Falsk djupsinnighet - Del 2

Eftersom jag så fumligt vimsade till texten, trots en bra rubrik, (i förra avsnittet) känner jag mig förpliktad att återvända till själva kärnan av falsk djupsinnighet. Jag gör det med några enkla pedagogiska uppställningar som även folk utan djupsinne kan fatta.

Falskt djupsinne:
1.
Obetydliga utställningar med  långrandiga och överarbetade katalogtexter vari namns nämnande - typ Lacan, Heidegger, Kant och Kristeva - tillför cred. Man ska därmed lockas att tro att till exempel ett konstruerat foto av en tvekönad person är något oerhört stort och att en tung katalog motsvaras av en tung utställning. Ibland är det dock bara en video med en man som suger på ett barns arm. Något vi alla bör stå framstupa inför som vid en ravin av oändliga betydelser.

2.
Långrandiga men käcka texter som analyserar mode, frisyrer, bilmodeller och Tarantinos filmer utifrån postmoderna föreställningar om att allt är lika konstigt och därmed konst. Viss användning av Focault, Derrida, och Paul de Man förekommer. Slavoj Žižek är nog den enda skojiga och därmed acceptabla representanten för det här joxet och hedras därför med en länk.

3.
Långrandiga och detaljerade texter om identitet, blick och kön. Varje sådan text har man läst tre gånger förut och varje gång ska man på krångligaste vis luras att tro att ens identitet liknar en kortlek. Man kan vara vilket kort som helst. Deep shit, för att säga det rent ut. Det funkar inte på mig. I´m so much me, babies. Försök med någon annan.

The good news is: Allt detta är på väg att sippra bort i en värld full av verkliga problem. Ja, hela den falska djupsinnighetseran är nog karakteristisk för låt oss säga tiden mellan 1980 - 2008. Eller så. Någorlunda avslutad. God morgon verkligheten!


(Obs - ej att förväxla med verklighetens- folk-verkligheten).

Mandelblom

Som van Gogh såg den.
Och: Bara det hur han lägger den där röda linjen just där den ligger. Samt det limegula i förgrunden. Och utan de exaktheterna...?

Falsk djupsinnighet

Falsk djupsinnighet är just precis vad man slipper hos barn. De har ingen respekt för högtidligheter, pomp and circumstance, heller. Som nu prinsessan Estelle som passade på att gäspa åt hovpredikanten. Han sa något oändligt vackert, barnet var omgivet av oändligt vackra kläder, dito leenden, skor, miniväskor och välklädda herrar. Fattade inte galoppen. Såg ner i golvet. Verkade stundtals uppmärksam - men på vad? Ljuset som föll in i slottskapellet, mammas knä, solkatter på golvet? Sen satt det lilla barnet och höll sig själv i handen. Det var ett ögonblick av igenkänning från länge sen. Hur man som mycket litet barn höll sig själv i handen. Det såg faktiskt ut som om hon knäppte dem vid själva dopritualen. Men det var bara ett sätt att vara hemma hos sig själv. Tror jag.

Undrar vad hon tänkte? Att det var för mycket alltsammans? Inte kan man efter några månader ta in alla hattarna och skorna och psalmerna och ordensbandet och hela det kungliga tjotafräset. Det måste vara som att landa bland hottentotter eller tuareger. Men den skillnaden att dans och sång kan vara lättare att begripa än omständliga ritualer. Kanske gillade hon psalmerna. Och blev sömnig av pompan.

Kulturell pompa är förstås något helt annat. Den där stirriga avundens intellektualism som Lars Gustafsson skriver om här, och som är bland det mest livlösa som finns. Vi har sett nog av den, vi håller oss undan. Hellre då ett barndop, vilket som helst. Finns inget rum hos mig för någon snedtänd antirojalism inför familjelyckan. Men heller inget utrymme för någon überromantisk jättefeeling. Det som är problemet med kungliga familjer numera; att varenda del av deras liv utgör ett avsnitt i PR-maskinen: Födelse, dop, förlovning, bröllop, fler födelser, fler dop, ännu ett bröllop, gör att Man merkt die Absicht, und man ist  - irgendwie - verstimmt.
Av alla livets digniteter är det bara döden som fattas i berättelsen. Den passar inte i någon PR. Jo, kanske till begravningen. Statsbegravningen - från Oscar II till, ja, nästa gång. Men Strindberg fick ju nästan lika fin skjuts in i Efterlivet, som man säger i England.

Önskar Estelle lycka till. Som vilket annat barn som helst som vet att hålla sig själv i handen när det blir för märkvärdigt. Och underligt. Gäsp. 
Utan att vara det minsta makaber, så här i vårnatten, tror jag att jag helt lakoniskt och utan djupsinne avslutar med allas vår avslutning: Chopin.
Sen, alldeles strax, ska vi börja sjunga sommarpsalmer igen. Gå ut min själ. Jag lovar. 

