1.455 meter. I början av juli ligger ännu mycket snö på höjden av Genjegetjem. Högsommarljuset blixtrar till i ögonen när man ser mot bergen, och jag prövar inte ens att sätta mig vid fjällsjöns strand och måla av dem. Eller rita, fast jag gärna vill. Men inte än, inte nu, jag känner min begränsning. För med på resan har jag förutom kameran, en liten bok med teckningar av van Gogh, teckningar jag aldrig sett förut, och som rör om i mig. Hur han tecknar en trädallé i april, tung av ensamhet, eller Paris insvept i dimmor, eller ett ödsligt strandhotell, återgett med minimalt antal streck, och med samma spleeniga modernitet som finns hos Edward Hopper .
Allt han tecknar får total närvaro, som om objektet var en del av honom själv. Han låter sig hänföras, men fasthåller den stränga arkitektoniken, bildens stora rymd.
Undrar vad han hade åstadkommit med de långdragna fjällen här i södra Lappland? Något strängt, något skarpt, något majestätiskt och likgiltigt?
Nej, han hade nog hittat bergets nerv, dess raster av ljus och skugga, och onåbarheten hade han överbryggat med sina pennstrecks frenesi.
Här var många andra och försökte. Helmer Osslund målade Marsfjället, en mindre målning som i sitt raska angrepp överträffar de panoramor han annars utförde med storvulen nationalism och jugendartad linjeföring. Och Leander Engström, han gjorde sina jazziga, koloristiska virvlar av fjällnaturen. Folke Ricklund målade vindpinade björkar tills det gnydde i duken. En udda del av den trollbundna Norrlandsromantiken återges med distanseringseffekter och plastisk ironi i Karin Mamma Anderssons målningar.
Men jag tror man kan måla verkliga berg när man känner dem bättre, som de gamla kineserna, eller som samekonstnären Nils Nilsson Skum. Hans kolteckningar från Sarek känns mest ärliga. Inga romantiska känslor stör strömmen mellan blick och hand. Han har bergets fibrer mellan tummen och pekfingret. Så att berget och dalen han tecknar blir en plats, som är ett liv, inte ett betraktande. Detta ”liv” var också van Goghs kriterium.
Nej, jag väntar med att teckna snön på Genjegetjem. Jag ser ut över sjöns spegel. Ett stort bubbligt moln har lagt sin högra hjärnhalva i sjön. Hur tecknar man det? Innan man börjar ropa efter sin kamera?
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Text från sommaren 2007 i Lappland, tidigare publicerad i UNT.
Bilder:
Nils Nilsson Skum .
Frimärket: "Tolkande lapp driver hem en renskock". Till höger något liknande.
Här en liten, ovanligt anspråkslös målning av Helmer Osslund: Marsfjället.
Vincent van Gogh, titel okänd.
Vintervägen av Karin Mamma Andersson får avsluta sessionen.
