Vattenkraft

 Vindelälven idag. Foto: Jon Andersson

Det eviga ljuset

Efter några dagar med regn och gråväder stod det klart: Det eviga ljuset är tillbaka. I natt var den första natten som jag såg att det aldrig blev mörkt. Himlen var ljusblå och ett svagt orange skimmer låg bakom bergen. Men innan dess hann jag gå den nödvändiga promenaden i solnedgången.  Jag gick utmed stranden och en bit upp i backarna där man ser ännu mer av utsikten. Stilla vatten som speglade ett par mörka moln men mest blå himmel. Allt var tyst, inte en kotte ute, bara en hund hördes en bit bort och en gök som gol på andra sidan den stora sjön. Västergök, bästergök. 

Jag njöt av den fuktiga markens dofter och de rödlila skotten av ett och annat oigenkännligt blomster på väg upp. Och de gamla bodarna vid vattnet är de vackraste husen, trots turisthotellet och annat tjusigt. Stranden är fortfarande vid, och så grunt är vattnet nu att man kan gå över till holmen på en sandremsa. Den här sjön är ju reglerad och om bara en liten tid är det fullt ös igen: Men jag tycker det är vackert med de breda stränderna. Satt en stund på en trapp och såg mot fjällen och upp mot de lätta skyarna och de första gröna träden. Ett så vackert och stort landskap att andas i känns som en gåva. Universums barmhärtighet. Större än vad små människor mäktar.

Här, om en liten tid

 

Här, nu...

 

Foto: Magnus Ström

En särskilt vacker tid

Det är nu. Nästan all snö är borta, inga mullrande skotrar mer. Tystnaden är total. Och ljuset helt överväldigande. Sjön ligger kornblå, och långt borta syns ännu en strimma snö utmed stranden på andra sidan. Det är lågvatten i sjön, och stränderna brer ut sig som vore det vid Medelhavet. Men icke. Här är fortfarande en rätt kall vår, men så vacker. De mullvadsbruna stränderna bildar öar och vallar i sjön, där barn gillar att leka.

Jag går i solen i eftermiddagsljuset, och fjällen längst bort är ljust blålila, det högsta fjällen ännu fyllda med snöfläckar i intrikata mönster, och ännu längre bort reser sig tre kulliga fjäll i diset. En enda mås hörs gaffla. Jag sitter länge och bara ser på denna vackra plats som jag valde att flytta till. Idag har sälgen börjat blomma och gräset börjat grönska och vinbärsbuskarna är i knopp. Ljuset och tystnaden fyller upp mig, och just då, några timmar, är allt precis som det ska vara.

  Foto: Kicki Jaktlund

Adam Roberts om krigsdjävlarna och deras motiv

 

