Syskonbarn, grannar, invandrare, människor

Ett av mina syskonbarn var på besök. Flickan med latinamerikansk pappa, som rest fram och tillbaka mellan länderna sen hon var fyra år. Fem år i Peru, resten i Sverige. Välutbildad pappa som fick ett jobb här som inte var på nivå med hans kvalifikationer. Politiska problem i Peru. Resten av familjen emigrerad till Washington DC. Och min systerdotter tar sina sparpengar till USA-biljetten för att hälsa på sin farfar, nu 98 år. Ingen vet hur länge han lever.

Nä, ingen vet. Och det som betyder något är hur vi handskas med varandra innan. Jag gillar min systerdotters föresats att se sin farfar innan det är för sent. Hon är också min bästis, och när jag blir gammal vet jag att hon hälsar på och köper en flaska sherry eller en bit ost på vägen. Av mig fick hon en blus. Något senare får hon väl resten här. Men det är en annan historia.

Mina två goda grannar står med näsan ner i jorden och bökar med ogräs och såplantor och små buskar som nästa år blir träd. Jag beundrar deras tåga, men själv är jag färdig med trädgård. Hade en i tio år, det räcker. Jag vet hur fina mina doftliljor blev, hur indiankrassen ingenting behöver och hur sensitiva löjtnanshjärtan är. Det hörs ju på namnet. Och jag vet hur man går med spaden i grusgången och drar upp maskros. Det enda jag inte vet är hur stor magnolian blev, som vi satte en gång, maken och jag. Får väl åka tillbaka och titta efter. Eller inte.

Fram och tillbaka åker vi människor, en del mer än andra. Som nu grekerna. På Grekiska Föreningen samlas folk om igen, ungefär som på 60- och 70-talet, för att lära sig de första grunderna i svenska.  Läkare, lastbilschaufförer, tekniker och blomsterhandlare, tillsammans. ”Jag heter Kostas, hon heter Eleni, vad heter du?” ”God morgon”. ”Tack så mycket”. ”Vad är klockan”. Några av dem har redan nu – efter krisen – fått jobb i Sverige. Fler lär komma. Men ingenting är som på det tidiga 60-talet när Scania Vabis aktivt sökte efter grekiska arbetare. Det var arbetskraftsinvandring. Sen kom den stora vågen av exilgreker efter juntans maktövertagande. Många av dem blev kvar i Sverige, men ännu fler har flyttat hem igen.

De som kommer nu anländer till ett helt annat Sverige. Jag hoppas de blir väl mottagna, och att de hittar jobb som motsvarar deras kvalifikationer. Hur länge de blir kvar beror på en mångfald faktorer. Men ingen av dem har – så vitt jag vet – för avsikt att stanna i Sverige för skoj skull. 

Vi lever i Europa. Och de som förskansar sig bakom det lilla ägandebehovet av en nation, ett land, kommer inte att lyckas. Vi lever inte i den historien längre. Och försöker vi kommer vi att likna de där rikemansvillorna som chockerade mig när jag första gången kom till Rivieran som 17-åring. De hade höga murar med incementerade vassa glasskärvor på toppen. Ungefär så tror jag den rika tiondelen av världens befolkning ser sin framtid; de och deras barn och deras ackumulerade miljarder ska någonstans vasst förskansa sig mot allt det andra. Det kommer inte att gå. Men det vet ju alla. Människor. Utan murar.  

Bilden: Grekiska invandrare anländer till Södertälje 1960 för att arbeta på Scania Vabis.

Prosadikt: Kännas igen

Jag förstår inte

Jag förstår inte vad folk säger. Jag förstår inte vad jag säger.

Jag förstår någorlunda vad träden säger och de små hundarna som springer förbi,
ögonkasten, handrörelserna, trycket av en röst.

Men jag fattar inte undertexten till ett samhälle som det här.

Inte ens om den förenklas till det yttersta.

Jag förstår mig på en snygg kavaj och en bra tavla,

och en maträtt som är gjord med omsorg om curryn, de små räkorna.

Ingenting ska stå på för länge, men en bra tröja håller i trettio år.

Jag vet om en stol går att sitta i

och en man går att ligga med

Jag vet att ett visst väder och en viss hud

Har betydelse för fortsättningen

Om man sitter kvar i stolen, om man ligger kvar med mannen

Jag förstår inte varför samhället måste veta allt om oss

Hur vi sitter, hur vi ligger

Om vi tar betalt eller inte tar betalt

För vår inre skönhet

”konsten”.

