Men för er som inte läst gör jag det om igen. Där finns också gott om bilder.
Nu är utställningen av hennes verk på Waldemarsudde. 10 november 2012 - 24 februari 2013. Gå dit!
 |
| Helene i sin hörna av ett rum = ateljé. |
onsdag 14 november 2012
Helene Schjerfbeck - Waldemarsudde
Jag har redan länkat till den här artikeln om Helene Schjerfbeck, på björnstrand backwater.
Men för er som inte läst gör jag det om igen. Där finns också gott om bilder.
Nu är utställningen av hennes verk på Waldemarsudde. 10 november 2012 - 24 februari 2013. Gå dit!
Men för er som inte läst gör jag det om igen. Där finns också gott om bilder.
Nu är utställningen av hennes verk på Waldemarsudde. 10 november 2012 - 24 februari 2013. Gå dit!
måndag 12 november 2012
Verk och dagar
De sista färgerna skymtar mellan svarta och grå stammar. Sälgen vid vattnet är mossgul. I bokskogen går jag under lysande koppar och mässing. Små hårda löv är de som håller ut längst. Stammarna har elefanthud. Gräsmattan längre bort är smaragdgrön. Det blåser kallt och är folkfritt. Paus.
Jag minns målaren som sa att det var fan så svårt att måla om sommaren med de 115 gröna nyanserna. Och nu, om hösten, hur många?
Tänker på de 115 känslonyanserna i min bok, och att jag fortfarande letar efter en inre årstid som kan omfatta det myckna, men hålla sikten klar för kärnan i det hela.
Alltså - för att nu göra en fräck och grov jämförelse - om det nu är en känslostark historia, så kan man inte låta sentimentet slaska kring fötterna (Puccini) eller stryka under dramatiken med grova streck (Wagner). Man får också passa sig för att vrida till stycken i någon sorts allmän snickargläjde (Vivaldi). Däremot kan man lugnt ta ett par favoritackord och ostinaton ur tidigare stycken och återanvända dem på ett snyggt sätt (Barock). Man kan också coola ner koncepterna och pausera med en framåtlöpande text på ren rytmisk energi (Philip Glass). Tyvärr, och som en återkommande läxa, kan man inte instrumentera för häftigt (Stravinsky) eller vara alltför abrupt och konstig (Bartok).
Man kan inte heller skriva som Bach, det vet jag ingen som kan. Möjligen någon urtida sonettdiktare. Och man ska av sundhetsskäl inte ens drömma om att kunna skriva lika sprött men äkta som Henry Purcell. Eller teckna ett mänskligt porträtt lika grovt men elegant som Picasso målar. Man är ju inte absurdist, än.
Jämförelser av alla slag är förhatliga (utom på skoj). Men alla sorters skapande har vissa grundformer-och-förutsättningar gemensamt. Det är därför det faller sig så lätt för en konstnär att måla med musik i ateljén, och för författaren att skriva med barockmusik eller minimalistiskt taram-tara i bakgrunden. En sista utvikning av den här texten kunde gälla strukturer som hjärnan villigt arbetar med, och hur de berikas av vissa konstformer. Vi tar det en annan dag.
Jag minns målaren som sa att det var fan så svårt att måla om sommaren med de 115 gröna nyanserna. Och nu, om hösten, hur många?
Tänker på de 115 känslonyanserna i min bok, och att jag fortfarande letar efter en inre årstid som kan omfatta det myckna, men hålla sikten klar för kärnan i det hela.
Alltså - för att nu göra en fräck och grov jämförelse - om det nu är en känslostark historia, så kan man inte låta sentimentet slaska kring fötterna (Puccini) eller stryka under dramatiken med grova streck (Wagner). Man får också passa sig för att vrida till stycken i någon sorts allmän snickargläjde (Vivaldi). Däremot kan man lugnt ta ett par favoritackord och ostinaton ur tidigare stycken och återanvända dem på ett snyggt sätt (Barock). Man kan också coola ner koncepterna och pausera med en framåtlöpande text på ren rytmisk energi (Philip Glass). Tyvärr, och som en återkommande läxa, kan man inte instrumentera för häftigt (Stravinsky) eller vara alltför abrupt och konstig (Bartok).
Man kan inte heller skriva som Bach, det vet jag ingen som kan. Möjligen någon urtida sonettdiktare. Och man ska av sundhetsskäl inte ens drömma om att kunna skriva lika sprött men äkta som Henry Purcell. Eller teckna ett mänskligt porträtt lika grovt men elegant som Picasso målar. Man är ju inte absurdist, än.