Adam Roberts Digital editor

Hello from London, Here’s some advice. Don’t kick off a war unless you’ve given it a spot of thought first. Perhaps you think that’s obvious. Surely those who toy with the fate of thousands, even millions, of their fellow humans, don’t do so casually? Those pulling the trigger, you might hope, try to be rational. Perhaps they even ask if it is right or wrong. Back when I studied how wars began, I immersed myself in scholarship on the possible structural reasons for it. Increasingly, I’ve come to suspect something that expert commentators prefer not to admit. Plain idiocy and impulsiveness matter far more than typically thought. Two decades ago I wrote a book relating how a clutch of daredevil mercenaries—a Lebanese financier dubbed “Smelly”, a British SAS veteran, a son of a British prime minister—had just tried to execute a private war to topple an oil-rich African dictatorship. They failed, spectacularly. The main protagonist, Simon Mann, dropped dead a few days ago, apparently of a heart attack. What had driven him to launch his “Wonga Coup”? He was bored, wallowing in mid-life frustration, and thought a quick war would be fun. It was a casual throw of the dice, fatal for others. Sound familiar? Early in 2022, almost nobody in Russia saw a need to invade Ukraine. Vladimir Putin, you might recall, hooted derisively at Western suggestions he would launch a war. Only a tiny handful of his closest advisers and planners knew of his half-baked plan. Mr Putin was sure his surprise war would last only a few days and end decisively in Russia’s favour. Three years on, and an estimated 200,000 Russian deaths later, not to mention the Ukrainian ones, Russia sits upon some tracts of eastern Ukraine. His own, casual, throw of the dice has been hugely more consequential, and fatal. Then there’s the possibility that the world just dodged a nuclear conflict. The escalation of cross-border attacks between India and Pakistan in recent days was truly alarming. It was becoming thinkable, as tension worsened, that one or other side could judge that the threat (or actual use) of a nuclear weapon made some sort of sense. I don’t say that to be alarmist. I lived in the region for five years and spent a lot of time talking to military folk, spies, diplomats, politicians and academics both in India and Pakistan. I crossed between the countries pretty regularly. I also spent time in Kashmir, where a nasty mixture of repression and state-backed terrorism mean peace is impossible.  Having done all of that, I don’t believe the civilian leaders of either India and Pakistan really want a full-scale war, let alone a nuclear one. But they have casually allowed relations to fester. The way they address each other has become so bitter, and the thinking of many who wield power so small-minded, that they have left space wide open for the idiocy factor again—the casual throw of geopolitical dice. Who threw them? This time around it was, apparently, a group of three terrorists inside Kashmir. But there will always be some individual eager to do so: a religious extremist, an enraged man, a military spy hoping for a promotion or a general thinking of his place in history. India and Pakistan have done a miserable job of closing down that space. As a result, they have invited near-randomness to have far too much sway over their fates. Next time they might be far less lucky.

(Jag tog mig friheten att citera en hel krönika från The Independent, och hoppas det är okej.)

Banksy eller en av hans likar...

 

Avfallsprodukternas nya herradöme

Det Donald Trump representerar historiskt är avfallsprodukternas tid. Han kommer inte att lämna någonting gott efter sig, utom enskild egendom till hagalna ättlingar, nya oljeavfallsprodukter, och annat avfall på hög konsumtion och noll miljöstrategi. Inga goda ideér, ingen framsynt politik, inget brotherhood of man, utan bara jag, jag, jag och mina infall och avfall. 

Kristersson verkar ligga i vågskvalpet efter Trump och likaså föredra avfallsprodukterna framför en fungerande miljöpolitik, föredra det egotrippade renoveringskalaset och dess oerhörda högar av avfall framför en sund och jämlik bostadspolitik. Föredra sitt eget fifflande med bostäder och taxiresor framför en gedigen moralisk hållning. Det är avfallsvarelsernas härliga skittillvaro. De som bara tar och tar och efter sin död lämnar efter sig skräp och en stadigt ökande kurva av materialistiska skithögar, små uppvisningar som ska påminna om deras betydelse, och prat prat prat med noll effekt på problemen i världen. Inte ens Israel kunde man markera mot i den här krokryggiga regeringen. Nej vapenhandeln är ju viktigare. Vår lilla skitmarknad och vår lilla skitnivå. 40.000 döda i Gaza är inte så viktigt när man kan ha ett litet uppvisningsparty med drinkar i Rosenbad. Och dessutom tjäna mördarpengar på vapenaktier man investerat i.

Så, om ni känner er hemma med att mest lämna avfall efter er, så kan ni säkert trivas i den här tiden. Good luck with that total shit!

Dagens citat

"De näbbiga tanternas akvarium..."

Var jag nu fick det ifrån.

Men det är väl nåt jag sett eller hört.

Vårvinter i Lappland

 

Dagens ord

 Bara en svag människa måste ständigt visa sig stark.

Stöld av tid, dröm, gemensam verklighet...

 

Med särskild hälsning till stortjuvarna Putin, Trump, Netanyahu, plus några självförträffliga svenska skolförstörare och andra med storartade eller småsnåla girighetsproblem.

