måndag 9 januari 2017

Skönheten mot Odjuret - Meryl Streep versus Trump

Meryl Streep mottog idag ett välförtjänt Golden Globe award for lifetime achievement. Och som den hela människa hon är tog hon tillfället i akt att ge sig på Odjuret. Det slutar med att alla får tårar i ögonen. Jag med. "Take your broken heart, make in into art".



lördag 7 januari 2017

Det finns en annan värld i världen

Det finns en annan värld i världen. Man märker det när man älskat samma man i femton år, och fortsätter samtala lite med honom när han är död. Man märker det på de där människorna som kommer in i ens liv och man genast vet att de hör ihop med ens existens. Man märker det på hundar som gör långa avsteg från husse och matte för att hälsa på en. Man märker de på vänner som man omedelbart förstår sig på.

Det finns en annan värld i världen. Det känns vid återseendet av vänner, deras barn så vuxna att de också blir ens egna samtalspartners. Man märker det med den där långe älgen till man som det inte riktigt blev av med, men som man alltid kan tala och skratta med, som med få andra. Man märker det på saknaden efter väninnan i Köpenhamn som dog 2007, och som var den mest vidunderliga väninna man kunde ha. Woman-power och stor dansk hjärtlighet. Man märker det på ungdomsvännen i Hälsingland som skriver brev om hur fridfullt han ordnar det omkring sig.

Det finns en annan värld i världen. Man märker det på de som kommer: På människorna, djuren, fåglarna. Man ser pilgrimsfalken störtdyka över gården, snön som faller i fina lager som en gåva från ovan. Ingen mammon råder över den gåvan - man ser med blotta ögat att det finns en annan värld, som inte handlar om vem som har tjänat mest på den här stan, vilka som har lyckats suga ut mest pengar ur f.d.  allmännyttans hus, vilka som har utnyttjat billig arbetskraft för att plussa in ytterligare några miljoner på sina konton. Nej, en annan värld. En annan. Där det inte handlar om att Fredrik Reinfeldt sitter som en elevrådsordförande, med sin konstiga ironiska blick som han använt i alla år, i alla sammanhang och som bara talar om för psykologerna att han har hittat ett försvar."Jag är lite överlägsen den här situationen, men jag är med ändå". Som när han intervjuar Tony Blair och ser ut som partykompisen som motvilligt talar allvar och aldrig någonsin kommer till skott med de verkligt journalistiska frågorna (Tack, Anna Hedemo för att du röt av ursinne över denna inkompetens förklädd till journalistisk).

Det finns en värld där f.d. politiker får husera med sina gamla PR-fejs i näringslivet, i bankväsendet, som konsulter, och det spelar numera ingen roll om de är avdankade högermän eller sossar, ty i den stora multinationella streber-och-miljärdars-kyrkan råder endast Mammons logik. Alla som tar för sig är dess präster. Alla som skor sig på andra är dess blivande rådgivare. Ku Klux Klan får åter in en snuskigt stor fot i amerikansk politik och här hemma sitter miljardärerna och skattesmitarna och skryter för varandra i sin overklighetsbubbla. Klyftorna ökar enormt i alla samhällen, inte ens Kanada klarar sig ur den fällan. Men den fällan är alltid dålig för hela ekonomin.

Så - visst ska man bry sig om politiken, men när den är så parodisk som nu, när den allt fetare Reinfeldt och hans buddies i politikens och penningens värld ska intervjua varandra, när Trump bjuder in amerikas rikaste fulmiljardärer till sitt kabinett, när hela den figuren är ett stort skämt, som begär att uppfattas som verklig, en yuppie med enorma affärer och lika enorma skulder, med fiffighet som en gambler och noll intelligens som statsman, då börjar alla fatta att denna världens makthavare inleder sista etappen i en stor jävla fars. Det kommer att gå åt helvete. Det kommer att skada absolut alla andra mänskliga värden, som det alltid gör, när penningkåta analfixerade mammas jättebebisar kollektivrunkar över världens resurser. Ja, jag använder fula ord, precis som de som ser igenom skiten alltid gjort, fråga Hieronymus Bosch (bild nedan), fråga Strindberg, Thomas Bernhard, Rabelais, Jeremia, Houellebecq, Jelinek, not to mention Jonathan Swift.







