Nån som gillar harpa?

Kyrkråttan slog till igen. Undertecknad alltså. Gick på konsert i Adolf Fredriks kyrka. Den är både till namn och utseende ganska oreligiös. En ljus stor grotta som kunde funkat lika väl för upplysta samtal som baler, som en smula urblekt kristendom. Nyklassicism, i mjuka grå och vita toner, en altartavla som gjord i grädde (Sergel). Och så de otroligt vackra dörrarna på var sida om altaret; jag skulle kunna bo på 19 kvadrat om jag bara hade EN sån dörr i fonden. Fast det blir väl lite som en kista då...och det är ju för tidigt.

Annars så  - trivs jag som vanligt. Kyrkor ger mig ro. Man lägger märke till att människorna i rummet är en smula fuktiga och drömmande, bland annat beroende på det fruktansvärda mosunlika skyfall som föregick konserten. Alla verkar nu vara räddade från översvämningen till Arken. Men sättningen med harpa och cello är tveksam. För min personliga del. Även med full koncentration kommer jag alltid i en aningens komisk stämning av en harpas närvaro. Kanske är det något med handrörelserna som gör att det blir så himla mycket artonhundratal och prerafaeliter. Harpans form och krusiduller och förgyllning lutar förstås åt det romantiska änglahållet. Cellon, däremot, är av jordisk och sinnlig natur. Kanske är det mitt favoritinstrument. Det gäller både i Villa-Lobos Svarta Svan och Camille Saint-Saëns troligen Vita. Den senare har vi hört  många gånger och ändå aldrig tröttnat på. Jag vet ju för allan del inte vad mina mer sofistikerade läsare tycker om dem. Men för mig har de båda fortfarande vingar. Den vita, den svarta. Den lugna, den återhållet vemodiga. (Svarta svanar har jag f.ö. bara sett i en liten sjö intill Louisiana i Danmark).

Här en länk till Saint Saëns. Här Villa-Lobos.

Till vänster och höger om gräddens altartavla ser ni de vackra dörrarna. Kan inte någon kopiera en åt mig ; ) 
Men Herregud, var ska vi placera den? Nej. Jag får nog nöja mig med att gå i kyrkan. Olika kyrkor. Rum och ljud i otippade kombinationer.

Liv, okänt

Vi blir gamla utan att märka det,
och sen är vi det bara. Och märker
det fotfarande inte, mer än på knäna.

Vi blir arga utan att märka det,
och sen gör det ont i ryggen
och i sömnen ropar vi: Sluta! Sluta!

Ibland blir vi också snälla,
utan att märka det. Vinden
drar över kinderna och kraniet
har tröttnat på hetlevrade ord.

Vi blir resignerade utan att märka det,
men om vi dricker en skopa källvatten
skriver en bra rad, målar en skog
och förtar oss i en stund av ömhet
kan vi komma i en fas, en stämning
så annan som ett okänt liv.

Dalarnas son

Sång av en pöjk till en flicka. Inte någon Cohenmelankoli, ingen Dylancynism. Ingen moloken Neil Young. Ingen avtänd Nick Drake. Ingen svartsynt Johnny Cash. Utan en man från Dalarna, med en röst som håller för jämförelsen med alla de nämnda. Det kanske inte är tillräckligt sofistikerat för vissa av mina trogna läsare. Men what the fuck! Björn Skifs i den här sången står för en känsla som ingen har gett mera av än han. De där lite oskuldsfulla men råstarka harmonierna: Sjungna till en kvinna han varit ihop med i hundra år, eller så. Tänk!

Veckans citat

There´s enough for all needs,
but not enough for all greeds.

(okänd)

I´d say that Rio (de Janeiro) is a good place to be if you´re deaf.

Karl Pilkington
på sitt irritabla antiäventyr
till turistbroschyrernas favoritplatser.

Simtur

Varmt i Stockholm igår, 25 grader som bäst. Mot eftermiddagen en disig sol som hade det goda med sig att jag fick ha badklippan för mig själv. Det är på den jag då och då sitter och känner mig som den lilla sjöjungfrun. Inuti alltså.

För något år sen när jag var där med en väninna hade vi en vag och obehaglig "beundrare" i buskarna. Han försökte fästa uppmärksamhet på sig själv genom att kasta småsten i vattnet omkring oss. Vad han ville vi skulle uppmärksamma vet jag inte. Jag är ju sjöjungfru. Det hela slutade med att han försökte komma närmare och närmare och att vi till sist halvsprang därifrån i en känsla av att lille Psycho flippat ut. Totally mental!

Efter det har jag noga sett mig omkring när jag är där, och även sett till att det finns hyfsat folk i faggorna. Men egentligen skiter jag i alltihop och tror att det är överspelat nu. Även det att någonting är över är mest tur. En simtur är alltså ett sim med tur. Förra veckans kallvatten hade äntligen sjunkit till botten och jag kunde ligga i som jag brukar och avläsa de olika strömmarnas värme vid udden, intill vassen och längre ut i vattnet där jag har utsikt mot både Wennergrenskrapan och Johannes kyrktorn. Sen kliver man upp och får genast ett par myrbett på låret.

Men alltså, det fina med Stockholm är att man nästan inne i staden kan bada i lugna vikar och en vattentemperatur som nu i juli ligger långt över det nästan osimbara havet. Vattnet här doftar som i Grekland, en obestämbar oljig parfym som beror på växtligheten runtomkring. Det är vitblommens tid. Fläder och schersmin och hela hav av vitmåra som frodats under regnen. Och på den stora ängen ett fält av vitt som jag ser otydligt utan glasögon, troligen kamomill eller någon annan vägrens-blomma. Jag plockar en liten kvist av orange kaprifol. De doftar ännu rundare och djupare än vildkaprifolen. På bussen träffar jag två bekanta som jag gillar utan att känna dem så värst. Hon har plockat blommor i färggrann bukett. Och berättar att hon var på premiärsupé med min syrra och hennes karl. Annars är det inte många i stan dessa dagar. Och själv åker jag snart.