Ljusa dagar

Sol över vita fjäll med mörka teckningar. Dom är nästan vackrast så här års. Jag går en tur bara för att meditera över bergen, men blåsten är kall, så jag går strax tillbaka. Sitter i solen utanför huset och njuter en stund, trots en viss kyla omkring ryggen. Grannar kommer förbi, Ebba, 92, som brukar ta en tur varje dag, längre än mina. Men så är hon samisk också. Sen kom Britt med skidor. Hon hade varit uppe till fjälls och försökt åka i gamla spår, det brukar hålla så här års, men inte denna april. Våren är tidig i år. Hon är annars en jäkel på att åka skidor. Till sist kom Vejne tillbaka efter en långresa till Stockholm. Han är stockholmare som jag, så vi är två här uppe. Och på samma våning i huset bor två från Västsverige, tre från Uppsala och en från Värmland. Det märks att landskapet drar till sig folk från alla håll.

Nu händer ingenting mer idag förutom det gamla vanliga tråket, städa, diska, laga mat. Och imorrn har jag tvättstugan. High life! Men kanske ser jag Mats Eks "Utvandrarna" på Svt Play ikväll. Här uppe är man mer än vanligt tacksam för både Svt och SR, särskilt då P2 med sitt enormt rika musikutbud. Leve Public Service! Låt inga högerjeppar förstöra det!

Foto: Ulf Kanon

Ludvig den Store

Satt uppe mitt i natten för att höra Beethovens 6:a. Pastoralsymfonin. Det gjorde jag rätt i. Få tonsättare kan lyfta mig som han. Enorma saker händer i musiken, en obändig livskänsla fyller rummet med kraft och beslutsamhet. Det är som att höra någon göra exakt det han vill utan hänsyn till något annat än att musiken han hör i sin skalle ska bli till i partituret och klinga ut genom instrumenten. Och så blir det så jäkla vackert. 

Nu är jag ju alls ingen musikexpert. Och inte heller ett dugg intresserad av att höra om att Beethoven var snål mot sin brorson eller om han eventuellt hade en släng av Asperger. Who cares? Däremot skulle jag gärna sitta ned med Sofia Lilly Jönsson eller någon av mina musikervänner här uppe och diskutera Ludvig den Store. Eller kanske inte. Kanske vill jag helst av allt att han ska göra sin verkan i min ensamhet. Utan tankar hit och dit. Som en väldig brorscha i Universum. 

Dessvärre följdes Pastoralsymfonin i P2 av en av Mozarts pianokvartetter. Den gav mig absolut ingenting. Efter Beethovens väldiga libido - Mozart, en skicklig lättviktare. Förlåt alla Amadeusälskare, men just den här sortens söta och ekvilibristiska Mox-art (K 493) är inte mycket mer än 1700-talets underhållningsmusik. Sen finns det naturligtvis andra sidor av denna begåvning: Hans Requiem är helt underbart. Och i Operor som Trollflöjten och Don Giovanni får han utlopp för en mer komplicerad dynamik. Arior som Nattens Drottnings och Sarastros är storartade, och skrivna sent i Mozarts liv.

Och Beethoven, halvt döv, föga elegant, sitter för evigt vid sitt piano och hör inuti huvudet hur det ska låta. Och ingen ingen ingen beställare har någon makt över de underbara teman på ridande vågor som där mullrar fram.

Ukraina Ukraina - Slava Ukraini

 

Göran Rosenberg - om att sälja sin själ

Länkar idag till den här utomordentliga artikeln av Göran Rosenberg. Förutseende som alltid.

Expressen Kultur 19 september 2023

Att sälja sin själ

Det tog Adolf Hitler en dryg månad att krossa all opposition i Tyskland och inrätta ett nazistiskt terrorvälde. Till sin hjälp hade han en rad personer som när de såg vart vinden blåste förödmjukade sig själva genom förneka vad de nyss hade stått för och kröka rygg för den man de nyss hade föraktat.