Jag är säker på att de som skriver och får ur sig de allra svartaste satirerna, är samma människor som i sin mer känsliga sida bara längtar efter något annat. Något de kan respektera som samhällssyn, några de kan respektera för att de föredrar sanning och rättvisa, gott medborgarskap och inte utstötning, några de kan respektera som verkliga jämlikar, och inte se ner på som en samling halvbildade skolpojkar som lärt sig hur man gör PR för sig själv och suger in så mycket pengar som möjligt i sin giriga apparatjnik. Detta ödsliga panorama av - mest män - som far hit och dit i världen och gör sig viktiga. Dunk, dunk i nästa rygg. Och denna sorgliga brist på kompetent samarbete för att lösa de stora problemen, klimatfrågan, de fattiga, flyktingvågen, krigen, vattenförsörjningen, kommunikationerna, mm. I varje del av dessa stora frågor är det alltid och endast de slipprigt penningkåta som förstör och/eller bromsar varje förändring till de bättre. Tar bort tåg och bussar, snor åt sig av fackliga kassor, säljer sjukhus till kompisar.

I den världen kan man inte leva utan att bli förbannad precis varenda dag, varje gång man ser på TV. Man skickar lite pengar till de snälla organisationerna. Man tänker på att gå in i politiken, så långt till vänster som möjligt nu, eftersom V är de enda som kastar motvikten till all den här zombiförstörelsen av samhällets resurser. Och ändå räcker det inte.

Det finns en annan värld i världen. Den är inomslig; det är  den som föder konst och sagor och berättelser från andras liv, musik, poesi, dans som man dansar en morgon i köket. Det finns en annan värld. Den är inte beräknande. Den rakar inte åt sig. Ibland har den kallats kärlek. Till livet, till en människa, till musik. Det vore fint att leva i ett samhälle som värdesätter den världen, och inte höjer sitt taskiga självförtroende enbart genom köp. Den världen har högre nivå, än alla illusionerna om makt och ägande har. Den överlever vår död. Och vår tid.


Målning: Piero della Francesca, ca 1450, detalj.

Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till. 

Victor Rydberg

Och här skriver Andreas Cervenca om vår tid furstar: Alfahannar med galonhud.

fredag 30 december 2016

Ditt kylskåp är inte världens centrum - Hanne Kjöller

Hanne Kjöller gjorde i en krönika ett rasande utlägg om svenska arbetare, på grund av att hon EN gång fått hjälp med ett kylskåp av de utländska. Så självcentrerade är dagens krönikörer. Deras kylskåp är i centrum av samhällsdebatten. Från sitt kylskåp tar hon steget till underkännande av svenska arbetare och en egoistisk opportunistisk idé om att de konkurrerar med utländska arbetares "bättre attityd och större skicklighet". Inte precis den mest sofistikerade journalistik. Här kommer ett svar som åtminstone har femton års erfarenheter av byggjobb på nacken.

Ibland stod min mamma i fönstret och tittade ner på några arbetare som bytte spårvagnsräls.
- Tror minsann de maskar, sa hon.
Förmodligen en attityd hon snappat upp hos sin borgerliga väninna. Jag visste alltså redan som femåring att inte bankmän, inte lärare, inte tanten i parfymaffären, nej, just bara arbetare ”maskade”.
Precis den kälkborgerliga synen på svenska arbetare ligger som grus i dojan i Hanne Kjöllers artikel i Expressen för några dagar sen. Hon har anekdoter att berätta; och ett exempel på svenska flyttjobbares värdelöshet. Mot dem ställer hon andra exempel, arbetare från andra länder, vars hela attityd är så lösningsorienterad och rask.
Javisst, gärna fri och duglig arbetskraft från alla länder. Jag är enig. Men sen kommer vi till Kjöllers käpphäst: Att svenska arbetare är bortskämda av facket. Utländska arbetare är – underförstått – så bra just för att de slipper tjafset om arbetares rättigheter, som LO står för.

När en krönikör tillåter sig en så anekdotisk samhällsbeskrivning, och ser facket som det ondas rot, vill jag kontra med en annan berättelse. I elva år bodde jag i ett renoveringshus. Tre olika entreprenörer och deras utländska rörmokare, snickare, takläggare, m.fl. rotade runt i huset. Grupper och arbetslag jobbade långt fram på kvällen, sov i små utrymmen i huset, vind, källare utan fönster, sex eller fem arbetare ihop.
Under den tid som arbetet pågick var det sju översvämningar. När vi trodde det var klart, visade det sig att golv var fel lagda, rör med fel vinkling hittades, ett tak föll ner, tre stora altaner var felgjorda och läckte in i huset. Ännu tio år efter detta jobbar huset med renoveringar av illa utförda arbeten.

Det finns säkert en del förnuft som gått förlorat i det ”överjästa fackliga medvetandet”, som Hanne Kjöller kallar det. Men alternativet?
De utländska arbetarna fick leva ungefär som på artonhundratalet, saknade tillräcklig sanitär grundnivå och reglerad arbetstid. Pressades ofta att göra saker de inte kunde. Jag ringde till byggfacket. De kände till problematiken, men kunde inget göra. Varför, frågade jag, för att ingen av dessa arbetare är ansluten till Byggnads? Ja. Men också därför att de entreprenörer som anställt dem inte var medlemmar i Sveriges Byggbransch. Det fanns ingen juridiskt fungerande motpart att ta diskussionen med.

