Veckans citat

There´s enough for all needs,
but not enough for all greeds.

(okänd)

I´d say that Rio (de Janeiro) is a good place to be if you´re deaf.

Karl Pilkington
på sitt irritabla antiäventyr
till turistbroschyrernas favoritplatser.

Simtur

Varmt i Stockholm igår, 25 grader som bäst. Mot eftermiddagen en disig sol som hade det goda med sig att jag fick ha badklippan för mig själv. Det är på den jag då och då sitter och känner mig som den lilla sjöjungfrun. Inuti alltså.

För något år sen när jag var där med en väninna hade vi en vag och obehaglig "beundrare" i buskarna. Han försökte fästa uppmärksamhet på sig själv genom att kasta småsten i vattnet omkring oss. Vad han ville vi skulle uppmärksamma vet jag inte. Jag är ju sjöjungfru. Det hela slutade med att han försökte komma närmare och närmare och att vi till sist halvsprang därifrån i en känsla av att lille Psycho flippat ut. Totally mental!

Efter det har jag noga sett mig omkring när jag är där, och även sett till att det finns hyfsat folk i faggorna. Men egentligen skiter jag i alltihop och tror att det är överspelat nu. Även det att någonting är över är mest tur. En simtur är alltså ett sim med tur. Förra veckans kallvatten hade äntligen sjunkit till botten och jag kunde ligga i som jag brukar och avläsa de olika strömmarnas värme vid udden, intill vassen och längre ut i vattnet där jag har utsikt mot både Wennergrenskrapan och Johannes kyrktorn. Sen kliver man upp och får genast ett par myrbett på låret.

Men alltså, det fina med Stockholm är att man nästan inne i staden kan bada i lugna vikar och en vattentemperatur som nu i juli ligger långt över det nästan osimbara havet. Vattnet här doftar som i Grekland, en obestämbar oljig parfym som beror på växtligheten runtomkring. Det är vitblommens tid. Fläder och schersmin och hela hav av vitmåra som frodats under regnen. Och på den stora ängen ett fält av vitt som jag ser otydligt utan glasögon, troligen kamomill eller någon annan vägrens-blomma. Jag plockar en liten kvist av orange kaprifol. De doftar ännu rundare och djupare än vildkaprifolen. På bussen träffar jag två bekanta som jag gillar utan att känna dem så värst. Hon har plockat blommor i färggrann bukett. Och berättar att hon var på premiärsupé med min syrra och hennes karl. Annars är det inte många i stan dessa dagar. Och själv åker jag snart.

Här en länk till veckans bästa bloggtext; och en mycket mer dramatisk sommarskildring. Ladies and Gentlemen, I give you: Anders Sparring.

Danmark i mitt hjärta

Danmark. Närmare bestämt Själland. Tätnad juligrönska. Trehundraåriga ekar. Fuktig atmosfär. Det har regnat och klarnar upp mot kvällen. 22 grader i luften. Doftande växtlighet. Det är med den exaktheten Skovgaard målar sin hage. Men den kunde lika gärna vara en av "våra" hagar i Östergötland, där maken och jag kryssade undan från kossorna med hunden under någorlunda koll, för att gå och bada i den tidigt varma sjön. Bara en odlingszon från Stockholm kunde man bada mellan maj och september. Och i Danmark, i Danmark, min vän, där har jag badat vid Kystens perle, och ute på Amager. Och en gång vid Råbjerg mile, i Västerhavet; en helt annan zon. Sandigt som i Sahara. Sand som hela tiden flyttar sig, korn efter korn, storm efter storm. Ibland drar sanden med sig hela hus, kyrkor och torn, ner i dynerna. Som sand, som korn flyttar sig ett efter ett, så kan man också tänka på människan. Eller som en hage - lite gräs och blom. Inte många av oss liknar trehundraåriga ekar, och är det inte hur som helst en alltför heroisk idé? Men att flytta hus med sandkorn - det vore kanske något? Det liknar skrivandet. Skrot og korn. Det jag nu skriver på utspelar sig till stor del i Danmark. Ibland är det jag som flyttar sand, ibland är sanden på väg att flytta mig. Uhä, som man siger.