I ”Februari 1933, litteraturens vinter” (Nirstedt/Litteratur) skildrar författaren Uwe Wittstock i inträngande detalj hur ett antal framträdande personer i Tysklands kulturliv agerade och reagerade under några dramatiska veckor när allt fortfarande syntes stå och väga. Några flydde, några teg, några försökte opponera sig, några attackerades och fängslades. Trots det snabbt eskalerande politiska våldet fanns fortfarande oppositionspartier att rösta på i riksdagsvalet den 5 mars 1933.

Därefter fanns inga. Därefter härskade nazistpartiet och dess våldsapparat oinskränkt. Därefter gick det heller inte att intala sig att ryggkrökandet varit en taktisk eftergift i syfte att påverka och styra Hitler, vilket var vad några till en början hade intalat sig, inte minst de konservativa och tysknationella politiker som hade hjälpt honom till makten. Några av dem skulle själva slukas av det monster de hade trott sig kunna rida och tämja, andra skulle bildligen (och ibland bokstavligen) dra på sig uniformen och stövlarna, förneka sitt förflutna och ryggradslöst sluta upp bakom Der Führer.

Läs hela artikeln här .

Billions and billions and billions and billions and billions and billions...

 

Jag går och lullar

Ja, det är en sån dag. Jag har haft en lång skitvirus med andnöd och nu går jag här helt lugnt och plockar lite, med vad jag orkar med. Tar den stora disken. Mailar en vän. Baxar ihop gamla kartonger (det blir ju väldigt många här på landet där man får hemskickat). Kokar wettextrasor. Diskar honungsburkar. 

Hör lite på radio, men det är mest film och serie-musik. Inte min cup of tea. Men jag vet att det kommer bättre sen, efter 10. Sjunger lite gör jag också, byter lakan, ska tvätta hår. Plus nånting, nånting med Skatteverket. Inga ambitioner, bara skrota runt lite. Ringer Biblan om en bok de kan skicka upp. Kokar ingefärste. Äter kex med jordnötssmör. 

Det är bra med helt oambitiösa dagar emellanåt. Ingen fest och ingen stress, jag hinner det jag hinner. Och så sneglar jag då och då på mina skisser och målningar och säger åt dem: det där blir bra, det kan bara bli bra. Men det där tror jag vi slänger. 

Renarna har börjat komma upp till fjällen, hörde jag idag. Samtidigt pågår det vackra utanför mina fönster. Nysnö faller sakta och poetiskt. Tak och träd målar sig själva med vitt. Kanske ser jag en film ikväll. Men helst öppnar jag nog fönstret och ser bortåt fjällen. Om de syns i snöfallet.

Cioran

“One can be proud of what one has done, but one should be much prouder of what one has not done. Such pride has yet to be invented…

The mission of Everyman is to fulfill the lie he incarnates, to succeed in being no more than an exhausted illusion.”

— Emil Cioran

Lawrence Ferlinghetti

En gammal goding från Beat Generation. Dock inte den mest älskade i mitt halvt sönderlästa exemplar av deras samlade dikter. (Helgon & Hetsporrar, poesi från Beat Generation & San Francisco-renässansen, Rabén&Sjögren, 1960). Alltså de tiderna mellan 1960 och 75 - kul ungdom man hade.