Jämförelser av alla slag är förhatliga (utom på skoj). Men alla sorters skapande har vissa grundformer-och-förutsättningar gemensamt. Det är därför det faller sig så lätt för en konstnär att måla med musik i ateljén, och för författaren att skriva med barockmusik eller minimalistiskt taram-tara i bakgrunden. En sista utvikning av den här texten kunde gälla strukturer som hjärnan villigt arbetar med, och hur de berikas av vissa konstformer. Vi tar det en annan dag.
fredag 9 november 2012
Fredagar är bäst
Ovan inlagda rubrik är
lika banal som allas vår verklighet. Jag går visserligen inte till något jobb
längre. Men jag har jobb. Eget. Måndagarnas måsten, från träning till städning, tisdagarnas
mellanläge, försök att reda ut bokjäveln, städa papper, skriva en krönika,
skriva in en text till bok nummer 2. Kolla igenom om bokjävel nummer 3
verkligen var en bra idé. Ringa X och Y och Z. Maila P och G och H. Ringa försäkringsbolaget, hinna till biblan, lämna in mattan på kemtvätt. Köpa kronärtskockor, plommon, västeråsgurkor och blomkål på torget. Och en blomma.
När sen torsdagens träningspass på en timme är avklarat känner jag mig som en fri människa framåt kvällen. Hela helgen: Fredag, Lördag, Söndag ligger framför mig. Det kan vara tyst i huset. Folk kan vara bortresta. Det kan bli en konsert eller en middag med vänner. Men mest av allt: Arbetsfrid. Den koncentration man bara kan uppnå när görande-görandet är klart och inga listor finns att uppfylla.
(Tänk hur det alltid såg ut förr. Även nu ett nödvändigt stadium. Bilden lånad från det ungdomliga Aclem productions)
När sen torsdagens träningspass på en timme är avklarat känner jag mig som en fri människa framåt kvällen. Hela helgen: Fredag, Lördag, Söndag ligger framför mig. Det kan vara tyst i huset. Folk kan vara bortresta. Det kan bli en konsert eller en middag med vänner. Men mest av allt: Arbetsfrid. Den koncentration man bara kan uppnå när görande-görandet är klart och inga listor finns att uppfylla.
Andra går på Happy Hour
nu. Jag drar ur telefonen, sätter på P 2 och börjar scrolla i mitt manus. Happy
Hours!
(Tänk hur det alltid såg ut förr. Även nu ett nödvändigt stadium. Bilden lånad från det ungdomliga Aclem productions)
tisdag 6 november 2012
Sandy, Sandy - ingen ödesfråga?
Det blåser Nordväst och jag går en rask promenad utmed vattnet. Nordväst är bäst, klar himmel och klar sikt. Jag drar ner mössan och njuter.
Andra väder drabbar hela tiden andra människor, mer frekvent än förr. Det spåddes att Maldiverna skulle drunkna i havet, att Bangla Desh´s långa grunda stränder skulle ligga illa till, i de nya klimatet. Det har talats - i evärderliga tider - om risken för jordbävningar under de stora städerna i Kalifornien. Men, så vitt jag vet, hade ingen tänkt sig att en monsterorkan skulle dränka källarvåningar i Brooklyn, Bronx, Manhattan, Staten Island, New York, New Jersey, och förstöra kuststädernas bebyggelse.
I det läget - och innan - har miljöproblematiken varit i stort sett osynlig i amerikansk valdebatt. Att Romney inte är intresserad av något annat än 10% vitas svarta pengar har vi fattat (kolla gärna den här länken om ni fortfarande tror på kapitalismens goda hjärta och skapande av jobb) - men att Obama helt släppt greppet om miljöfrågorna kan bara förklaras med opportunism: Rädslan att förlora röster genom att ta miljön och dess utsatthet på allvar. (Koldioxidutsläppen, de amerikanska tre-per-hushåll-bilarna, växtgifter, massbesprutningar, giftigt avfall i känsliga vattensystem, oljeborrning i riskabla områden).
En som däremot tar miljön, och frånvaron av debatt om den, på allvar är den trogne kloke George Monbiot. Samt förstås en massa engagerade amerikanska experter som man kan lyssna till på democracy.now.org. The Guardian rapporterar om ett sent uppvaknande för miljöfrågor i valdebatten, efter Sandy. Men Monbiot tecknar bakgrunden till frågans försvinnande litenhet i USA åren före valet:
"Vid ett möte i Vita Huset, 2009, bestämde hans (Obamas) strateger att klimatförändringar var ett förbjudet ämne: det skulle skapa för stora problem. Från den stunden kunde Obama tala om grön energi och gröna jobb och förbättringar inom bränsleekonomin, men sällan förklara varför dessa förändringar var nödvändiga. Problemet med den strategin är att man inte kan införa en betydande sänkning av växthusgaser och utsläpp enbart genom att införa ren energi: man måste också ta sig ut ur smutsig energi. Och det kräver statsmannaskap och ett övertygat engagemang i förhållande till allmänheten."
