Existentiell tröskel - Liminalitet del 4

Jag tror aldrig har har ansträngt mig så mycket fysiskt flera veckor i sträck, som nu. Kanske när man dansade på festivaler som ung. Men här finns ingen festivitas. Bara ett uthålligt stoiskt görande av olika saker och moment som har med flytten att göra. Jag tackar Marcus Aurelius för hans gamla visdomsord om uthålligheten och tänker samtidigt att vilken backstugusittande gammal bondkvinna som helst var nödd och tvungen att dag efter dag ha samma uthållighet som jag har nu. Men det är inget att romantisera. Det bara är. Gör en sak, gör nästa, knyt ihop paketet, klipp av snöret, rulla tejpen på 38 kartonger. Töm garderoben. Släng 58 påsar. Rulla in 127 grejer i bubbelplast. Packa böcker, ritblock, målarfärger, pennor, glas, fat, skålar, skor, tavlor, kläder, spaden, sågen, fotoalbumet, kärleksbreven, gardinerna, kuddarna. 

Existentiella trösklar behöver inte alls handla om ångest och vad-ska-jag-göra-med-mitt-liv. Det har jag nog aldrig upplevt. Det kan lika gärna handla om: Räcker flyttkartongerna. Hur ska jag hinna tömma källarförrådet, panta burkar och gå till återvinningen med glas. Logistiken är mycket tajt. Det är därför jag tänker på Marcus Aurelius, den gamle befälhavaren, och önskar att jag hade befäl att tillsätta på olika uppgifter och ärenden ; )

I fönstret står tulpanerna halvt utslagna med sin innerliga tystnad. Min enda ro. Plus det varma badet om kvällen, en stund i solen om eftermiddagen, ett samtal med en vän. Sen göra, göra, göra. Alla möjliga små muskler känns spända och frusna framåt kvällen. Böja, hämta, lyfta, sänka, bära är tunga grejer. Varför ens gymma. Mina magmuskler lär sig automatiskt att ta emot en del av bördan som ryggen ska klara. Men ibland får jag ont i huvudet av alla snurriga rörelser. Jag som aldrig har ont i huvudet. 

Vad säger allt detta? Att förändring kostar. Att bara stanna kvar kostar också. Men förändringen hägrar med sina ljusa himlar och fjällhorisonter, och ett eget rum för mitt måleri. Hägrar med fjällvandringar och roddturer på den alltid klara sjön. Hägrar med sitt norrsken om vintern, med sina vänliga kontakter, ja, helt enkelt med ett annat liv. Och kostnaden är den här halvt mörbultade kroppen om kvällen. Varje dag en ny tröskel. Hinner jag? Hinner inte träffa I, V, S, L eller E. Hinner inte gå till systemet. Hinner inte ut i parken. Varför har jag sparat så många sportskor? Varför rensar jag inte garderoben varje år? Bohemens kranka eftertanke. Men jag är glad ändå, glad att jag orkar. Jag som hade coviden för bara sex veckor sen. Och alla ansträngningar känns som att de är av godo. Må livets flod strömma. Jag vill ju något bättre.