lördag 16 september 2017

Min kärlek till Stadsbiblioteket


Jag växte upp där, i korsningen mellan Odengatan och Sveavägen. Som samtidigt var korsningen mellan en urtida rullstensås – Observatoriekullen – och en ny tidsanda, Stadsbiblioteket.
Fortfarande, en sommardag när solen lyser på rotundan, när Observatoriekullen är vit av myriader prästkragar, när vattnet rinner i den lilla konstgjorda bäck som Gunnar Asplund planerade in i den omgivande parken, kan jag bli rörd. Så oerhört bra detta är. Ett tempel för många, på sin platå, med den långa trappan. Som Gunnar Asplund så tidstypiskt skrev efter en resa i Italien: ”Templen behöver höjden, mödan att komma dit ökar vördnaden”.

Här finns också en plaskdamm för barn, stora gräsmattor, en lekhage, en terrass där man kan läsa böcker eller hångla om vädret tillåter. Pilar planterade runt dammen, och lite högre upp i terrängen den anlagda trädgården, rinnande vatten över gråsten omgivet av mer exotiska saker som bambu och spirea.
I Stadsbiblioteket gick jag alltid in och ut. Lånade ständigt böcker, i tidig ålder mest fem-böckerna, samt gick på sagostunder i det lilla rummet där Nils Dardels väggmålning med John Blund fanns. Den var en stor flummografi för ett barn att fästa ögonen på medan den något nyktrare bibliotekarien läste med vänlig stämma. På biblan mötte jag också en del tidiga vänner. Men mest var jag ensam där. Som alla som börjar skriva tidigt bekräftat är biblioteket den klostersal man behöver. 
 
Inte begrep jag heller den oerhörda flottheten i att vi kunde vistas där mellan nio och nio på kvällen. Att han som ritade rotundan, och alla de vackra sidosalarna i kvadraten, var en världsberömd och stilbildande arkitekt. Det enda misslyckandet, som jag noterade tidigt, var den egendomliga akustiken i rotundan, torr längst ner och full av sprakande ekon där uppe. Det var aldrig där man satt. Jag satt i konstsalen, med bok efter bok, eller i de små trapporna vid sidan av den stora, som slingrade sig uppåt mot hemliga rum dit bara bibliotekarier hade tillträde. Stenen i trapporna var gråsvart. Som en trapp i Sagan om ringen. Först lång senare kunde jag uppskatta rotundan för dess lager på lager av utländsk skönlitteratur, flera trappor upp.

Utifrån sett är det fortfarande en av de vackraste byggnaderna i denna del av staden. Står man på Odenplan i väntan på buss, en trist kväll, har man ändå stadsbiblioteket att fästa blicken på. Rotundan lyser varmt gul i kvällssolen. Och tursamt nog blev den aldrig inskuffad bakom den monstruösa glaskuben som skulle utgöra tillbyggnad. Må den aldrig återuppstå. Och må inga politiker planera för att placera Stadsbiblioteket någon annanstans. Stället har en ande.

När vi var barn där, mina systrar och jag, ingick platsen i en organisk helhet: På somrarna med fötterna i plaskdammen, om vintrarna med skridskor och små, täta grupper i värmestugan där man hörde sina första snuskiga historier. Sen ut igen och jaga över isen. Ibland om våren klättrade vi upp och ner i backen till Observatoriehöjden, idag tycker jag det ser farligt brant ut. 
Poängen är att naturen i parken och litteraturen i biblioteket kompletterade varandra. Kentauren på höjden var beviset; det går att förena natur och kultur. Det var också tanken bakom Gunnar Asplunds hela projekt.

Jag tackar fortfarande det svenska samhället, för den här sortens initiativ. Och jag hoppas att privatiseringsvågen inte når våra bibliotek. Det är en alldeles för bra verksamhet för att delas ut till de egennyttiga. Men de små biblioteken har blivit färre nu, i många år. De rödgröna i riksdagen vill ändra på detta och skjuta till mer pengar till de lokala biblioteken runt om i landet. Vad som i övrigt kunde behövas är donationer av generösa kapitalister. Precis som när Knut och Alice Wallenbergs stiftelse 1918 meddelar att en miljon kronor doneras till Stadsbibliotekets uppförande och senare ytterligare 130 000. Arkitekten och bygget drar igång. Tio år senare står det världsberömda biblioteket där. Det är på det sättet kapitalet, kulturen och samhället kan samarbeta. 




