Midsommarnattsdröm - Julian Bream

En av världens bästa gitarrister spelar Preludium Allegro av de Murcia. Passande för en midsommardag som nu börjat sin fågelkonsert. Jag har alltid velat höra Julian Bream live, men aldrig lyckats. Kolla hans fingerspel. Rytmen, intensiteten.

Av alla klassiska gitarrister är kanske Bream den som ligger närmast en rockgitarrist. Friheten handlar det om; det vilda i det skolade. Kolla hans andra inspelningar på You-tube, om ni inte har honom hemma.
There is  a country for old men.

----------------
Och här finns en länk till några av hans inspelningar på MySpace, som ju oftast erbjuder ett mycket bättre ljud än You-tube.

Flower Power

Ja, som alla vet vid det här laget förändrar inte blommor världen och politiken. Men de förändrar oss, det är jag säker på. Så, be happy, här är blom lagom till midsommar.
Av dessa tre målare hann jag faktiskt träffa Hilding Linnqvist. Några år före hans död gjorde min man en stor retro med hans verk i Linköpings länsmuseum. Det var en mycket sirlig herre som verkade ha levat större delen av sitt liv framför ett staffli och kanske inte så mycket annat. Han var först en romantiker, men mot slutet av sitt målarliv en rätt så klassisk naturalist. "Hjärtats sång", nedan, finns på Moderna Museet i Stockholm. Den hör till de tidiga verken.
Anna Anchers målningar kan ni se i Skagen, eller på Den Hirschsprungske Samling i Köpenhamn. Och Emil Nolde, ja det vet ni: Han har ett eget museum. Kolla var - för jag minns inte. (Klicka för förstoringar).

Anna Ancher (1867-1956): Tulpaner i grön vas (något beskuren).

Hilding Linnqvist (1891-1984): Hjärtats sång.

Emil Nolde (1867-1956) : Bucards trädgård.

(Och även om jag ofta tycker att Noldes konst är alltför formlös och har något halvpsykotiskt över sig - särskilt om man ser hans bilder en masse på nätet börjar det gunga - så tycker jag att den lilla trädgårdsvyn ovan klarar sig med jordförbindelsen i behåll. Kunde vara en blomsterbädd vid Källhagens värdshus i Stockholm.)

Repris: Sally Mann

(På grund av tidsbrist repriserar jag en artikel om Sally Mann. Utställningen som pågår nu har jag ännu inte sett. Se Fotografiska Museets websida.)


Sally Mann, Naturen och de alltför vackra barnen.

Jag känner igen något i hennes foton. Man har varit ute sent om kvällen och sett något vackert och stått där i skymningen och känt. Resultatet, efter framkallning, är tre fläckar: En fläck vatten, en fläck skog, en fläck himmel. Amatörfoton. Men nu pratar jag kodakcolor.

Sally Mann filmar i svartvitt, ofta med en gammal lådkamera. Hon använder sig av tekniskt omständliga framkallningsprocedurer som skapar en sorts silvriga, ådriga fåror och skum i bilden, en finess som förhöjer den romantiska atmosfären, och får bilderna att se ut som något man hittat på en gammal vind. Bilder bleknade av fukt och damm.
En annan del av magin handlar om exponeringstid. När den är långsam nog börjar träd och ansikten flyta i sin egen osmos. De tre fläckarna flipprar i varandra och gurglar underjordiskt.

Dessa sydstatsskogar med sina jätteträd, och den täta, hungrigt klättrande murgrönan, dessa breda silverfloder och förvridna rötter tycks existera i en försjunken dröm. Här sker något underligt som Naturen bara har för sig när man vänder ryggen till. Men Mann har sett det.
Hennes fotokonst må vara romantisk, snudd på Gothic, men det landskapsbilderna förmedlar är en stor, förbiilande, ganska likgiltig natur. Motsatsen till Thoreaus Walden Pond, motsatsen också till de svenska grönavågarnas naiva återvändande till Moder Jord.


