torsdag 19 april 2018

Leonard Cohen och motsatsernas försoning

And here is your death, in your daugters heart....





Hello my love and goodbye my love.

Here is your crown
And your seal and rings
And here is your love                                                                
For all things.
Here is your cart,
And your cardboard and piss
And here is your love
For all of this.
May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,
and, my love, Goodbye.
 
Here is your wine,
And your drunken fall
And here is your love.
Your love for it all.
Here is your sickness.
Your bed and your pan
And here is your love
For the woman, the man.
May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,                                               
Another kind of Cohen...America.
And, my love, Goodbye.

And here is the night,
The night has begun
And here is your death
In the heart of your son.
And here is the dawn,
(Until death do us part)
And here is your death,
In your daughter's heart.
May everyone live,
And may everyone die.                                                     
Hello, my love,                                                          
Målning: Pat Steir, total silver
And, my love, Goodbye.

And here you are hurried,
And here you are gone
And here is the love,
That it's all built upon.


Here is your cross,
Your nails and your hill
And here is the love,
That lists where it will


May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,
And my love, Goodbye.




Tillägnas en tre, fyra män jag älskat, 
plus min far.










tisdag 17 april 2018

Balsam Karam, Händelsehorisonten


Balsam Karam är en säregen debutförfattare. Hon vågar röra sig i den stora dystopin, och liksom Doris Lessing och Birgitta Trotzig, på helt olika sätt, närmat sig människor i den yttersta krisen, politiskt och socialt, så gör Karam en berättelse om människor i den fattigaste kretsen, här kallad ”Utkanterna”. Det de har gemensamt är en vändning bort från jagcentrerad litteratur, ut mot de stora skeendena.
Men i motsats till Lessing och Trotzig (och många andra) så gör inte Karam sin historia psykologisk eller politisk, hon har inget av Lessings utforskande drag. I stället är det som om hon skyddar sina människor, deras tragiska historia, bakom en talande vägg som liknar sagans poetik. Förutom fyra kvinnliga huvudpersoner, varav den viktigaste är den upproriska Milde, svävar alla de andra omkring i ett perspektiv där de sinnliga bilderna blir som en tapet. Man ser de röra sig på marken, man lär inte känna dem. Men sådan är sagan: Där finns onda och goda, som hos Tolkien eller Astrid Lindgren. Det onda finns i de stora staternas och städernas orättfärdiga maktutövning. Det goda finns i människornas sammanhållning och värme. Det är Saurons rike mot snälla Hobbits. Och när jag accepterat att det är sagan som är hennes form, kan jag lättare förstå att den stil hon använder (kanske) skyddar mot det värsta: Det som hon själv bär på kollektivt, av kurdiska minnen, av förtryck och uppror.
Landet är en sydlig ort, staden doftar av jasmin, och caféerna hyser många katter och en del gamla kvinnor som stjäl vad de kan komma över, och barn som gör detsamma, så att de kan överleva i utkanterna där de bor. Utkanterna, dit de fördrivits, är så satans fattigt, villkoren liknar vilken som helst lägerstad för flyktingar i världen. Det är de villkoren som författaren borrar in i läsaren, inte så att hon tvingar det på oss, men det milda repetitiva sjungandet når längre och längre in. Dagar utan vatten, att få be om tillgång till en vattenkran, att ständigt lappa kläder, äta mat som andra kastat, eller kastat till en, att sova tätt intill varandra för att hålla kylan borta, och att ändå se skönheten över bergen. Skönheten som är den enda oförgängliga gåvan i deras liv.
Det onda består av soldater, poliser, förhörsledare, som vanligt, och begripligt. Men jag irriterar mig lite på att det goda är helt matriarkalt, saknar varje spår av män. Sagan vill tydligen ha det så, men det liknar en dogm.
Det finns ett mod i att så renskalat hålla fast vid en arkaisk berättarstil – det överpersonliga, lyriska – men samtidigt finns risken att bli alltför monoton.
Man kan också säga att den monotoni med vilken hon frambesvärjer de deporterade människornas liv, är den monotoni med vilken de lever, och som författaren ser till att vi tar del av, vi som kräver underhållning och ”händelser”. Trots det - här och var i Händelsehorisonten hade jag nog velat rucka på rytmen, bända upp det skyddande höljet av repetitiv text och även korta en del. Det är ungefär den enda kritik jag har. I övrigt är detta en ovanlig och rörande stark debut.

Eftersom även ni som inte har tillgång till Mellansveriges många tidningar ska kunna läsa den, klippte jag in den här.

söndag 15 april 2018

Op al den ting som Gud har gjort

Den här psalmen av Brorson hörde jag en vers av i den nya danska serien Herrens vägar. Den ganska vilsna prästen sjöng den för en man som behövde hans hjälp. Det var lite som en Nattvardsgästerna revisited: En hygglig men förtvivlad präst. Well - resten får ni titta på i TV.

Så här börjar psalmen, och den börjar nu.              
Målning: Peder Mørk Mønsted, 1800-tal.


Op al den ting, som Gud har gjort,
hans herlighed at prise!
Det mindste, han har skabt, er stort
og kan hans magt bevise.

Gik alle konger frem på rad
i deres magt og vælde,
de mægted ej det mindste blad
at sætte på en nælde.


