Idag är Stockholm omringat av blekt ljus, till färgen som en månsten. Träden har svarta stammar mot bränd orange mark. Diset förtennar uddarna med en blek aura.
Jag minns hösten när min man och jag for in från Arkö, i oktober. Efter bara en kvart var vi omringade av dimma. Ingen av oss hade varit med om det förr. Ingen visste hur man skulle bete sig. Det fanns alla chanser att vi bara glidit vidare ut på Östersjön, osedda, frysande en lång natt, och ja, sen kunde väl vad som helst ha hänt. Döden till exempel. Men, det var inte så dags.
Så körde vi förbi några grynnor och skär som inte tycktes höra till vår arkipelag. Med ens kände jag liksom i de innersta benen att vi var på väg åt fel håll; vi var i det grynniga området söderut, men skulle norrut. Vi hann bli lite skraja båda två, innan någon av oss fattade att vi måste lyssna. Varifrån kom landljuden, om de alls kom några. Vi stängde av motorn och rodde, med öronen på spänn, allteftersom tjockan tätnade alltmer. Det hördes fåglar. Några gäbbiga änder. Vi såg konturen av en skrak på en holme. Till sist hörde vi det, ljudet som visar att man är i trakten av en strand. En fiskare som rensade nät på en brygga med transistorn påslagen för nyheter och väder. I den riktningen rodde vi, sen på med motorn, och Arkösund dök upp ur intet. Saved!
Igår var det söndag och sol. Jag reste till Hornstull. Köpte kastanjer hos en turkisk handlare, samt jordgubbar, höstens sista skörd. Sen mötte jag H och vi gick över Västerbron i den sneda eftermiddagssolen. H frös, men högst uppe på Västerbron blev vi stående. Det är ju som ni vet Stockholms bästa panorama, och för mig, med min lilla tjingadång på thalamus i hjärnan, blir sådana stora utsikter fullständigt överjordiska. Hallucinogenic. Så jag brassade in intrycken med skärvor av grönt, gult, rött och visslande blått vatten, med nedsjunkna öar och sextonhundratalspalats som flöt på Riddarholmen; allt vävdes till en super gobeläng i min hjärna. Men sånt tyg värmer inte. Jag kom på att H frös mer än jag och promenaden blev raskare.
Vi gick vidare till en liten kyrka på Kungsholmen, och hörde Bach som vanligt. Fast, nä, det var inte som vanligt. Det var koraler och orgel. Fint förstås, men lite enformigt blev det eftersom ”låtarna” lät ungefär likadant, och rytmiken i Bach efterhand segade ner i något alltför tungust.
”Same, same”, som H sa.
Not so saved.
Sen gick vi till ett trevligt fik med mycket blandad ung befolkning, och jag åt den godaste marängtartetten, och H åt en prima paj, och så pratade vi lite om Gud. Fast ändå inte. Jag hade ingen lust att prata om Gud. Men hur det nu var så kom vi fram till att protte-kyrkan nog är lite tam, jämfört med den katolska. Sen pratade vi om att skriva, som vanligt. Men framförallt så sågs vi för första gången på länge. Och det var mera det som var grejen. Vänners ansikten, det är grejen. Och att göra något passivt, meditativt, som att lyssna tillsammans, är bra ibland. Och sen, några timmar senare, kom jag på att det var mera Gud på Västerbron än i kyrkan. Inte ovanligt alls.