Hela Monbiots text här. Länkar även till en artikel av Lars Gustafsson.
Andra väder drabbar hela tiden andra människor, mer frekvent än förr. Det spåddes att Maldiverna skulle drunkna i havet, att Bangla Desh´s långa grunda stränder skulle ligga illa till, i de nya klimatet. Det har talats - i evärderliga tider - om risken för jordbävningar under de stora städerna i Kalifornien. Men, så vitt jag vet, hade ingen tänkt sig att en monsterorkan skulle dränka källarvåningar i Brooklyn, Bronx, Manhattan, Staten Island, New York, New Jersey, och förstöra kuststädernas bebyggelse.
I det läget - och innan - har miljöproblematiken varit i stort sett osynlig i amerikansk valdebatt. Att Romney inte är intresserad av något annat än 10% vitas svarta pengar har vi fattat (kolla gärna den här länken om ni fortfarande tror på kapitalismens goda hjärta och skapande av jobb) - men att Obama helt släppt greppet om miljöfrågorna kan bara förklaras med opportunism: Rädslan att förlora röster genom att ta miljön och dess utsatthet på allvar. (Koldioxidutsläppen, de amerikanska tre-per-hushåll-bilarna, växtgifter, massbesprutningar, giftigt avfall i känsliga vattensystem, oljeborrning i riskabla områden).
En som däremot tar miljön, och frånvaron av debatt om den, på allvar är den trogne kloke George Monbiot. Samt förstås en massa engagerade amerikanska experter som man kan lyssna till på democracy.now.org. The Guardian rapporterar om ett sent uppvaknande för miljöfrågor i valdebatten, efter Sandy. Men Monbiot tecknar bakgrunden till frågans försvinnande litenhet i USA åren före valet:
"Vid ett möte i Vita Huset, 2009, bestämde hans (Obamas) strateger att klimatförändringar var ett förbjudet ämne: det skulle skapa för stora problem. Från den stunden kunde Obama tala om grön energi och gröna jobb och förbättringar inom bränsleekonomin, men sällan förklara varför dessa förändringar var nödvändiga. Problemet med den strategin är att man inte kan införa en betydande sänkning av växthusgaser och utsläpp enbart genom att införa ren energi: man måste också ta sig ut ur smutsig energi. Och det kräver statsmannaskap och ett övertygat engagemang i förhållande till allmänheten."
Hela Monbiots text här. Länkar även till en artikel av Lars Gustafsson.
söndag 4 november 2012
Brahms - Allt kött är hö
Jag saknar lite grann gravarna och fladdret av ljus som Gunnar Strandberg skriver så påtagligt om här.
Men idag var det roligare att gå i kyrkan. Full fest faktiskt, ovanpå Full Fathom Five, där de döda ligger. Vilket påminner mig om att det nog bara är Shakespeare som har samma poetiska nivå som de bibliska texterna om döden. Realism, galghumor och medvetenhet om sorgen. Allt kött är hö. Fåfänglighet. Life is a tale told by an idot...full of sound and fury, signifying nothing. Men dödsmässan börjar med några mindre svartsynta rader, från Bergspredikan: Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.
Mäktiga körer är vad som passar en mörkerhelg. Brahms Ein Deutsches Requiem. Jag ska inte analysera Brahms, (it´s beyond my comprehension) men jag lutar rent genetiskt mer åt Verdis requiem, eftersom jag är lite häftig av mig. Mozarts är kanske vackrast ändå. Brahms kan bli lite tradig ibland (förlåt förlåt Maestro). Men det är i alla fall fest. Och just när kören sjunger om att människan är som ett gräs, hö som förtorkar, darrar kyrkan till som en farkost och lyfter oss.
Här är hela konserten från Musikverein i Wien. Walt Disney-grafiken den skyltar med är barnslig. Men inspelningen är bra.
Herbert Kegels version av andra satsen. Ömt.
Otto Klemperers version - ett mäktigt begravningståg. Filmmusik.
