklottrade med sid-anvisningar. Jag minns Musils evärdeliga men kloka dividerande om kärleken. Uppblandat på ett ryckigt, postmodernt sätt, med känslor och stämningar. Bland annat detta:

"Deras kroppar rörde sig inte och förändrades inte, ändå genomströmmades de av en lycka vars like de aldrig tidigare hade upplevt. Det var inte någon tanke och inte någon inbillning! Varhelst de rörde vid varandra, vare sig det var med höfterna, händerna, eller några hårstrån, trängde de in i varandra".

Många av hans iofs sensibla bilder visar trots allt hur svårt det är att skriva om kärlek. Han klarar det oftast genom att låta som en självanalytiker på den egna soffan. Han pratar och pratar. Men det är just det som är den här boken.


Länk till Nobelkonserten i SvT 2

Max Bruch 1838-1920

Rober Musil 1880-1942

   

Jag tycker lite synd om Mo Yan

Så stod han där, den slutne lille mannen, i en talarstol och skulle tacka, tala. Han såg ut som en liten bondpojke som ätit bark och kål som barn, och han påminde om igen i sitt tal om detta faktum. Den långa vägen. Jag såg ingen glädje i hans ansikte, jag såg en viss osäkerhet. Bondpojken som fått nobelpris såg ut som om han stod med mössan i handen.

Det finns olika bud om hans betydelse för mänskliga rättigheter i Kina, och för andra mer regimkritiska författare. I sin egenskap av vice ordförande i Författarförbundet har han ett ansvar. Själv hävdar han att han visst skrivit samhällskritiskt, men andra påstår att hans kritik endast gäller Maos tid, kort sagt att han är en anpassling.
I en liten film om honom häromkvällen framträdde en stillsam man, oerhört arbetsam, men också tillbakadragen. En som tar fram tuschet och kalligrafipenseln när han har tid över. En som kanske lever lite som det står i gamla kinesiska skrifter; vid sidan av, sökande ro. Alla är inte gjorda av rebelliskt virke. Alla är inte Mandela, Havel eller Moberg.

Senare ska jag läsa något av honom. Men just nu tänker jag att det hade varit mänskligt sett schysstare om han hade fått ha sitt pris och sin Fest ifred. Denna enda kväll. Kunde man inte göra med pristagare lite grann som med sjuklingar: Vi tar det svåra efteråt?

Nä, det kan man förstås inte. Jag har väl fel. Men det händer mig ofta när alla de så inbäddade i svensk trygghet ropar efter andras mod; det händer att jag bryr mig mer om en människa än om principer. Hur som: Det kan vara bra att höra en annan sida av saken; av en som ofta och gärna och kanske lojalt (?) sett Kina från insidan: Göran Sommardahl.

Nopelpriset

Nope. Jag fick det inte i år heller. Fasen också!
Nopel-priset, som hallåan råkade säga i förbifarten.
Men jag kommer väl att sitta där ikväll vid TVn och gotta mig i balklänningar och en och annan minister som kliar sig i örat, den tomma blicken hos trötta deltagare, den allmänna lyckan över glamour och Festivitas, den lilla avslöjande detaljen i en gest, en uttrycksfull blick över bordet, eller någon som bara somnar sött, som Tranströmer gjorde vid prisutdelningen i eftermiddags. No wonder.

Och eftersom jag inte läst Mo Yan utan bara hört Per Wästbergs tal, fullt av påståendesatser, så vet jag inte mycket om årets författare. Alltså återvänder jag till Tranströmer, letar, och läser av misstag: Sanningskarriären. En bokstav fel, precis som hallåan, eller som i Akademins partitur: Det stod Sanningsbarriären; en diktsamling från 1978. Ur den hämtar jag:

Minusgrader

Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin
mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlings-
bangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman: En krita har
klottrat på vagnsdörrarna.
    Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt
våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det
andra som också finns; en solkatt som flyttar sig på husväggen
och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten,
ett bibelord som aldrig skrevs: "Kom till mig, ty jag är mot-
sägelsefull som du själv."
    I morgon arbetar jag i en annan stad. Jag susar dit genom
morgontimman som är en stor svartblå cylinder. Orion hänger
ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skol-
bussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.