P.C. Skovgaard: Nordskoven ved Jægerspris, 1842-43. Klicka för förstoring, det är den värd.

Ljus och mörker

Vaknar till en riktig sommardag. Rosa sammet i husväggen på andra sidan. Toppen av kastanjen lyser som guldfärgat mineral. Men vattnet är fortfarande kallt. Jag har inte doppat fötterna i det förrän igår. Det var ingen njutning. Alltså inget bad. Fåglarna sjöng mer än jag trodde de skulle göra.

Den alldeles vita himlen. Den mellan bergen framträdande fortsatta bergskedjan. De behöver inte vara höga. De gör mig hög. Nu finns det stora ljuset igen. Och jag ska vara där. Jag ska. Jag ska. Två saker finns: Det stora nordiska sommarljuset. En stor kärlek, eller två, tre. Resten är oräkneliga utbyten. I god mening, i dålig mening.

Vad var det min pappa sa, när folk påstod att de "utbytte tankar"? "Jag vill inte byta mina tankar". Men likväl var han en vänskaplig man. Min mamma ville gärna byta tankar, dvs, hon var påstridig i sina åsikter. Som var många. Pappas lätthet och värme, mammas drift att övertyga. Ungdomens insikt: att det finns något som är viktigare än åsikter. Lär sig folk någonsin det? Akademiker, journalister, moderata läkare, fanatiska kulturtyckare?

Elegans: Att låta folk vara som de är. Understucken maktvilja: Att inte låta folk vara som de är. Jag tänker igen på programmet med Pålsson nämnt nedan. Hur folk i alla sammanhang placerar ut gåvor, tjänster, befordran, service, smicker, för att få makt över en annan. Politik. Finns även i familjer. Där kärleken går ut görs politik. MIN dotter. DIN son. HAN är så lik MIG. HON är så lik DIG. Jag ska bestämma. Jag ska ha. Jag ska ha. Tomheten hos de possessiva. Vacant for the vacant.

I skramlandet bland de efterlämnade kassorna, tjänsterna, fördelarna står en hel hord människor med blundande ögon och trär på sig sina nessus-gåvor. "Hur känns det"? De osportsliga får inte den frågan. De har aldrig passat en boll. Man kan inte göra det med armbågarna. Deras seger - en papperstiger. Men maktens illusioner funkar. Livet som teater - William Shakespeares oöverträffade älsklingsidé.
Vem skriver den stora nutida pjäsen om Makten? Om Lady Macbeth som inte är ett dugg bättre än Jago, som är en lika stor skit som Richard III, som bara kan övervinnas av en helt annan kraft: Falstaff, den fria, levande mänskan. Taburettgnidarnas motsats.
Om Norén kunde skriva om Makten och dess missbrukare i stället för om de borgerligas trista liv, och de utslagnas än tristare, då kunde vi ha en samtidsdramatiker av Shakespeares kaliber. I´m as sure as my mother.

Här, en annan syn:

O dark dark dark. They all go into the dark,
The vacant interstellar spaces, the vacant into the vacant,
The captains, merchant bankers, eminent men of letters,
The generous patrons of art, the statemens and the rulers,
Distinguished civil servants, chairmen of many committees,
Industrial lords and petty contractors, all go into the dark,
And dark the Sun and Moon, and the Almanacha de Gotha
And the Stock Exchange Gazett, The Directory of
       Directors,
(...)
As in a theatre,
The lights are extinguished, for the scene to be changed
(...)
And the conversation rises and slowly fades into silence
And you see behind every face the mental emptiness
       deepen


- - - - - - - - - - - -

Ur Four Quartets, East Coker, av T.S. Eliot

Nedan: Jago manipulerar med Othello, i Orson Welles lågbudget-filmatisering av dramat 1952.