Några av Sally Manns bilder hör till de vackrare jag sett. De mjuka kullarna som förtonar i kvällsdiset. En helt stilla flod mellan mörka skogsbankar om aftonen. Flodens ljusgata som är len som hud och grå som tenn. Längst blir jag stående framför ett nattfoto. Det enda man ser är en högt hängande måne, svag som en glödlampa i dimman, och under den en äng, med ett fuktstråk som älvahår, svarta dungar av lövträd. Det är en kopia av en äng jag många gånger betraktat i månsken på vårt gamla lantställe i Uppland. Men detta är en natt i Virginia.

Så till det mer problematiska: Sally Manns bilder av nakna barn, oftast hennes egna. För dem har hon fått en del kritik. Jag vet inte om de har med pedofilfaktorn att göra, skulle tro det. Men det är inte sexualiseringen av barn jag ser, även om ena dottern poserar som Manets Olympia innan hon fyllt tretton. Flickor tycker om att se förföriska ut, barn av båda könen är förtjusta i att få sina föräldrar förtjusta. Och Manns bilder är - precis som Lena Cronqvist flickbilder - delvis att betrakta som en medveten motvikt till gullifieringen av barn och barndom.

Ändå är det något med de här bilderna som väcker min motvilja: Barnen är så vackra, så allvarliga, så buttra, kanske arga. De skulle jag också bli, tänker jag, om min morscha haft för vana att avbryta vår barndoms lekar för att fotografera oss. Tanken att konstnären exploaterar sina ungar ligger nära till. Och parallellt med den en förnimmelse av familjär narcissism: Det där som gör att - särskilt amerikaner - föser fram sina barn i tid och otid; som barnskådespelare, barnpopsångare, barnatleter. Titta på mina ungar: de tävlar, de är vackra, de är framförallt MINA. Detta ägande av barnen, deras kittlande ungdom, deras sköra barndom, är det obehagliga: Som när Mann låter sexåringen i vattnet bre ut sitt lockiga hår som en cirkel omkring huvudet, sjunka ner till halsen, vända upp ansiktet och blunda. En morbid mix av barnets oskuld och dödens eventuella närhet, fäst vid den förevigande plåten.

Jag ska inte ge mig in på att psykoanalysera en sådan bild, fast det kunde vara intressant.



Andra sidan av utställningen, den som jag föredrar, den med fotografiska naturmålerier, är glest besökt, där är det möjligt att utan konkurrens meditera över bilderna. På långväggen med de vackra, nakna barnen, däremot, hopar sig besökare mellan tjugofem och sjuttiofem i stora klungor. Där går det knappt att komma fram. Är det "konsten" som gör det? Eller "innehållet"? Jag tror inte man behöver gissa ens tre gånger.





Citat från Kulturhuset:s artikel om Mann: De flesta fotografer och fotobaserade konstnärer väljer idag den digitala tekniken. Men Sally Mann väljer istället fotografiets ursprung och utvecklar det till sina egna bildvärldar. Bildserierna ”Deep South” och ”What Remains” har till största delen kopierats med egna kemikalier och med te- och asfaltsblandningar i processen. Allt för att skapa rätt struktur och stämning i fotografierna. Hon har inget intresse av att använda den digitala tekniken.
– Digitala bilder luktar ingenting, säger hon...

Etiketter: konst

Paus - Skönheten

Eftersom jag skulle vilja skriva något allvarligt, men inte just nu förmår skriva något allvarligt just här - (men kanske någon annanstans) - så låter jag bli.
Paus, betyder det.
Men ett bra tips: Lyssna på Schüldt i P1. Men nu under rubriken "Skönheten". Där skonas man från nyhetsrasslet en stund. Sofia Roberg från dendriter är med, samt många andra. Intressanta.

Ivan Agueli. Stadsbild, 1892

Nätterna

Så är de här igen - de så kallade nätterna.
Teckning gjord i lilla skruttverktyget paint, för ett år sen.


Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Harry Martinson


(raderna hämtade från Sverkers Tiréns blogg).