Men idag var det roligare att gå i kyrkan. Full fest faktiskt, ovanpå Full Fathom Five, där de döda ligger. Vilket påminner mig om att det nog bara är Shakespeare som har samma poetiska nivå som de bibliska texterna om döden. Realism, galghumor och medvetenhet om sorgen. Allt kött är hö. Fåfänglighet. Life is a tale told by an idot...full of sound and fury, signifying nothing. Men dödsmässan börjar med några mindre svartsynta rader, från Bergspredikan: Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.
Mäktiga körer är vad som passar en mörkerhelg. Brahms Ein Deutsches Requiem. Jag ska inte analysera Brahms, (it´s beyond my comprehension) men jag lutar rent genetiskt mer åt Verdis requiem, eftersom jag är lite häftig av mig. Mozarts är kanske vackrast ändå. Brahms kan bli lite tradig ibland (förlåt förlåt Maestro). Men det är i alla fall fest. Och just när kören sjunger om att människan är som ett gräs, hö som förtorkar, darrar kyrkan till som en farkost och lyfter oss.
Här är hela konserten från Musikverein i Wien. Walt Disney-grafiken den skyltar med är barnslig. Men inspelningen är bra.
Herbert Kegels version av andra satsen. Ömt.
Otto Klemperers version - ett mäktigt begravningståg. Filmmusik.
lördag 3 november 2012
Min farfar Oscar
Jag träffade aldrig min farfar, han dog innan jag föddes. Men det har funnits foton av honom hemma, som jag fäste mig vid. Han var en ovanligt stilig karl, med något skotskt påbrå. På den här bilden ser han av någon anledning lite feminin och drömmande ut; kanske tyckte han det ingick i diktar-rollen. Annars var han - har jag hört - en rolig och lätt kolerisk man, som seglade, fäktade och spelade luta, på riktigt. Han var gift tre gånger, och pappa hade sex halvsyskon, fyra som var denne mans, och två på farmors sida. Farmor var andra giftet, och det var en passionerad kärlek. Dock inte helt lätt. Även de skilde sig (ovanligt på den tiden). Till sist kom farfar i hamn hos en mycket yngre, klok kvinna i Göteborg. Där blev han lycklig har jag hört. På sena foton ser han lugn och karaktärsfast ut. Jag tyckte om honom på ett underligt avstånd. Och eftersom det är allhelgona får man väl vara lite mexikanskt coco-banana och hälsa till sin farfar, genom den stora strömmen av levande och döda. Hej, farfar, keep playing!
Ur Svenskt skådespelarlexikon: Carl Oscar Johansson, född i Stockholm. Elev vid konservatoriet och Operan i Stockholm 1886-1887. Engagerad vid Vasateatern i Stockholm 1887-1889, vid Operan i Stockholm 1889-1896, premiäraktör vid Dramatiska teatern från 1896. Far till skådespelaren Gunnar Björnstrand.
måndag 29 oktober 2012
Grandiosa Arenor
Joda: ALLA var på plats vid invigningen av den nya Arenan i Solna, som kan rymma 50.000. Ännu ett lyxuöst skrytbygge för en stad som à l´américaine tror att kvalitet går att förväxla med kvantitet. Stort är bra, per se. Om man går in i en väldigt Stor Lokal tillsammans med 30.000 andra så är man Stor. 30.000 gånger större än vanligt.
Det syntes faktiskt i ansiktsuttrycken på de som var där: Reinfelt som i EU-sammanhang fortfarande ser ut som en duktig skolpojke, kunde på Arenan glida in nästan som en stekare med evenemangspåtändning. Tätt följd av den alltid lika barnsligt förtjuste Ulf Adelsohn och hans kulturminister-fru, som också gillar Stora Grejer och gärna drar in på de små (teatrar, dansgrupper, gratis museibesök).
Det ger inget extra att räkna upp alla de andra glansörerna som var där, men den alltid flitige Colin Nutley hade åtagit sig att "regissera" spektaklet: Invigningen och dess följder som kommer att kosta varje skattebetalare i Solna 9000 kronor, även om de inte sitter med i publiken.
Det finns inget att säga om den här sortens samhällsförvandling annat än rena självklarheter: Man har pengar till vissa grandiosa saker, och tar det någon annanstans ifrån. Stockholm har nu inte bara en utan två, snart tre, svårfyllda Arenor. Och alla som var där på den stora Invigningen tror alltså att de varit Med Om Någonting, för det måste man ju tro när det gäller upplevelseindustri. Även om man bara ser ett litet sprattlande magert sjungande knyte långt bort, som med all teknisk finess ändå inte skapar mer närvaro än en youtube-video, så måste man tänka: Att det Är Stort. (Om Edith Piaf hade stått där hade hon inte synts alls).