Jag förstår en hel del, men inte det här

Hur det kom sig att det blev

Just så här, ytterst fult

obetalbart betalbart

Jag är säker på att alla förklaringarna har fel

Och några av dem har lite rätt

Men det räcker inte

Om jag ligger alldeles stilla med magen

Mot en binge gräs och löv, kan jag höra hur

Allt går under

Allt går under hud

Och försvinner ut där det kan kännas

igen

Bild: Sofia Roberg, från bloggen dendriter.

Utanför fängelset, blåst och blom

Idag for jag långa busslinjen till Långholmen för att gå en promenad. Tänkandes att det här har jag alltid tyckt om, på samma sätt som Tony Judt gillade sina helt ändamålslösa tågresor i London som ung. Hur han satte sig på tåget eller tuben och bara for in i ett bättre, öppnare tillstånd:
"If I had a goal it was to cover the whole network, from terminus to terminus, an aspiration I came very close to achieving. What did I do when I reached the end of the line, Edgwar as it might be, or Ongar? I stepped out, studied the station rather closely, glanced around me, bought a dessicated London Transport sandwich and a Tizer...and took the next tube back."

Så där har jag gjort med stadens bussar, åkt hela vägen ut till Frösunda vik. Bara för att den bussen fanns. Förbi extremt röriga områden av företag och bostäder, fult hopgyttrade mellan motorvägar, tills jag till sist nådde skogsbiten och stranden. Åkt till delar av söder som jag knappt är bekant med, trots femtio år i staden. Som nu Långholmen idag: Det är som att komma till en småstad grundad på 1700-talet. Fängelsets granitmurar. Små fina torp, blandade med mer stilfulla byggnationer med måttfulla fönster och brutet tak. Syrener som växer vilt, akleja, höga bolmande häckar med enkla vita rosor. Allt i fritt fall, som om öns trädgårdsmästare saknar styling - gudskelov. Och jag nådde Långholmens badvik, en plats där jag aldrig varit, så vitt jag kan minnas. Bara jag, en övergiven badboll, tungt drippande blad, Stadshuset på andra sidan, dränkt i en våt akvarell, samt de exemplariska joggarna, rödsvettiga, tävlande med sig själva.

På fotbollsplanen blommor från kastanjer som drösat ner av blåst och regn. Som en gulrosa sandstrand över gruset. På busshållplatsen en mycket vacker indier som ler mot mig. Jag låtsas som det regnar, och det gör det ju. Samtalar med en fryntlig herre i keps. För min del är det också detta jag gillar med små utflykter. Det där att möta människor av en slump, utan förväntningar, och utan förpliktelser. Men det skriver inte Judt om, så som Jenny Diski gör i den originella lilla boken: Främling på tåg (citat här).
Judt, däremot, skriver om sina utflykter på ett sätt som gör att man känner igen sig som tillhörande en kader, på väg från Existensen till Något mer:
"As a child I always felt uneasy and a little constrained around people, my family in particular. Solitude was bliss, but not easily obtained. Being always felt stressful - wherever I was there was something to do, someone to please, a duty to be completed, a role inadequately fulfilled: something amiss. Becoming on the other hand, was relief. I was never as happy as when I was going somewhere on my own, and the longer it took to get there, the better. Walking was pleasureable, cycling enjoyable, bus journeys fun. But the train was very heaven".

När jag kommer hem har de nyplanterade växterna vuxit en halvmeter. De små träden har utvecklats från taniga tonåringar till frodiga existenser. Livet växer vilt och vajande, under regnen, den stenlagda gången är full av nedblåsta lönnlöv och små kvistar. Jag funderar på att sopa undan det, men inser att det ligger vackert där det ligger. Trädgårdsmöbeln är övertäckt av gulrosa kastanjeblommor. Två mönster au naturel, ingen avslutad ordning.

Men så har jag då betat av något mer av listan:
Läsa ut Tony Judt: Illa far landet.
Påbörja Tony Judt: The Memory Chalet.
Gå en livad promenad.
Berömma trädgårdsfliten.
Maila Maria C
Ringa V
Skriva en krönika/recension
Rensa avlopp i badrummet

-------------------------------------

  Citaten hämtade ur Tony Judts bok: The Memory Chalet, 2011

Hinna, hann, orka

Hann inte träffa H innan han for till Gotland. Orkade inte gå med S på konsert. Hann maila K innan han for till Provence. Har tre personliga mail obesvarade. Har inte hunnit betala räkningen till Lappland. Inte hunnit skaffa nytt presskort. Måste skaffa nytt pass. Glömde att I och V hade födelsedagar. Men A, som också fyllde, var här på middag och fick present, så det blev supernice. Glömde synundersökningen. Kom för sent till fysisk träning. Måste fixa cykellåset. Undrar om jag ska träffa f.d. arbetskamrater nästa vecka. Orka. Hinner jag till lanthuset i juni? Lappland får nog vänta.