The world is a beautiful place

to be born into

if you don't mind happiness

not always being

so very much fun

if you don't mind a touch of hell

now and then

just when everything is fine

because even in heaven

they don't sing

all the time

The world is a beautiful place

to be born into

if you don't mind some people dying

all the time

or maybe only starving

some of the time

which isn't half bad

if it isn't you

Oh the world is a beautiful place

to be born into

if you don't much mind

a few dead minds

in the higher places

or a bomb or two

now and then

in your upturned faces

or such other improprieties

as our Name Brand society

is prey to

with its men of distinction

and its men of extinction

and its priests

and other patrolmen

and its various segregations

and congressional investigations

and other constipations

that our fool flesh

is heir to

Yes the world is the best place of all

for a lot of such things as

making the fun scene

and making the love scene

and making the sad scene

and singing low songs and having inspirations

and walking around

looking at everything

and smelling flowers

and goosing statues

and even thinking

and kissing people and

making babies and wearing pants

and waving hats and

dancing

and going swimming in rivers

on picnics

in the middle of the summer

and just generally

'living it up'

Yes

but then right in the middle of it

comes the smiling

mortician

Sjunga om morgonen

Jag har en liten vana, eller tradition kan man kalla det; att jag gärna sjunger en stund efter att jag vaknat på morgonen. Gärna i liggande ställning. Då blir det låtar från när och fjärran, några av dem som vi sjöng i kören på folkhögskolan i Ransäter; "Sing we and chant it, while love that grant it..." till exempel. Eller en liten låt jag lärde mig på min första Englandsresa till Paignton: "Up among the heather, in the heather I be free..". Ibland en tidig amerikansk låt som satte sig i sjuårsåldern: "When I was just a little girl, I asked my mother, what will I be...". Ibland irländskt vemod som i Danny Boy. Eller någon av min pappas visor, som: "Vad himmelen var blå, och molnen ulligt små, i min barndom...". Inte sällan avslutas denna konsert med Bob Dylans To Ramona, en av de få av hans låtar som jag någorlunda lärt mig texten på. Här är den. Tryck på titeln så kan ni höra den med Bob himself.

To Ramona 

Låt av

Bob Dylan

Ramona, come closer, shut softly your watery eyes
The pangs of your sadness will pass as your senses will rise
For the flowers of the city,
Though breathlike, get deathlike sometimes
And there's no use in trying to deal with
The dying, though I cannot explain that in lines

Your cracked country lips,
I still wish to kiss, as to be by the strength of your skin
Your magnetic movement still captures the minutes I'm in
But it grieves my heart, love,
To see you trying to be a part of a world that just don't exist
It's all just a dream, babe, a vacuum,
A scheme, babe, that sucks you into feelin' like this

I can see that your head has been twisted
And fed with worthless foam from the mouth
I can tell you are torn between
Staying and returning back to to the south
You've been fooled into thinking that the finishing end is at hand
Yet there's no one to beat you,
No one to defeat you 'cept the thoughts of yourself feeling bad

I've heard you say many times that you're
Better than no one and no one is better than you
If you really believe that,
You know you have nothing to win and nothing to lose
From fixtures and forces and friends, your sorrow does stem
That hype you and type you,
Making you feel that you gotta be just like them

I'd forever talk to you,
But soon my words would turn into a meaningless ring
For deep in my heart I know there's no help I can bring
Everything passes,
Everything changes, just do what you think you should do
And someday, maybe, who knows, baby, I'll come and be crying to you

Konstig årstid

Ljuset vara så mycket längre och kommer igång så mycket tidigare. Jag varvar grynings-morgnar med midnattskvällar, varvar solnedgångar med stjärnenätter och rosa himlar. Vart man än ser är de vackert, bara man tar sig ut. Sparken står tyvärr stilla, eftersom vägarna är gropiga, grusiga eller slaskiga. Nån sorts allt för tidig vår pågår. Jag tar stavarna och går ut. Pratar med människor lite här och var. Står och glor som trollbunden på de skiftande himlarna över fjällen, där gulrosa vetter mot åskblått och fjällen försvinner i dis som gör att man nästan bara ser deras svarta inslag av snöfri granit.