Bild: Helene Schjerfbeck (1862-1946): En liten flickas nacke. Årtal okänt.

Nattgalen

Nej, det finns inget ekivokt i rubriken, om nu någon hade hoppats det (till exempel jag). Det handlar om reguljära ting. Som att jag mötte tyskan på promenaden och hon sa att hon var så tacksam att näktergalen placerat om sig i år; förra året praktiskt taget bodde den utanför hennes fönster i den lilla sjuttonhundratalskåken och väckte henne kväll såväl som morgon. Hon höll på att bli nattgalen.

I år har jag själv bara hört den två gånger, och drillen kom från prinsessan Estelles udde. Jag gissar att näktergalen och små små prinsessor har något gemensamt: Som att de båda hör hemma i sagan. Ni vet den där pippin som Kejsaren av Kina ville ha i sin bur - eller hur den nu var,  i HC Andersens saga.

Själv tycker jag det är okej att bli en smula nattgalen. Jag har bohemiska tider som passar fint ihop med att höra koltrasten både klockan elva och klockan tre. Det är jag som måste bättra mig, inte fåglarna.

Svalorna har kommit. De skriker på hög höjd över gården och allt är som förr. Det gör mig ganska lycklig. Ytterligare saker som kommit: Syrenerna har slagit ut, jag har sett den första getramsen, de första buskpionerna, den första myggan, äppel och päron blommar, sjöfåglarna vaktar ägg, och kamphundarna är äntligen kopplade. På gården har en synnerligen förtjänstfull medlem av bostadsrättsföreningen planterat både vinka (mitt förslag), aklejor, bambu, liljekonvalj, ormbunkar, samt en del annat som jag ska hitta namnen på allteftersom  de visar sig.

Så, en summering av läget: Vackert. Och; jag tränar. Det är en daggalenskap. Bra sådan.

Samtal med Per Kirkeby

Min intervju med Per Kirkeby finns nu på björnstrand backwater.

Här en del av texten:

Träd, jord och ikoniskt guldgult flyttas runt i hans måleri, ibland sammanvävt med figurativa prototyper; seriebilder, tidningsfoton, eller bysantinska gestalter. Berg och stenar, som etsat sig fast i hans hjärna under tiden som geolog på Grönland, bidrar till arkitektoniken. Och formen, som i Kirkebys måleri fick ett lavautbrott under det tidiga sjuttiotalet, har senare fått en mer klassisk tyngd. Färgerna lever i ett gränslandskap, som dimma över mossa, som mögel på en stubbe. Byggmaterialet ”luktar”, och stämningen i bilderna är uråldrigt djup nere, i något lager, jordiskt eller undermedvetet. Det finns mycket sex där nere. Jorden har kropp och kroppen har öppningar. Gap och rörledningar. Här och var tecknas konkreta livstecken; falliska trädstammar, gräs och svamp: Hållplatser i den stora strömmen.
(---)
I essäboken Bravura skriver Kirkeby på ett ställe: ”Man kan måla sig ut över alla kanter”. Jag frågar honom om det var så hans konstnärliga frihetsdröm såg ut.

-                 - Frihet…vet jag inte. Men det stämmer med att jag har trott att jag kunde måla mig till ett liv, och måleriet var mitt sätt att stå ut med det här livet.

-               -   ”Kanterna” handlar väl om det vanliga livets begränsningar?

   -     Ja, eller så handlar det om din rädslas begränsningar. Alla har ju en grundläggande rädsla. Och man måste lära sig att acceptera att rädslan sätter gränser för en. Men ska du göra bra konst går du en liten bit utanför de gränserna, och just där händer det något. Du är medveten om den där klossen av rädsla, och prövar gränserna lite i taget. Men om du går åt andra hållet, och försöker pressa på mer och mer, då springer du ifrån det. Och då blir det inte så bra.
 

Uden titel, 1995

Uden titel, 1991


  

Temperament och politik

Jag börjar tro att de gamla temperaments-indelningarna har mer bäring för politik och samhälle än vi tror. Kolla här:

SANGVINIKERN  tror alltid att vi lever i de bästa av världar. Han ser inga utsatta barn och inga föraktligt behandlade anställda. Han tror på fullt allvar – som Fredrik Segerfelt i en debatt i radio – att det är okej att öppna gränserna för ytterligare 8000 invandrare som kan få en lön på 3000 i månaden max. Sangvinikern menar att det är i sin ordning att utnyttja andras fattigdom så länge de får lite mera gröt till frukost än de fick hemma i Somalia. Sangvinikern tycker ofta att det är lattjo att utnyttja kryphål i lagen, lura staten, och en del dumma bimbos som kommer i hans väg. Life is a party.

