Gideon Levy visar samma sorts mod som den tyske SS-officeren Kurt Gerstein som 1943, under en nattlig resa med tåget från Warszawa till Berlin berättade vad han visste om den pågående förintelsen för den svenska diplomaten Göran von Otter. (Margareta Regnér)
GIDEON LEVY OM FOLKMORDET
Det är redan för sent.
Det är därför det är dags att ge skräcken ett namn – och dess fullständiga namn är folkmord, utrotning av ett folk. Det finns inget annat sätt att beskriva det på.
Inför våra förfärade ögon begår Israel folkmord på Gazaremsan.
Det började inte nu;
Det började 1948.
Men nu har tillräckligt med bevis samlats in för att ge detta monstruösa barn i Gaza sitt fullständiga namn.
Tiden är inne.
Det är inte längre möjligt att kringgå och undvika att ge ett svar. Vi kan inte längre gömma oss, ducka, mumla, lugna och sudda ut verkligheten. Vi kan inte längre klamra oss fast vid de juridiska spetsfundigheterna i "frågan om uppsåt" eller vänta på domen från Internationella domstolen i Haag, som kan komma först när det är för sent.
Detta är ett ögonblick av förtvivlan, men också ett ögonblick av befrielse – vi behöver inte längre undvika sanningen. I måndags meddelade två stora israeliska människorättsgrupper i källaren till ett hotell i östra Jerusalem att tärningen var kastad. B'Tselem och människorättsläkare sade att de hade kommit till slutsatsen att Israel begick folkmord. De sa detta inför dussintals journalister från hela världen och ett skamligt litet antal representanter för israeliska medier.
Onekligen självsäkra och modiga tog de ett historiskt steg. Det var uppenbart att detta inte var lätt för deras talesmän. Obehaget var påtagligt i luften i konferensrummet. Det är inte längre möjligt att kringgå och undvika att ge ett svar. Vi kan inte längre gömma oss, ducka, mumla, lugna och sudda ut verkligheten. Vi kan inte längre klamra oss fast vid de juridiska spetsfundigheterna i "frågan om uppsåt" eller vänta på domen från Internationella domstolen i Haag, som kan komma först när det är för sent.
B'Tselem kallade sin rapport "Vårt folkmord"
– och det är folkmord, och det är vårt.
Det dramatiska uttalandet ignorerades nästan helt i Israel.
Men det visar också hur allvarlig situationen är.
Folkmord förnekas nästan alltid av dem som begår det.
Innebörden är djup.
Att leva i ett land vars soldater begår folkmord är en outplånlig fläck, ett förvridet ansikte som ser på oss från spegeln, en personlig utmaning för varje israel. Begreppet väcker djupa frågor om staten och vår roll i brottsligheten. Den påminner oss om var vi kommer ifrån och ställer svåra frågor om vart vi är på väg. Den lättaste delen nu är bevisbördan. Juridisk bekräftelse kan komma från Haag, men de moraliska bevisen hopar sig varje dag.
I månader har den handfull i Israel som ser Gazaremsan som en avsiktsfråga lidit. Har Israel verkligen för avsikt att begå folkmord, eller har det oavsiktligt orsakat konsekvenserna? Denna fråga är nu överflödig. Det är inte mängden dödande och förstörelse som har suddat ut det från dagordningen, utan det systematiska sätt på vilket allting genomförs.
När man förstör 33 av 35 sjukhus är avsikten genomskinlig och debatten är över.
När man systematiskt utplånar hela bosättningar, byar och städer – då upphör tvivlen på ens avsikter.
När man dödar dussintals människor som står i kö för mat varje dag – metoden är utan tvekan beprövad.
När man använder svält som vapen – då finns inte frågetecknen kvar.
Ingenting saknas för att förstå att det som händer i Gaza inte är de indirekta skadorna av ett fult krig – utan dess kärna. Masssvält, förstörelse och död är målet – och därifrån är vägen till slutsatsen kort: folkmord.
Det är uppenbart att Israel har för avsikt att förstöra det palestinska samhället på Gazaremsan, att göra den till en obeboelig plats. Hans avsikt är att genomföra etnisk rensning, antingen genom folkmord eller tvångsförflyttningar – eller helst både och. Detta betyder inte att planen kommer att lyckas fullt ut, men den rör sig i riktning mot den slutliga lösningen.
Premiärminister Benjamin Netanyahu, planens fader och dess främste verkställare, kallar den en "fullständig seger" – och den segern innebär folkmord och folkfördrivning. Netanyahu och hans regering kommer inte att gå med på något mindre. Samtidigt finns det ingen bland de judiska oppositionspartierna som verkligen motsätter sig det.
Det finns ingen kvar i Israel
som kommer att stoppa denna marsch mot folkmord;
Det finns bara de som ignorerar det.
Hur skrämmande det än låter
finns det en risk att det inte kommer att sluta i Gaza.
Den ideologiska och operativa infrastrukturen för detta har redan byggts upp på Västbanken.
Medborgare av arabisk härkomst i Israel kan stå näst på tur.
Det finns ingen som kan stoppa det – och vi måste stoppa det.
Källa Haaretz.