Är det här kul att läsa? Kanske inte. Men jag har kikat in hos både Kirsten och Teologen och sett att de skriver listor om vad de måste göra och sen stryker det de gjort. Lustig idé. Men det funkar faktiskt som läsning. Därför att så där har vi det. Det är mänskligt. Det är tillkortakommanden. Har för mig att Anna också brukar blogga de där listorna ibland.

Hur som. Mina listor och mina ofullbordade gärningar och sammankomster och min låga tåga när det gäller att möta alla som gärna vill möta mig, har fortfarande med efterdyningar av stroken att göra. Alltså; ska jag verkligen orka skriva på mitt eget material, samt en del jobb, samt ärenden, städ och mat, så blir det inte så mycket energi över. Medmänniskor får vänta. Jag har inte gått på en enda större tillställning, vernissage, teater eller dans det senaste året. Det jag måste göra tar energi från det jag gärna varit med på. Och i sammanhanget vill jag kasta in en brasklapp angående nuvarande attityder till sjukskrivning och konvalescens: Jag har haft förmånen att möta vettiga människor, men alla har inte den turen.

Stockholm har ett enormt underskott på neurologer. Jag var en lyckans ost som fick komma till efterkoll hos välvilliga experter på Danderyd. Hade jag haft otur hade det blivit direkt till husläkaren. Och husläkaren KAN INTE neurologiska problem. KAN INTE ens de texter om hjärntrötthet som finns i avhandlingar på nätet. Verkar det som. Jag har haft en dust med min husläkare, men på grund av Danderyds neurolog så kom den sent och blev kort. Jag gillar min husläkare. Han har varit en bra person. Men här gick han bet. Att min hjärna har hög IQ och att jag kan formulera mig inför en läkare som en jämlike, är inte detsamma som att jag har full energi. Sorry, baby!

Och jag tänker på alla dem; cancertrötta, artrosvärkande eller lätt strokade, som ska möta den här nya människosynen: Att man inte får vara sjuk, jo mycket sjuk får man va, halvdöd går an, men inte halvfrisk.
För mig handlar det om att dagarna växlar enormt, mellan osedvanlig trötthet, glömska, och plötsliga väldigt utsövda ryck av energi. Då allt ska göras, hinnas, orkas. Jag prioriterar nog ofta, på min fritid, naturen och/eller skrivandet. Samt de allra närmaste då. En och annan exklusiv utställning hinns med. Och musiken som är så vänligt lätt åtkommen har blivit min oöverträffade underhållning, en glädje djupare än förr.

Men skulle jag - vilket jag slogs emot - ha jobbat 3/4-tid som min husläkare ville, så skulle jag inte haft ett liv. Utan kommit hem utschasad, lagt mig spänd, och varit orolig för hur i helvete jag skulle klara det. Det är inte ett sätt att få en fortfarande hjärntrött människa helt frisk. De som kan det här, har berättat. De som sitter i telefon för att få okunniga, sjukkasseunderdåniga läkare, att fatta hur det är för en patient när varje syssla tar dubbel energi. För mig blev det halvtid. Och nu är det snart överstökat.

Småsakerna är värst. Var la jag? Vem skulle jag ringa? Var har jag telefonboken? Hjälp, jag glömde tandläkartiden. Måste köpa ny bandspelare. Är sockret slut? Shit. Nu brände jag vid kastrullen igen. Måste komma ihåg att köpa olivolja. Boka tvättstugan. Vad fan la jag glasögonen. Nee-eej. Badvattnet rann över. Orkar inte diskutera problem. Skiter i konflikter. Gör mig onåbar. Sitter klistrad vid datorn för att bli klar med en intervju, eller en egen text, tills det snurrar i huvudet. Orkar inte heller, efter sex timmars jobb och ärenden och eget skriv, vara kul på kvällen. En och annan långhelg kan det ske, att jag bjuder på mat själv, promenererar i fyrtakt, eller äter ute med någon av mina bästa. Bless those days.

Så där ja. Ingen rolig, ingen charmig blogg idag. Och här bara regnar det. Men vad fan. Jag litar på att ni tycker om mig ändå. Jag gör det. Och hälsar vänfast till dem jag glömt.

Till sist då, musiken: 
Bach, cellosuite no 1. preludium, med Mischa Maisky.

Vägen - unchained.