Goa gubbar och Aranjuez

Jag landar på bra plats, andra raden, inför gitarr- och orkesterkonsert med Mats Bergström. Har inte hört honom live på femton år, så det här ska bli skoj. Det tycker också mannen som tränger sig in i samma bänk. Av någon anledning frågar han: "Vill du ha mig på höger eller vänster sida?". Det tycker jag var höjden av artighet. Men så var han också från Göteborg. "En go gubbe", som han själv sa. Och jag kunde inte göra annat än hålla med. Att presentera mig som en av Stockholms "goa gummor" hade däremot varit oartigt, både mot honom och mig.

Sen tipsar jag honom om slutnumret: Concierto de Aranjuez. "Det här blir höjdaren", säger jag. "Putta till mig när du tycker det är bäst", säger mannen som ser ut som en ovanligt frisk Joe Cocker.
Och mycket riktigt, efter de gamla slagdängorna av Bizet (utan Bergström) och lite annat, kommer den absolut bästa gamla slagdängan: Concierto de Aranjuez. Förtätad, känslosam, människovänlig, lite högtidlig. Som om det var på liv och död. Och det är det ju. Spela den gärna i rummet där jag dör.

Men nu inträffar ett av de där allra mest levande momenten. Som är så intressanta för att de aldrig går att förutse. Publiken har slappnat av, kanske musikerna också. Och när de långa suckande tonerna, pizzicattona, vemodet, livsatmosfären över höga berg och djupa dalar inträffar känns det som om alla plötsligt är med. Rummet är ett. Och jag har första och andra violinen nästan framför näsan. Har inte följt musiker så nära, på länge, och känner som jag brukar göra: Finns inget större än det här; hur människor lyckas samla ihop sig till en virtuos slinga ljud, harmonier, rytm, känsla, uppmärksamhet. Jag ser deras koncentration. Begeistrad är ett för litet ord. Alla spänningar släpper. Livet är där det ska vara. Stort så ini innersta.
"Dö, jag förstår dig", säger Göteborgaren efteråt. "Det var la speciellt. Men så står det ju också; Con spirito. Med ande, alltså".

Han är för söt. Och alla de andra också.

Här en you-tube-version av Adagiot i  Concierto Aranjuez. Carlos Bonell spelar.
På den här inspelningen görs misstaget att lägga blåsarna för mycket i förgrunden mot slutet; det suger onödigt på sentimentet i verket. Men sänk ljudet och lyssna på gitarren.

Kom Liljor

Där vi går i motljuset och kisar mot en sjunkande sol står blå iris, och gula vattenliljor, och väntar. Nykomlingar i den botaniska trädgården. Planterade intill en nyanlagd våtmark, med en liten sjö på samma ställe där den fanns för trehundra år sen. Här häckar nu en massa fåglar, arterna obekanta på grund av kisande ögon. Svanen regerar. Vattnet blänker jolmigt som på en affisch från folkskolans läsesal: Sommardag.

I gräsmarken växer klungor av prästkragar. Syrenerna är bruna i kanten, kabbelekan är slut för i år, men jag får hejda mig, det är för många som blommat över. Gullvivor, Mandelblom, kvinnor och män. Ack. Men Kaprifolens tid är nu, den växer tätt utmed sluttningarna vid vattnet och man vrider nosen mot en lika tät doft. Aklejor och midsommarblomster tävlar om blåaste. Gullregnen gulaste. Vi rundar uddens högsta backe. Långsträckta stammar av asp, lönn, ek och tall, samt den armstarka boken, ännu i ljus grönska. Under dem, mellan stammarna, överallt de exotiska buskarna med rhodondendron. Violetta eller honungsgula. Ceris och vitt. Tystnad. Kajaker på vattnet. Näktergal.

Såsom hos Almqvist, så ock idag:
"Efter flere regniga och kulna dagar, hvilka ej passa sig för Junii månad, har det nu äntligen blivit ett präktigt Solsken, foglarna sjonga och qvittra, alt är grönt och rättnu skola vi äta middag".

(Ur breven)

Skolplansch. Konstnär okänd.