Så att. Det handlar om Tro. Och så väldigt mycket om pengar och status förstås. Och belysningseffekter. Men först och främst handlar det om Tro. Bara man Tror att man Är Med Om Någonting så är man det. Ja och Amen för den Romerska Cirkusen.
Men om man känner sig det minsta kritisk till att uppleva sprattelgubbar på enormt lång distans ska man hålla sig hemma. Jag har varit i Globen en gång, det räckte för att inse massindoktrineringen i att ana något dimmigt långt långt borta i Eskapistindustrin och betala Verklighets-Höga-Priset för det.
Krohnman i Expressen skriver en del bra om den här Grandiosa Arenaneurosen. Och P 4 Stockholm har granskat mutskandalen kring Arenabygget. Swedbank och Svenska Fotbollsförbundet investerar stort. Och - hallå - vilka var det som tillförde pengar i bonus-banken Sweden för ett tag sen?
Jag kommer inte längre än så här idag: Men en djupare diskussion om Arena-Sverige förs hos Rasmus Fleischer här, här. Och från mer konservativt håll har Philip Lerulf bidragit med en hel polemisk skrift angående Arena-slöseriet.
För att ytterligare understryka bredden i den här kritiken lägger jag in en bit av en recension som liberalen Johan Norberg skrivit, om webb-boken Framtiden är nu. KulturSverige 2040. Samt Rasmus Fleischers kommentar till recensionen, här.
Have fun!
--------------------------------------------------------
Tillägg: Mer om den grandiosa arenan: Kaos - här
Det syntes faktiskt i ansiktsuttrycken på de som var där: Reinfelt som i EU-sammanhang fortfarande ser ut som en duktig skolpojke, kunde på Arenan glida in nästan som en stekare med evenemangspåtändning. Tätt följd av den alltid lika barnsligt förtjuste Ulf Adelsohn och hans kulturminister-fru, som också gillar Stora Grejer och gärna drar in på de små (teatrar, dansgrupper, gratis museibesök).
Det ger inget extra att räkna upp alla de andra glansörerna som var där, men den alltid flitige Colin Nutley hade åtagit sig att "regissera" spektaklet: Invigningen och dess följder som kommer att kosta varje skattebetalare i Solna 9000 kronor, även om de inte sitter med i publiken.
Det finns inget att säga om den här sortens samhällsförvandling annat än rena självklarheter: Man har pengar till vissa grandiosa saker, och tar det någon annanstans ifrån. Stockholm har nu inte bara en utan två, snart tre, svårfyllda Arenor. Och alla som var där på den stora Invigningen tror alltså att de varit Med Om Någonting, för det måste man ju tro när det gäller upplevelseindustri. Även om man bara ser ett litet sprattlande magert sjungande knyte långt bort, som med all teknisk finess ändå inte skapar mer närvaro än en youtube-video, så måste man tänka: Att det Är Stort. (Om Edith Piaf hade stått där hade hon inte synts alls).
Så att. Det handlar om Tro. Och så väldigt mycket om pengar och status förstås. Och belysningseffekter. Men först och främst handlar det om Tro. Bara man Tror att man Är Med Om Någonting så är man det. Ja och Amen för den Romerska Cirkusen.
Men om man känner sig det minsta kritisk till att uppleva sprattelgubbar på enormt lång distans ska man hålla sig hemma. Jag har varit i Globen en gång, det räckte för att inse massindoktrineringen i att ana något dimmigt långt långt borta i Eskapistindustrin och betala Verklighets-Höga-Priset för det.
Krohnman i Expressen skriver en del bra om den här Grandiosa Arenaneurosen. Och P 4 Stockholm har granskat mutskandalen kring Arenabygget. Swedbank och Svenska Fotbollsförbundet investerar stort. Och - hallå - vilka var det som tillförde pengar i bonus-banken Sweden för ett tag sen?
Jag kommer inte längre än så här idag: Men en djupare diskussion om Arena-Sverige förs hos Rasmus Fleischer här, här. Och från mer konservativt håll har Philip Lerulf bidragit med en hel polemisk skrift angående Arena-slöseriet.
För att ytterligare understryka bredden i den här kritiken lägger jag in en bit av en recension som liberalen Johan Norberg skrivit, om webb-boken Framtiden är nu. KulturSverige 2040. Samt Rasmus Fleischers kommentar till recensionen, här.
Have fun!
--------------------------------------------------------
Tillägg: Mer om den grandiosa arenan: Kaos - här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)