Jaha ja. Så börjar man längta upp igen då. Sittandes med trehundra manussidor vid sitt skrivbord, som inte vetter mot någonting annat än ord på en skärm, som måste bli färre (kill your darlings) eller fler. Men igår kväll; ett helt kapitel som klarat sig igenom manglingen. Fast det där andra stycket där skulle behöva....ett mellanstick. Och här är det ...bara trivialt. Så åter till intervjuerna. Som ska redigeras och bli till innan det stora ljuset och sommaren tar över. Livet är stort, det bara verkar inte så, alla dagar. Tyvärr.
Herr Realitet, din mastodontiska sucker! Unchain my heart. Och när jag ändå är igång med en symbolisk frigörelse tar vi nästa låt; en avspänd inspelning för alla utom gogo-damen. Joe Cocker at his best: You can leave your hat on.

PS: Jag älskar att skriva....det är liksom bara något annat som drar. Och när jag tänker efter - så har det alltid varit. En nomadgen?

Just som vi satt där och tänkte

How great it must have been.
(av Shaun Tan)

En pingst i Aten

Jag hade gått och strosat i kvarteren vid Monasteraki, gått förbi den ena lilla ortodoxa kyrkan efter den andra, alla stängda. Nu satt jag på en mur mot Agoran och vinglade med benen mellan 2009 och 900 f. Kr.  Eftersom jag varit där inne redan, och uppsökt en av de äldsta bysantinska kyrkorna i Aten; den med en oöverträffat stilig Kristus Pantokrator i kupoltaket, hade jag bestämt mig för att hitta en kyrka som inte var museal, men alla var stängda.

Det hör till saken att jag glömt bort pingsten, efter ett par veckor på resa i området var tiden behagligt utsuddad.  Det var en 30-graders dag, och mycket turister i skuggan av Akropolis. Obeslutsam satte jag mig vid ett bord och beställde in en coca-cola. Den såg ut som om den var influgen direkt från 50-talet och kostade koftan. Men från mitt bord såg jag ruinerna i motljuset. 

Medan jag dricker börjar en klocka ringa. Den ringer ivrigt, klang-kling-klang-kling. Ingen mäktig klocka, men tillräckligt. Turisten dricker ur, reser sig och går i riktning av klockan. Jag kommer till en öppen kyrka.  Agia Irini. Inte bysantinsk, snarare artonhundratal. Folk strömmar in, barn hoppar runt i lackskor och brodyrkjolar, gammelfarmor blir hjälpt från två håll. En rödhårig pojke springer först in, sen ut, sen in i kyrkan igen. Alla har roligt åt honom.

Jag går in och sätter mig på sjätte bänk. Det verkar som om jag är tidig, men folk droppar in en stund och sen är kyrkan full. Ljus överallt, barn överallt. Jag är klädd i en lysande grön sidentunika. Den märks. De grekiska gummorna och damerna intill mig ser mer anspråkslösa ut. Männen hålls på andra sidan gången.  Ibland går någon av dem fram och kysser en Kritusikon, eller en helig Antonius, och mumlar ett par ord.

Prästen tågar in med ett följe av korgossar. Han är svartklädd och har sin arketypiska hatt. Han är stor, med stort skägg och stor utstrålning. Folket börjar sjunga. Prästen står och ser på oss. Jag får en känsla av att han ser den där utrikes damen, som är längre än kvinnorna omkring och dessutom alldeles sidengrön. Under mässan skickar han då och då en bestämd blick mot mig, som för att kolla att jag håller stilen. Fattas bara. Jag inte bara håller stilen, en grumlig blandning av turistisk artighet och katolskt arv, jag blir också mycket rörd. Rader av höga ikoner i en halvtom kyrka där folket mumlande går fram med sina bekymmer och förhoppningar och kysser de stora gestalterna, det rör mig alltid. När prästen kommit in är det något annat. Papan har järnkoll på klassen, han bär fram en ikon som de står i kö för att kyssa. Så inte jag. Där går gränsen för min bacillskräck och min ödmjukhet, på samma gång. 

Efter en stunds lyssning på Kyrie Eleison - som sjungs av mycket unga präster, från två sidor av kyrkan, snabbt, lätt, rituellt – tycker jag att det bästa är över. Man har ju en mage också. Jag gör som den lilla rödhåriga grabben, och många andra, går ut ur kyrkan som jag vill. Där utanför är fortfarande en varm  feststämning. Familjer som pratar med varandra. Jag dröjer en sekund under träden. Den lille rödhårige kommer utrusande ur kyrkan. Får se mig, och börjar springa runt mig i cirklar. Jag skrattar. De andra också. Jag är hans julgran. Ljusgrön. En pingst i Aten.