Baskisk kör och sur maktkamp

Till konsert i Jakobs kyrka. Regnväder. Möter upp med S. Vi ska höra en konsert med baskiska sångare. De flesta ur den här gruppen av män kommer från San Sebastian. De kallar sig Txorbela, med anspelning på den gyllene medelåldern. Höstlöv alltså. Men jäklar vilken kraft när de sjunger.

Det börjar helt stillsamt med några sakrala körverk som är det bästa på hela konserten. Tomas Luis de Victoria, Nemesio Otaño, Eric Whitacre. (Jag sätter upp ett par namn utifall att jag har en enda musikbildad läsare). De fyra första sångerna kommer med en djup och avrundad klang. Körledaren tycks besatt av just klangen, den får ligga hur länge som helst och sväva som maskulin rökelse upp emot kyrkans vackra 1500-talstak. Man märker, som S sa, genast hur axlarna sjunker. Rena harmonier.

Sen blir det andra bullar. De här sångarna, vars timbre här och var är genomvacker, donkosackig, har samtidigt inte den finstämda svenska körtraditionen. Starka sånger blir OERHÖRT starka. Det låter som om de länge stått på ett torg eller en kaj vid hamnen i San Sebastian (för att inviga någon ny båt) och sjungit så häftigt de bara kan för att det ska höras till andra sidan torget, hamnen, eller whatever. Om jag var körledaren skulle jag nog satsa på att gå tjugo meter bakåt och höra på soundet, samt rigga rytmen bättre innan man sätter segel för fullt. Men vad fan, det imperfekta har ibland en annan tjusning än det perfekta. Och kyrkfönstren tål det. Samt Gud då.

När vi kommer ut har det klarnat upp. Vi går över bron mot Gamla Stan, förbi Slottet, och ringlar oss fram från Stora Nygatan till Skeppsbron där vi gått hundratals gånger som unga. Till caféer, klubbar, musik, sena promenader hem i natten. Det finns knappt en finare gammelstad att gå ut i en sommarkväll. Nu landar vi på Zum Fransiskaner, det gamla jugendhaket. Sitter med utsikt över Saltsjöns allt vitare vatten och himmel. Vitt i vitt och ett solnedgångsfönster som blänker långt borta.

Kyparen är överaktiv och talar till oss som om han vill vara både trevlig och kommenderande. Vi undrar en stund vad det är med honom. Han är helt enkelt aggressiv säger jag, men det skulle jag också vara om jag hade den skatan till chef. Vi hör nämligen ett par gånger hur ilsket hon snäser honom genom sin förbannade lucka. Man önskar alla människor att slå igen sådana luckor i näsan på sina förtryckare och gå. Men i arbetslöshetens tidevarv är det alltmer skit folk ska stå ut med. Lucktanten skulle passa i ett av Strindbergs dramer, men i verkligheten gör hon ingen glad.

Och i riksdag och partier fortsätter en annan, subtilare maktkamp. Ett par salta och cyniska besked om hur det ser ut får man av f.d. moderata riksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson  i ett väldigt bra intervjuprogram. Jag gillar genomskådande kvinnor. Som den här: En rapp och hyfsat fristående nationalekonom som har sett nog av (odemokratisk) maktkamp och inte spar på satiriska understatements. Hon tillför de styrande drag av Richard III och Machiavelli, samt har hon några helt klara invändningar mot riksdagsmän i allmänhet. Ryggdunkare allesamman, enlig Pålsson. I alla fall i de stora partierna där makten fördelar sina gracer med tjänster. 
Mer om det en annan dag. Här är länken till programmet.

Epoken Jord: Monbiot

Jag saxar ur en bra artikel av George Monbiot, The Guardian 25/6.

End of an Era

So now what do we do to defend life on Earth?