Också denna tid har sin karaktär. Nere under himlarna är allt bara svart-vitt. Vit gammal snö som hänger kvar över brunsvarta sluttningar. Asparnas raka grå stammar. Vita glimtar av vattenpussar på vägen. Över Lulevardos svarta skogskant ses ännu ett rosa skimmer och ute på Insjöns is försvinner tre skotrar med röda baklyktor in i skymningen. Sen är det tyst. Jag går hemåt mot mörkblå himmel, på knastrande isigt underlag. Dagen är all. 

Bild: Bo Trankell, Fyra granar.

T.S. Eliot ftw

"Half the harm that is done in this world is due to people who want to feel important. They don’t mean to do harm, but the harm (that they cause) does not interest them.

Or they do not see it, or they justify it because they are absorbed in the endless struggle to think well of themselves."

Bild: Hieronymus Bosch, detalj.

Käre Gilles Deleuze

“Nietzsche’s idea is that things and actions are already interpretations. So to interpret is to interpret interpretations, and thus to change things, ‘to change life.’ What is clear for Nietzsche is that society cannot be an ultimate authority. The ultimate authority is creation, it is art: or rather, art represents the absence and the impossibility of an ultimate authority. From the very beginning of his work, Nietzsche posits that there exist ends ‘just a little higher’ than those of the State, than those of society. He inserts his entire corpus in a dimension which is neither historical, even understood dialectically, nor eternal. What he calls this new dimension which operates both in time and against time is the untimely. It is in this that life as interpretation finds its source. Maybe the reason for the ‘return to Nietzsche’ is a rediscovery of the untimely, that dimension which is distinct both from classical philosophy in its ‘timeless’ enterprise and from dialectical philosophy in its understanding of history: a singular element of upheaval.”

–Gilles Deleuze, from “Nietzsche’s Burst of Laughter” Interview

Bästa socialdemokraten någonsin: Tony Benn

 

Marsvåren

Marsvåren är här. Plusgrader och sol. Snön dråsar ner från taken i stora sjok. Det sipprar från takrännor och tinar på vägen, rinner i små pölar och fryser till igen på natten. Knöggligt att vara ute med sparken i frusna hjulspår. Men man letar helt enkelt upp en solig plats där ljuset är så vidunderligt som det bara är i mars, när snön reflekterar allt ljus. Och så glanar man lite på de strålande fjällen, samtalar med en granne, samt några främlingar, grabbar som varit ute med sina skotrar hela dagen på vift i den stora naturen. 

Det är som alla säger, den bästa tiden på vintern, ja, den bästa tiden på året, näst juniljuset. Nu stiger solen allt högre, dagarna är längre än natten, natten är övervunnen, fåglarna drar till skogs och klarar sig själva. Människorna klarar sig själva, men hjälper också varann. Så som det fortfarande är, i en liten by i Lappland.

W. B. Yeats på Världslyrikens dag

...den alla redan läst, men ingen tröttnat på, och knappast någon följt. 

Fittler och Snusk i nynazistiska versioner

Den här måste alla se. 

Facebook

Bussresa genom vida skogar

Var en liten sväng till Vilhelmina igen. Alltid lika underbart att ta bussen förbi fjäll och forsar och enorma granskogar och berg. La till och med märke till att många hyggen är fulla av små präktiga granungar. Solen sken lite matt, och bäckar och åar var förvånansvärt öppna. Det har inte varit någon sträng vinter här i år. 

Väl framme i Vilhelmina fick jag lift upp till "centrum" dvs den enorma ICA-butiken som inkluderar ett litet trevligt fik där man kan sitta och se folket gå förbi. Åt den godaste räkmackan på åratal, handlade lite frukostmat och tog sen en taxi upp till en lägenhet jag lånat av en vän.

Det är nåt märkligt med andras lägenheter. Lite befriande, ungefär som ett totalt opersonligt hotellrum, utan minnen, utan personliga attiraljer. Nu var detta en väldigt trevlig lägenhet, med ett rart kök och världens bästa jättesäng. Spenderade två nätter där. Det var som en meditation. Inga avbrott. Inget nät.