När Per Albin Hansson in förde folkhemstanken i den politiska debatten 1928 – stod redan Stadsbiblioteket på plats. Idealet föregår idén som föregår förverkligandet. Och äras de som äras bör: Valfrid Palmgren från högerpartiet var en stark kvinna som brann för folkbildning. Hon var först ut med idén om Stadsbiblioteket. Utan stöd i sitt eget parti fick hon stöd från liberalerna. Och detta sker på trots av andra politiska stämningar, som att högerpartiet året innan röstat ned folkskolereformen. Och ännu något år tidigare voterat ner kvinnlig rösträtt. Där hade de fel, som vanligt. Men Valfrid Palmgren hade rätt.

Det har alltid funnits en idealitet bakom folkbiblioteken. Först var det församlingsbiblioteken, sen de mindre stadsdelsbiblioteken och arbetarbiblioteken och sist, som kronan på verket, Stockholms stadsbibliotek. Må aldrig någon business ta över detta. Vi är medborgare, vi är kentaurer, inte kunder.  
 

fredag 25 augusti 2017

Colson Whitehead - Den underjordiska järnvägen

Jag skrev om den fantastiska romanen. Ni kan också höra författaren live, på Kulturhuset i Stockholm den 29:e Augusti, kl 19.00.

"Cora är fortsatt berättelsens nav, hennes sträva motstånd och överlevnadsvilja är heroiska. Men hon är också full av vrede, biter av andra människor, och hånar de som är svagare än hon. Efter en tid i South Carolina, med fin bomullsklänning, skolundervisning och god hygien, infångas hon igen av den tilltufsade slavjägaren, Ridgeway. Han och hans likar har samma brutalitet och inbillade övertag som dagens rasister. Tragiken är oerhörd, men Whiteheads realism håller alla meningar på plats och skjuter iväg dem som små, koncentrerade projektiler. Jag har sällan läst en författare som är så arg, med så stor aforistisk finess." 

onsdag 23 augusti 2017

Att mutera till marknadsvarelse

Det finns något som heter evolution. Det behöver jag inte förklara för er, alla vet. Utveckling i riktning av någon högre funktion, bättre villkor för en art.
En del talar också om social evolution. Jag ska tala om social devolution.

De vackraste byggnadsverken jorden runt är det heligas platser, kyrkor, moskéer, synagogor, buddhisttempel, hinduiska helgedomar med murar fulla av nakna, älskande par i skulptur.
Hagia Sofia, Canterbury Cathedral, Domkyrkan i Sienna, Durham Cathedral, Lundadomen.
Vidare: Slotten, broarna, järnvägarnas vänthallar och perronger, de första skyskraporna, muséerna, biblioteken. Fyrtornen. De väl fungerande sjukhusen. Den väl fungerande busstrafiken. Etc.

Nu: Det brinnande höghuset i London, bostad mest för fattiga och därför illa underhållet. 93 döda. Den brinnande skyskrapan i Dubai, enbart för rika, ingen död. Utförsålda järnvägar och busslinjer, ständiga förseningar, ingen ordning på rälsen, varje dag sitter människor någonstans fast en timme eller tre. Busslinjer, många indragna. Sjukhus, många överbelastade, en del helt dysfunktionella. BB fungerar dåligt för de som behöver det. Psykoterapi för utsatta unga är svåröverkomlig. Osv. Osv.

Nu ser vi alltså devolutionen: Från en etik som var levande både inom Kristendom, Buddhism och Islam (jag talar inte om terrorister idag) till en socialliberal och socialdemokratisk ordning som sörjde även för de som hade det svårt, och som därigenom möjliggjorde deras utveckling i samhället - från det, till en marknadifiering av allt och alla. En mutation kan vara på väg, något händer kanske i hjärnan och till en början i psyket, hos dem som bara tänker på att göra marknad av allt.