Det finns ”oortodoxa lösningar” som funkar, och de finns andra som innebär åratal av kaos. I det här huset gjorde entreprenörerna sig feta på arbetare som fria från ”tjafset från LO” kunde hugga i med lite vadsomhelst, och få lite vadsomhelst i lön. Den erfarenheten tar jag med mig till stöd för fackliga rättigheter, trygghet, regler, arbetarskydd, allt det som Byggnads står för. De har, och vill ha mer, solidaritet även med utländska arbetare, och deras rättigheter, och inte – som Hanne Kjöller tror - konkurrera surt om ”hantverkskunnighet”. Fackets överblick behövs, inte fackets fientlighet. Däremot har alla något att vinna på att den och de som bygger vet vad de gör, vad de har för kontrakt, och vilket århundrade vi lever i. Artonhundratalet – not.



Länk till Hanne Kjöllers krönika  


PS: För övrigt fick jag själv ett nytt kylskåp i höstas. Det baxades in av en svensk och en utländsk arbetare. Det drogs över min heltäckande hallmatta, relativt ny sådan, som sen blev bubblig och bucklig på flera ställen. Ska jag blanda in LO och hela världen i detta, vad tycker ni?

De på bilden har inget med mig att göra, inte heller med Hanne Kjöller.

tisdag 27 december 2016

Farväl till min far

"Stoisk hade han varit. Ogenomtränglig men solvarm, som bärnsten. Spelade upp en av sina många glansroller: den tjusige och berömde patienten. Den som inte klagade utan roade alla. Tillförde plusfaktorn mitt i minuseländet. Well done! Men nu fanns det inga roller mer."

I det nya numret av nättidskriften Evngelium finns en lång text om mitt avsked till min pappa. Den handlar säkert om mer än det personliga. Om kärlek som inte dör. Om en faders betydelse. Om att bli sedd och att bli befriad.

Hela tidskriften är ägnad Pappan, fäder, Fader Vår. De frånvarande fäderna och de närvarande, de bibliska och de mindre heliga. Den handlar om mer ändå, men det får ni läsa om i Tidskriften, som jag länkar till här.

 























 
Ännu ett kort klipp ur texten:

På natten samma dag hon lämnat honom har hon svårt att sova. Med ens vet hon att hon måste gå tillbaka till honom redan nästa dag. Sedan slumrar hon till och drömmer att pappan reser bort, obunden av dem alla. De tar avsked, utan oro eller skuld, utan familjärt sentiment. Hon önskar honom det han önskar sig själv och får detsamma tillbaka. Det är den enda sorts välsignelse de har bruk för.
Vad handlar drömmen om? Om ett slut som passar honom:
Han sitter av nu. Hästarna får gå som de vill. Tömmarna håller han ännu i sitt gamla järngrepp. Men betslet faller till marken. Han märker det inte. Han ser hästarna röra sig som i musik. Väldiga betesmarker: Hebriderna, Gotland, Island. Där betet slutar är havet. Vitt skum mot klipporna. Måsar under hans fötter. Det stänker i ögonen. Han blir salt i ansiktet. Snart är han uttorkad. Helt och hållet salt. Luften är full av små askflagor. Ur en sårig spricka väller lavan fram i pulserande stötar. Det ångar om den nya, svarta ön som reser sig ur havet. Surtsey. Bolmar, glöder, fräser. Han har kommit i tid för att se det.


(Texten publicerades första gången i OTTAR 1994)

söndag 25 december 2016

Malte Persson - Den nya Tomten


Max Ernst

Malte Persson - en begåvad yngling och författare som ni säkert hört talas om, har skrivit om Rydbergs Tomten, för vår tid. Bortsett från några ord här och var som jag nog måste diskutera med honom om, angående rytmen, så är det en både rolig och sann dikt. På rim.
Här den första och sista versen, resten får ni leta själva, här i Jönköpingsposten.

Midvinternatten är inte så kall,                                     
tack vare växthuseffekten.
Staden har somnat i alla fall,
offer för julklappsjäkten.
Månen lyser blek och dan;
liksom en efterlyst följd av Span
flyr den bort över taken.
Tomten finns och är vaken.

Månen däruppe, en fattig sten,
vandrar på brottets bana,     
ty den har stulit av solens sken;
stöldgodsets glans kan man ana.
Jorden är sliten och solen långt bort,
snön duger inte till vintersport,
marken är nästan naken.
Tomten är ännu vaken.