Och så var det tandläkaren som fick ordning på en rätt ful tand. Och Folkets hus där jag lånar och lämnar böcker. Ett urbra bibliotek, där man snabbt får fram den senaste nobelpristagaren och både Karolina Ramqvists och Daniel Sjölins senaste böcker. Man tackar kommunen. Folkets bio finns där också, med en snygg salong.

Så var det bussen tillbaka igen. Med Markus, som berättade att han sett lo. Men det var många år sen. Tyvärr pratade vi också om krigssituationen i världen, varvid vi enades om att vi bor bra i förhållande till omständigheterna. Omgivna av skogar och berg och fjäll och rena vatten. Långt bort också från den ruttna och skitiga ryssoljeflottan.

Extra aktuellt

 

En gammal republikan mår också illa av Trump

 Robert Obie Holmen

Longtime Republican columnist and commentator David Brooks said the following after the White House mistreatment of the Ukrainian president on Friday.

“I was nauseated, just nauseated. All my life, I have had a certain idea of about America, that we're a flawed country, but we're fundamentally a force for good in the world, that we defeated Soviet Union, we defeated fascism, we did the Marshall Plan, we did PEPFAR (President's Emergency Plan for AIDS Relief) to help people live in Africa. And we make mistakes, Iraq, Vietnam, but they're usually mistakes out of stupidity, naivete and arrogance."

“They're not because we're ill-intentioned. What I have seen over the last six weeks is the United States behaving vilely, vilely to our friends in Canada and Mexico, vilely to our friends in Europe. And today was the bottom of the barrel, vilely to a man who is defending Western values, at great personal risk to him and his countrymen."

“Donald Trump believes in one thing. He believes that might makes right. And, in that, he agrees with Vladimir Putin that they are birds of a feather. And he and Vladimir Putin together are trying to create a world that's safe for gangsters, where ruthless people can thrive. And we saw the product of that effort today in the Oval Office."

“And I have — I first started thinking, is it — am I feeling grief? Am I feeling shock, like I'm in a hallucination? But I just think shame, moral shame. It's a moral injury to see the country you love behave in this way.”

Girigheten är nyckeln

Donald duck. Donald what-the-fuck. "Donald is a masculine given name derived from the Gaelic name Dòmhnall.^[1] This comes from the Proto-Celtic *Dumno-ualo ("world-ruler" or "world-wielder"). Gubben i Vita Huset har tydligen tagit sitt namn alltför bokstavligt. Det är sånt som grandiosa typer med bräcklig intelligens gör. Inte för att jag menar att Trumpen saknar all tankeförmåga. Han är listig och business-smart. Allt han gör är business. Inga ideal, ingen etik, ingen äkta vänskaplighet, och hans konstiga äktenskap verkar ju inte heller funka. Familjen sluter upp omkring honom som de småttiga golddiggers de är, men har han någonsin varit riktigt älskad? Mitt intuitiva svar är nej.

Det märkliga med de här tre snubbarna - Trump, Putin, Vance - som nu fått all världens blickar på sig den sista veckan, är att de alla tre haft en sketen barndom. Putin med sin aggressiva, alkade farscha (som jag skrev om här) och sina halvkrimiella ungdomsgäng, Trump med ett arschle till farscha som alltid både uppmanade och tryckte ner honom, och så nykomlingen Vance vars barndom är ett skräckexempel på förluster; ingen pappa, mamma knarkade, grabben stack, plus en aggressionsnivå som han har svårt att behärska, vilket han berättat om i sin självbiografi. Han ser ju också ut om en lurig primat som tittar ut ur sin grotta. Men nog med psykologin.

