Serhij Zjadan - ukrainsk författare och kämpe

Jag hörde ett mycket välgjort radioinslag igår. Det handlade om den ukrainske författaren Serhij Zjadan.

Han sjunger i rockbandet Hundarna i Rymden, har skrivit åtskilliga diktsamlingar och romaner, och jobbat som stödperson i utsatta krigsområden i Ukraina. Programmet var komponerat av Fredrik Wadström, och speglade Zjadans ambulerande tillvaro mellan olika ukrainska städer, Charkiv, där han vuxit upp, den nu mest hotade regionen Donbass, Kiev och Lviv, där intervjun gjordes. Han spelar med sitt band i tunnelbanorna där folk skyddar sig mot bombanfall, och han gör uppläsningar på samma ställen. Han och hans vänner reser till olika utsatta områden och försöker hjälpa till. Samtidigt är han en av Ukrainas mest hyllade författare. 

Hans roman Internatet finns nu på svenska. Och den crazypoetiska gruppromanen Depeche Mode översattes långt tidigare. Nu vet jag vad jag ska läsa i vår. Och ni - ni måste höra programmet om Serhij Zjadan. Det handlar lika mycket om honom som om nuet i Ukraina.

Här finns länken till P1.

 

 

Vårvinter

För bara några veckor sen gjorde vi en tur med bilen och fastnade i en snöstorm med högar av snö över hela vägbanan. Isande vindar av enorma snöflingor rätt i ansiktet när vi klev ur bilen. Polarväder.

Och så går det sisådär en tio dar och ljumma dagar kommer. Det droppar från taken. Snön hasar ner i stora sjok. Snöhögarna krymper, och skotrarna blir färre. Man tackar Gud för tystnaden igen. Och i den hörs alla möjliga fåglar som jag inte kan identifiera (förutom bofinken) - och detta trots att många av dem besöker min fönsterbräda med solrosfrön: Talgoxar, blåmes, domherrar, grönsiska och nötväcka. 

I fredags gjorde vi en biltur igen. Strålande ljus över allt det vita. Slask och blask på vägen och blånande fjäll. Idag en långpromenad medan Gengejetjem lyste som om den var av neon och Satsfjället blev blåviolett och den stora sjön var full med mörka fläckar av tö och ve de skoteråkare som kör förbi där. Men nästan ingen var ute idag. Skotersäsongen är över och jag slipper sätta på klassisk musik åtta timmar om dan för att dränka ljudet av 38 skotrar.

Lugnet är tillbaka. Och jag har tre nya grannar som alla verkar trevliga. Samt målar och skriver jag, som vanligt. 

 

Foto: Peter Näsström

Renarna

Foto: Anders Skum

Bländande och sublimt

Något ljusare ljus finns inte, än det som bländar en när man kommer ut klockan 12 en strålande aprildag i fjällen. Isen och fjällen så ljusa att man inte kan titta på dem för länge. Men att sitta med näsan i solen går bra. Så det gjorde jag. Samt en kort sparktur. Sen kom Jens med en rulle papp, som jag ska lägga på golvet när jag målar med farlig färg, aka olja. 

Just nu ritar och skissar jag mest i datorn, och det är fruktansvärt kul. Jag blir besatt och kan sitta fem timmar i sträck. Sen har jag börjat läsa Kerstin Ekman: Löpa varg. Den är så oerhört bra. Mer om det senare.

Och så hörde jag Rachmaninovs andra pianokonsert på P 2. Med den är det så här: Första satsens inledning är så vacker så vackrare finns inte. Då tänker jag alltid att jag älskar Rachmaninov. Men sen drar han på och börjar bullra. Romantiskt buller. Jag orkar inte med det längre. Inte i verkligheten heller. Då tror jag på nåt underligt vis att till och med Wagner är mer "lättsmält" - eftersom han bygger sin musik som med tegelstenar. Men jag är inte svag för Wagner. Det jag däremot alltid gillar, som motvikt mot både romantik och Schönbergiana, är Bach, Pärt, Vivaldi, Haydn och Philip Glass. Och ibland Schubert. Vars femte jag äntligen lyssnade in mig på och fann sublim. 

https://youtu.be/OHkot1TmvZU

PS: Förlåt Rachmaninov, nu hörde jag hela din 2:a symfoni i en förnämlig inspelning. Mycket stiligt. Jag ber om ursäkt för igår.

 

Fjäll i månljus, snöhög

Här är så oerhört vackert nu igen. En massa nysnö har fallit och täcker igen trädens grenar och skulpterar om granarna. Jag var ute med sparken i solen. Snöscootrarna har åkt hem. Såg bara en ensam fiskare ute på isen, och så han som motionerar sin collie. Samt Göran som bor i samma hus som jag. 

Jag läser att Barbro Westerholm har dött, och påminns om hur stor betydelse en enda människa med integritet kan ha i politiken. Det är ju inte precis så det vimlar av dem på parnassen just nu.

Här en bild gjord i lilla verktyget paint i datorn. Fjäll i månljus och en enorm snöhög. Det finns väldigt många såna här nu och det glädjer mig. Älskar när det kommer nysnö. Men tänker också på att det bara är 2 1/2 månad tills björkarna slår ut.

Possessiva Rediviva

Gåvorna föll i död jord

kanske hade vi inte

avtjänat dem

 

Men ni, änglar av ljuset

fortsätt kasta era pärlor

för svin 

Någon kommer att se

ut genom ett fönster

och tänka: hagel?

 

Ute på isen

Igår var jag för första gången i år ute och gick på isen. Jag har inte gått där sen vintern 2017. Men nu var scooterspåren hårda och fina och alla lössnö som bortblåst. Jag tog mig nedför backen vid det gamla båthuset och satte av i rät vinkel mot solen. Ni vet - ljuset över isen en solig marsdag - bländande. Väl ute på sjön blev det så småningom alltför halt och jag återvände in till stranden, gick vidare i scooterpåren förbi Tinas och Stefans hus, uppför en annan backe och ut på landsvägen som var så glashal att jag fick söka efter snöigt område för att komma över. Sen gick jag vidare mot andra sidan där hela Marsfjällsmassivet låg och lyste i vårsolen.

Hela utflykten var härlig. Som de bästa dagarna här uppe alltid varit. Och de påminner om dagar i ens barndom, när man inte behövde mycket mer än snö och sol och att vara ute. Vitt vitt, ljust ljust, inte särskilt kallt.