Först låter det så fint: New Public Management. Effektivisera. Ta bort människor. Ta in större förtjänst för de som redan uppdagat att de kan sko sig och tjäna grova pengar på det som tidigare var samhälleliga funktioner: Skolor, sjukhus, daghem, äldrevård, flyktingmottagningar, assistensbolag.

Man behöver bara se ansiktena på dessa marknadens sluggers, för att fatta att de är på väg att mutera i riktning grobian, psykopat, senare hyena och sist skorpion.Vad händer med skorpioner; jo, de lurar andra men samtidigt sig själva, som i anekdoten med skorpionen som sänker även sig själv i sin vilja att sänka en annan. Karmalagen var inte så dum ändå. Som metafor alltså.

Men på ytan ska allt se så fint ut. Man säljer in sig själv som marknadsvarelse. Man måste kolla alla moden, vad andra har, man lever i jämförelsernas helvete. Gud, det får inte finnas nån som är vackrare än jag, yngre än jag, mer attraktiv än jag: Jag gör om mig. Jag lägger 200.000 om året på att operera om min kropp och ger en tjuga till den tiggande. Jag är en mycket fin människa.

Marknaden gör, som redan Marx visste, en vara av människan. "Det är viktigt att vara vacker" är den slogan som framkallar intill oigenkännlighet omgjorda skådespelerskor och skådespelare, samt alla andra härifrån till Farsta Strand och Lidingö, som tillåter plastikkirurger att tjäna grova pengar på människans osäkerhet. Och de blir inte ens vackrare, de blir fulare och fulare och fulare för varje plastikoperation. Och sen ska skattebetalarna (Karolinska) stå för reparation av deras oreda i ansiktet.
Liksom skattebetalarna ska stå för all annan oreda som den giriges ingrepp i samfundet skapar.

Se även det som en präktig symbol för vår tid, för devolutionen.

lördag 19 augusti 2017

Kjell Westö - Den svavelgula himlen


Jag skrev om Kjell Westös nya roman; det bästa jag läst på länge. Man sitter med ett susande i huvudet av igenkänningar; det är skärgårdsnaturen, det är staden Helsingfors, det är den tid i livet han gestaltar, tiden från elva år och uppåt, när allt är nytt och alla människor man möter och håller sig till blir livsavgörande. Från en luftburen ungdom till besvärliga passioner.
Läs den!

Och läs min recension här.

onsdag 16 augusti 2017

Kafka och Skuggorna


När jag läser Kafkas brev till sin far, den dominante, okänslige och förtryckande fadern till en känslig och begåvad son, blir jag överväldigad av Frans generositet, hans sannfärdiga försök att tränga igenom den mur som hans far utgör, hans lyhörda vilja att inte skada fadern, men samtidigt vara så ärlig som möjligt. Det har uppenbarligen kommit till en punkt där allt måste sägas, och sägas så tydligt och utan tvetydigheter som möjligt. 

What was always incomprehensible to me was your total lack of feeling for the suffering and shame you could inflict on me with your words and judgments. It was as though you had no notion of your power.

Ur brevet framtäder en väsensskild far; en doer med uppkomlingsnit och tvära ryck av förakt för den blyge, litteräre sonen. En far som bullrar och vet allt om allt och inte kan lyssna till någon annan. En som dessutom ofta hotar med våld och straff utan att genomföra det:

It is also true that you hardly ever really gave me a whipping. But the shouting, the way your face got red, the hasty undoing of the braces and laying them ready over the back of the chair, all that was almost worse for me. It is as if someone is going to be hanged. If he really is hanged, then he is dead and it is all over. But if he has to go through all the preliminaries to being hanged and he learns of his reprieve only when the noose is dangling before his face, he may suffer from it all his life.

Om man någon gång, eller rätt ofta, tyckt att en förälder har betett sig som skit, så kan det hjälpa att läsa om Kafkas barndom, fast ”hjälpa” är fel ord, men i beskrivningen av det oerhörda tryck han levde under bleknar det mesta. Frans överlämnade brevet till sin mor för att hon skulle ge det till fadern. Det gjorde hon aldrig. Det lämnades tillbaka. Sonens arbete för ett steg till förståelse var förgäves. Men Frans Kafka skrev. Och kanske blev hans författarskap ännu intensivare på grund av det tryck han levat under. Man vet inte. Man ska inte idealisera saker.