It is, perhaps, the greatest failure of collective leadership since the first world war. The Earth’s living systems are collapsing, and the leaders of some of the most powerful nations – the US, the UK, Germany, Russia – could not even be bothered to turn up and discuss it. Those who did attend the Earth summit last week solemnly agreed to keep stoking the destructive fires: sixteen times in their text they pledged to pursue “sustained growth”, the primary cause of the biosphere’s losses(1).
The efforts of governments are concentrated not on defending the living Earth from destruction, but on defending the machine that is destroying it. Whenever consumer capitalism becomes snarled up by its own contradictions, governments scramble to mend the machine, to ensure – though it consumes the conditions that sustain our lives – that it runs faster than ever before.
The thought that it might be the wrong machine, pursuing the wrong task, cannot even be voiced in mainstream politics. The machine greatly enriches the economic elite, while insulating the political elite from the mass movements it might otherwise confront. We have our bread; now we are wandering, in spellbound reverie, among the circuses.
We have used our unprecedented freedoms, secured at such cost by our forebears, not to agitate for justice, for redistribution, for the defence of our common interests, but to pursue the dopamine hits triggered by the purchase of products we do not need. The world’s most inventive minds are deployed not to improve the lot of humankind but to devise ever more effective means of stimulation, to counteract the diminishing satisfactions of consumption. The mutual dependencies of consumer capitalism ensure that we all unwittingly conspire in the trashing of what may be the only living planet. The failure at Rio de Janeiro belongs to us all.

------------------------
Läs hela artikeln här.

Uggla och lulla

Sitter och ugglar med några vänner som bor liksom i en holk i Vitabergsparken. Ja, så känns det. Det är träd på båda sidor och en bergsklack, och en äng. Vi äter vegetariska hamburgare, grönsaker, sallad, sill och salami, jordgubbar med grädde, det mesta i omvända ordningar. Vi dricker saft och öl, inte alla samma. Vi dricker varsin nubbe. Inte Löjtens och inte Pors utan Scotch. Medan vi pratar tittar jag då och då ut ur holken, mot de stora träden på Vitabergsparkens baksida som mörknar alltmer. A härmar en uggla, en söderkis och en göteborgare. Han gör det bra.

Yngst vid bordet är Edna, elva år. Hon förordar att vi går ut i parken sent, hämtar dagg ur gräset och dippar mot öron och panna, det håller alla sorters pest borta under nästkommande år. Sen plockar hon under sträng tystnad nio blommor. För att drömma om sin tillkommande. Vi får gå långa vägar med henne, för de flesta blommor har blommat över, hundlokorna är torra. Det blir ett sjå att hitta nio olika sorter. Men det går. Då har vi hunnit ända till parkens höjd och ner igen på Söders tysta gator där endast ett fönster är öppet med något glam som sipprar ut. Alla de andra fönstren är mörka och alienerade. Husen osar tomt. När vi rundar hörnet till hemmaplan är det plötsligt fullt av blommor, ett rosenträd, och gula senapsblom och vitklöver. Utanför porten finns en liten damm med vatten. Den speglar en himmel som nu blivit disig. Säg det midsommarväder som varar.

Jag var bjuden till fest i skärgården, men såg inte riktigt fram emot att sitta inlindad i fleecefilt i 14-gradigt, utan stannade i stan. Så blev det annan sorts midsommarafton: Först sitta och uggla och äta, sen halvligga och småprata, sen lulla runt under almar och lönnar, och sist men inte minst ett samtal i natten med H. Om hur illa vi båda tycker det är när "vänstern" gör bort sig med en hatdebatt på dagisnivå. Självmål, typ.

Ikväll hörde jag Strindbergs "Midsommar" i radio. En gammal inspelning från 53. Med den där fabulösa blandningen av folkligt och fartigt, konkretion och själsvånda, som finns i hans tidiga verk. Där fanns det ett och annat gammeltroiskt, men framförallt en svenskhet som man kan omfatta med glädje, skärgårdsbåtar och mälaröar och en kall öl. "Var och en har sitt besvär" och "Alla bryggor är lövade". Joda. Och Spanien vann rättvist över Frankrike. Det blir det i alla fall ingen debatt om.