Här en länk till veckans bästa bloggtext; och en mycket mer dramatisk sommarskildring. Ladies and Gentlemen, I give you: Anders Sparring.

Danmark i mitt hjärta

Danmark. Närmare bestämt Själland. Tätnad juligrönska. Trehundraåriga ekar. Fuktig atmosfär. Det har regnat och klarnar upp mot kvällen. 22 grader i luften. Doftande växtlighet. Det är med den exaktheten Skovgaard målar sin hage. Men den kunde lika gärna vara en av "våra" hagar i Östergötland, där maken och jag kryssade undan från kossorna med hunden under någorlunda koll, för att gå och bada i den tidigt varma sjön. Bara en odlingszon från Stockholm kunde man bada mellan maj och september. Och i Danmark, i Danmark, min vän, där har jag badat vid Kystens perle, och ute på Amager. Och en gång vid Råbjerg mile, i Västerhavet; en helt annan zon. Sandigt som i Sahara. Sand som hela tiden flyttar sig, korn efter korn, storm efter storm. Ibland drar sanden med sig hela hus, kyrkor och torn, ner i dynerna. Som sand, som korn flyttar sig ett efter ett, så kan man också tänka på människan. Eller som en hage - lite gräs och blom. Inte många av oss liknar trehundraåriga ekar, och är det inte hur som helst en alltför heroisk idé? Men att flytta hus med sandkorn - det vore kanske något? Det liknar skrivandet. Skrot og korn. Det jag nu skriver på utspelar sig till stor del i Danmark. Ibland är det jag som flyttar sand, ibland är sanden på väg att flytta mig. Uhä, som man siger.

P.C. Skovgaard: Nordskoven ved Jægerspris, 1842-43. Klicka för förstoring, det är den värd.

Ljus och mörker

Vaknar till en riktig sommardag. Rosa sammet i husväggen på andra sidan. Toppen av kastanjen lyser som guldfärgat mineral. Men vattnet är fortfarande kallt. Jag har inte doppat fötterna i det förrän igår. Det var ingen njutning. Alltså inget bad. Fåglarna sjöng mer än jag trodde de skulle göra.

Den alldeles vita himlen. Den mellan bergen framträdande fortsatta bergskedjan. De behöver inte vara höga. De gör mig hög. Nu finns det stora ljuset igen. Och jag ska vara där. Jag ska. Jag ska. Två saker finns: Det stora nordiska sommarljuset. En stor kärlek, eller två, tre. Resten är oräkneliga utbyten. I god mening, i dålig mening.

Vad var det min pappa sa, när folk påstod att de "utbytte tankar"? "Jag vill inte byta mina tankar". Men likväl var han en vänskaplig man. Min mamma ville gärna byta tankar, dvs, hon var påstridig i sina åsikter. Som var många. Pappas lätthet och värme, mammas drift att övertyga. Ungdomens insikt: att det finns något som är viktigare än åsikter. Lär sig folk någonsin det? Akademiker, journalister, moderata läkare, fanatiska kulturtyckare?

Elegans: Att låta folk vara som de är. Understucken maktvilja: Att inte låta folk vara som de är. Jag tänker igen på programmet med Pålsson nämnt nedan. Hur folk i alla sammanhang placerar ut gåvor, tjänster, befordran, service, smicker, för att få makt över en annan. Politik. Finns även i familjer. Där kärleken går ut görs politik. MIN dotter. DIN son. HAN är så lik MIG. HON är så lik DIG. Jag ska bestämma. Jag ska ha. Jag ska ha. Tomheten hos de possessiva. Vacant for the vacant.

I skramlandet bland de efterlämnade kassorna, tjänsterna, fördelarna står en hel hord människor med blundande ögon och trär på sig sina nessus-gåvor. "Hur känns det"? De osportsliga får inte den frågan. De har aldrig passat en boll. Man kan inte göra det med armbågarna. Deras seger - en papperstiger. Men maktens illusioner funkar. Livet som teater - William Shakespeares oöverträffade älsklingsidé.
Vem skriver den stora nutida pjäsen om Makten? Om Lady Macbeth som inte är ett dugg bättre än Jago, som är en lika stor skit som Richard III, som bara kan övervinnas av en helt annan kraft: Falstaff, den fria, levande mänskan. Taburettgnidarnas motsats.
Om Norén kunde skriva om Makten och dess missbrukare i stället för om de borgerligas trista liv, och de utslagnas än tristare, då kunde vi ha en samtidsdramatiker av Shakespeares kaliber. I´m as sure as my mother.

Här, en annan syn:

O dark dark dark. They all go into the dark,
The vacant interstellar spaces, the vacant into the vacant,
The captains, merchant bankers, eminent men of letters,
The generous patrons of art, the statemens and the rulers,
Distinguished civil servants, chairmen of many committees,
Industrial lords and petty contractors, all go into the dark,
And dark the Sun and Moon, and the Almanacha de Gotha
And the Stock Exchange Gazett, The Directory of
       Directors,
(...)
As in a theatre,
The lights are extinguished, for the scene to be changed
(...)
And the conversation rises and slowly fades into silence
And you see behind every face the mental emptiness
       deepen


- - - - - - - - - - - -

Ur Four Quartets, East Coker, av T.S. Eliot

Nedan: Jago manipulerar med Othello, i Orson Welles lågbudget-filmatisering av dramat 1952.