Det är den totalt skrupelfria kapitalismens President som söker sina likar. Alla hans handelspartners vet vilken opålitlig jävel han är. Han är dessutom dömd för sina handlingar som understöd för 6:e januari-kuppen på Kapitolium och mycket annat. Alla vet. Och nu ser han Ukraina-kriget som en del av sitt handelskapital. Kan han lura pengar ur Ukraina? Är det smart att gulla med Putin/Ryssland som eventuell framtida bensinmack? Kan de tillsammans lägga under sig ett par delar till av denna underbara jord och förstöra den med sina ilskna små stelfrusna handelspittar?

Makt och girighet hör förstås ihop (Masha Gessen har berättat att girighet alltid var Putins främsta egenskap). Plus de enorma komplexen - Trumps ständiga gliringar till både Biden, Harris och Zelenskuyij och alla möjliga andra inom politik och film som är mer begåvade än han själv. Putin har ett enormt Europa-komplex där han förutom sin maktgirighet också odlar en sorts nationell nostalgi om Stor-Ryssland. Farliga tankar för de länder, förutom Ukraina, som är närmaste grannar. Vance vill sätta sitt aggressiva märke i Europas politik. Små, giriga män, utan heder.

I veckan blev jag dock överraskad av ett annat kapitalistiskt organ: Wall Street Journal. Till min häpnad, och glädje, intervjuades där en gammal erfaren amerikansk general, Jack Keane, som med cool självklarhet uttryckte exakt det som måste sägas visavi Ukraina: Deras suveränitet och det absolut nödvändiga behovet av omvärldens stöd, ekonomiskt och militärt. All heder åt denne förmodligen milde republikan som inte krökte sin rygg det minsta inför girighets-elefanten i världsrummet.

Här är den intervjun.

                                                                            ***

Samt då ytterligare skitfläckar på den självutnämnde kungen av finanser;

USA-kännaren professor Erik Åsard, skriver i SvD:

"Trumps agerande bara blir begripligt om man antar att ryssarna har något komprometterande material om honom, en hållhake som om den avslöjades skulle ställa Trump i ett ofördelaktigt ljus och kunna användas av hans motståndare.

Den så kallade kompromat-tesen finns i två versioner. Enligt den ena handlar det om diverse sexuella övningar som Trump ska ha bevittnat eller deltagit i under sina Moskvabesök, särskilt i samband med Miss Universe-evenemanget i staden 2013. Eskapaderna ska enligt icke bekräftade uppgifter ha filmats och tagits upp på band av den ryska säkerhetstjänsten.

Den andra kompromat-versionen handlar om akuta penningbehov och utländskt låneberoende. Det är väl dokumenterat att Trump under 1980-talet drog på sig enorma skulder, bland annat efter en misslyckad investering i ett kasino i Atlantic City som dränerade hans finanser. Likaså vet vi att han, när de amerikanska bankerna vägrade att bevilja nya lån, vände sig till några ryska oligarker som visade betydligt större välvilja. Via en utländsk mellanhand, Deutsche Bank, slussades i grevens tid lån över till Trumps företag vilket avvärjde en hotande konkurs."

(Tack till Gabi Gleichmann som delade på FB)

Också mycket läsvärd artikel - om än nedslående - av Alf Hornborg, professor emeritus i Humanekologi. Dagens Nyheter idag 22/2.

Stand with Ukraine

 

Om ordens vikt - Ursula K. Le Guin

 “Socrates said, “The misuse of language induces evil in the soul.” He wasn’t talking about grammar. To misuse language is to use it the way politicians and advertisers do, for profit, without taking responsibility for what the words mean. Language used as a means to get power or make money goes wrong: it lies. Language used as an end in itself, to sing a poem or tell a story, goes right, goes towards the truth. A writer is a person who cares what words mean, what they say, how they say it. Writers know words are their way towards truth and freedom, and so they use them with care, with thought, with fear, with delight. By using words well they strengthen their souls. Story-tellers and poets spend their lives learning that skill and art of using words well. And their words make the souls of their readers stronger, brighter, deeper.”

~ Ursula K. Le Guin

Make humans....