KOLERIKERN vill alltid morra och hugga. Alla politiska konflikter och trätor blir ett köttben i den hetsade kolerikerns vittring.  Han eller hon vill inget hellre än friska upp sitt koleriska temperament med varje slamsa kött som världen slänger i hans/ hennes riktning. Kolerikern röstar som en motvallskärring, oavsett vem som sitter vid makten, och älskar att dra sina gamla teser fast de sedan länge står ristade som runor i hans/hennes ansikte. Kolerikern är också den som raskt sammanfattar komplicerade sammanhang till drastiska och avancerat elaka slagord. Life is a battle.

FLEGMATIKERN skiter uppriktigt i det mesta. TV.n står på, P 3 står också på, Vinyl eller Gamla Favoriter står på, chips står framme, noggrant genomförd efterrätt med cirka 28000 onödiga kalorier äts i soffan, en del  följdriktiga fläckar uppstår som ackompanjemang till ”Bonde söker fru”. Flegmatikern älskar att säga att de som bestämmer är skit och att vem fan bryr sig, eller skicka hem de bara de där tjuvarna från Ukraina, eller vad fan trängselavgifter, och vad fan då klimatproblem, eller vadå högre lön för sjuksyrror? Flegmatiker jobbar en del svart, gillar att undvika skatt, och helst röstar de inte heller. Life is fucking comfort.

MELANKOLIKERN ser förstås allt i svart. Det finns inte en jävel man kan lita på i politiken, makthavarna är korrupta, snön är förgiftad, kyrkorna borde rivas, gräset är inte grönt någonstans och jordens försurning är allt som återstår efter en dag med rapporter i öronsnäckorna. Melankoliker anser att han/hon är den enda som förstått hur det ligger till och det är knappt någon idé att kommunicera om saken.  Om någon – som en annan Hans Rosling (obs: sangviniker!) - kommer med beskedet att levnadsstandard och hälsa faktiskt har förbättrats avsevärt här i världen de senaste tjugo åren, svarar melankolikern: OK, och vad tänker du göra åt rustningarna, kärnvapnen och de hysteriska religiösa motsättningarna.  Life is a tragedy.

Till min stora förskräckelse måste jag erkänna att jag har en dos av alla de här temperamenten.

Jag måste bättra mig. Ni med.

----------------------------------------------------------

Tillägg: Efter att det här skrevs kom en lämplig koleriker-debatt igång igen. Den behandlas (varsamt)  här hos Gunnar P. och här hos Karin S. och på en del andra ställen som jag inte kommer att intressera mig för. Vi får försöka ta det sangviniskt!

Men det är ändå kolerikern som gör sig bäst i en serieruta. Och det här låg nära till idag på Centralens hittegodsavdelning.

Onyttigdagen

Jag älskar de här dagarna. Vakna med sol. Utan att äta frukost sätta sig vid datorn och skriva ned den text man haft i huvudet under några dagar. En liten bit av en bok. Sen frukost. Sen sola i fönstret. Sen promenad bland utslagen vit blom.
Kastanjen på gården slår ut tre, nej fyra, nej åtta av sina vita små blommor i kolven. Det går att se det med blotta ögat, det går för fort. Kära vår, stanna lite. Hägg och syren, sansa er.

Förra veckan var det mycket vänner, den här är det tomt. Jag gillar det, för tillfället. Tom tid behövs när man ska både läsa och skriva. Onyttigt. Läser Tony Judt och Dante parallellt. Ingetdera en Komedi. Men i Dantes Universum har alla skurkarna, mördarna, de furstliga ligisterna och de svekfulla makthavarna fått sitt straff. Sådan är Den Gudomliga Komedin. I Judts Universum laborerar samma skurkar vidare med sin legala och halvlegala kriminalitet. Det låter som en skröna, men konsten att manipulera ut resurser ur samhället är enorm, och inte bara killen som jobbade med SIDA-projektet i Estland har lagt miljoner i sina egna fickor. Det är legio. I Den Djävulska Komedin.

Nu lämnar vi det, men jag anbefaller varmt läsningen av Judts bok: Illa far landet. För att kunna vila måste man kunna vaka. Ingen är vaksammare på vad som skett och sker just nu än Judt. Och att han skrev den här boken på sin dödsbädd gör den inte mindre allvarsam. Som skrivare tänker man ofelbart: Vad var det nu jag skulle säga innan jag dör?

Men innan dess vilodag, och en onyttig stund: Så som Ingrid Sjöstrand beskriver det, i en dikt jag hittade på Leonardos blogg

Du
som tycker
att dagarna går
och
livet flyr.
Tag dig samman
och gör någonting
onyttigt.

Målning av William BlamireYoung. Lekande sällskap i månsken. Klicka för förstoring.