                                                    *

De flesta barn växer upp i någons skugga, de flesta människor lever med skuggan av en annan. Det kan vara fadern som är alkoholist, som blir ett lallande fån på helgerna och sen sticker för gott. Det kan vara den masochistiska modern som nitar sin familj vid intresset för hennes sjukdomar. Det kan vara fadern som aldrig ens ger sig till känna. Det kan vara modern som ligger med alla som går förbi, det kan vara hon som är fastfrusen i ordentliga ritualer. Varianterna är många och ofta mer smygande än de jag skisserat. En förälder som aldrig riktigt är hemma, som verkar vara någon annanstans. Eller hon som ogillar fysisk beröring (Jazzmusikern Paul Desmonds mor sägs alltid ha hanterat honom med gummihandskar på, hon var tvångsneurotisk och hans far såg till att flytta sonen till sina släktingar. Det var räddningen). 

Vi lever alla i någons skugga. Själva solen kastar en lång skugga; den berömde och framgångsrike fadern, en varm och snäll man, utgör ett tak för sina barn. Barnen till författaren och kritikern, som tidigt ska tävla i snillrikhet. Eller sonen till den berömda pianisten, vars övningar ekar genom huvudet på ett barn som var lite grann i vägen. 

Det märkliga och fina är hur skuggorna inte sällan ger kraft eller incitament till ett konstnärskap. Ingen Ingmar Bergman utan den problematiska prästfamiljen. Ingen Harry Martinsson utan den tidiga ensamheten. Ingen Nelly Sachs utan de djupt oroande kollektiva skuggor som föll över hennes liv. Ändå – det gäller att komma ut ur de där skuggorna, via egen kreativitet eller sanningssökande, av något slag. Inte alla mäktar det.  Men de som kan...
                             
                

måndag 14 augusti 2017

Trump Deconstructed


Det här är den bästa artikel jag läst om hela fenomenet Donald Trump. Nu råder "om-ni-ska-läsa-en-enda-artikel-idag"-regeln. Det blir Sidney Blumenthal i LRB!

"What Gatsby and Trump also have in common are gangsters. Gatsby’s fortune is secretly derived from his bootlegging partnership with Meyer Wolfsheim, a character based on the mobster Arnold Rothstein, who fixed the 1919 World Series. Trump’s business has been dependent almost from the start on real-life racketeers. There was Anthony ‘Fat Tony’ Salerno, boss of the Genovese crime family, and Paul ‘Big Paulie’ Castellano, boss of the Gambino crime family, who owned the company that provided the ready-mix cement for Trump Tower, used in place of the usual steel girders. There was John Cody, the boss of Teamsters Local 282, who controlled the cement trucks and was an associate of the Gambino family. There was Daniel Sullivan, Trump’s labour ‘consultant’, who in partnership with the Philadelphia crime boss Nicodemos ‘Nicky’ Scarfo’s financier, sold Trump a property in Atlantic City that became his casino. There was Salvatore ‘Salvie’ Testa, ‘crown prince’ of the Philadelphia Mob, who sold Trump the site on which two construction firms owned by Scarfo built the Trump Plaza and Casino. There was Felix Sater, convicted money launderer for the Russian Mafia, Trump’s partner in building the Trump SoHo hotel through the Bayrock Group LLC, which by 2007 had more than $2 billion in Trump licensed projects and by 2014 was no more. There was Tevfik Arif, another Trump partner, Bayrock’s chairman, originally from Kazakhstan. Bayrock’s equity financing came from three Kazakh billionaires known as ‘the Trio’, who were reported to be engaged in racketeering, money laundering and other crimes. And so on.​"

Länk här

söndag 13 augusti 2017

Virginias guvernör säger ifrån

Alla vet väl nu vad som händer i Charlottesville, Virginia, USA. Och att Trump som vanligt inte säger ifrån om det värsta utbrottet av huliganism och våld från vit.makt-idioterna, trots att det redan lett till ett mord. Men här är en som säger det som ska sägas. Det ger mig återigen hopp om Amerika. 




De andra nyheterna från Charlottesville hittar ni själva. Det går tyvärr inte att undvika.