Hela texten, alla verser, finns att läsa på
en textsida som heter Gamle Danske Sange.
(Och i TV-serien spelas prästen av en av
Danmarks absolut bästa skådespeare:
Lars Mikkelsen).

torsdag 12 april 2018

Mikael Niemis senaste roman

Hela min recension av Mikael Niemis Koka björn ligger nu på björnstrand backwater.

"Det sägs att man som läsare måste ingå ett kontrakt med författaren: Jag tror på din berättelse. För mig, som gammal lapplandsfarare, faller det sig lätt att ingå kontrakt med Mikael Niemi, när han på de första sidorna av sin bok beskriver en myr. Jag går direkt ut och gungar i dofterna och synerna.
Niemi kan sin miljö som en sniffande räv. Hans roman är fylld av återkommande naturscener, storartade, filmiska och poetiska. Men också de inre landskapen har en storhet, av existentiell karaktär. Det handlar om gott och ont, om synd och skam, om klyftan mellan den utsatta människan och den med makt och maktmissbruk."

fredag 30 mars 2018

Don DeLillo – Americana



Vad är det för en underlig roman jag håller i min hand, tänker jag - hunnen till mitten av läsningen – underlig därför att alla bokens gestalter, med få undantag, talar som berättarjaget, med en komisk rapp svada, som både sjunger och gormar, ironiserar och beklagar sig. Eller - snarare – beklagar och besjunger sitt land, skyskrapornas, de väldiga slätternas, de avlånga motellens och de sunkiga bensinstationernas land. Ett USA där unga ”söker sig själva” i Arizonas öken och där en etablerad TV-journalist (berättaren) ger sig iväg on the road för att skapa en löst hopfogad och improviserad film.

Storyn i korthet är följande: En grupp människor på väg i en husbil. Resan startar i New York med David Bell, filmaren, som drar med sig ett gäng löshästar på resan. De färdas upp till Maine, och ner till Mellanvästern. De stannar av någon obegriplig anledning i en håla som heter Fort Curtis, någonstans i Arkansas. Det är där själva filmandet sker. Men på vägen dit och mellan de få handlingarna i nutid, ligger det stora minnesfältet som huvudpersonen bär med sig, från barndom, familj, äktenskap, jobb – det vanliga. Här finns också en av de vitsigaste beskrivningar av ett familjeparty jag läst, fullt av små alienerade konversationer.

Att Amerikana är Don DeLillos debut märker man, och att den är skriven av en man under trettio. Det finns en väldig massa killsnack och säkert återgiven jargong i den här boken, män som braverar eller deltar i slagsmål och gör upp sina affärer med kvinnor som om de ingick i deras CV. Bara en intressant kvinna finns tecknad i romanen, och det är också den enda gestalten som inte uttrycker sig precis som berättarjaget.

Det ovanliga är – som många gånger förr - Don DeLillos hantering av språket; högt och lågt, sjungande och fräsande, en konstant framvällande verbal energi, som faktiskt är rätt härlig. Det är lite som en målarduk av Jackson Pollock, där allt sker samtidigt och har samma intensitet. Det är det enda sätt jag kan förklara Don DeLillos begåvning på: Att han lassar ut mängder av erfarenheter, som färg, och kastar samman distinkta upplevelser till en lång oroande road-movie med svart underton. Han tar greppet om sitt eget land, erövrar det, och med poetisk frihet väver han in baseball, bookmakers, koreakriget, Vietnam, hasch, universitet, Bloody Mary´s, industriherrar, rymdraketer, parties, litterära och cineastiska referenser, allt på samma karta och på samma nivå. Mycket postmodernt - och helt utan konventionell intrig eller dramaturgi.

Bäst är han när han blir personlig, beskriver en familjär neuros, en moders sammanbrott, eller en tvångsmässigt kort sexuell förbindelse, full av tår, fingrar och tungor. Men först mot slutet av romanen finns en vilopaus i något annat än den virtuosa energin: En berättelse lagd i munnen på Sullivan, kvinnan, om en segeltur på havet: En stilla känsla för de jordiska makterna bortom materialismens Amerika:
”Solskenet var ett svärd över det vattnet. Det fanns ingenting där ute som blivit förvandlat av någonting annat än sig självt. Gud. Det gudaskapade och det av händer orörda. Själva vår båt, hur ljuvligt vaggande hon än var i vinden över detta väldiga ljushav (…) var ett milt virus som krympte vår lilla bit av havet till ett sött amatörfoto”.

Det är snyggt skrivet, som så ofta, men slutar, som alltid i en cynisk ton, en fragmenterad
meningslöshet, vars enda motvikt är själva kraften i skrivandet.
Den satir som Don DeLillo producerar kommer också ur en sorg, tror jag; där finns idealistens besvikelse och det fattiga invandrarbarnets förakt för utanverk och ett liv i reklambyråernas skugga. Han berättar som en som äter av allt omkring sig, och krossar allt under den svarta humorn. Det låter kanske sorgligare än det är. För minst trehundra sidor, av de fyrahundra, har jag roligt med den här romanen. Humor håller rätt långt, även som konstnärlig kvalitet.

 
Tidigare publicerad här, och i flera andra tidningar.
Och en recension av Don DeLillos Cosmopolis finns här.

torsdag 29 mars 2018

Ida Lindes nya roman

Ida Linde är en författare jag av naturen tycker mycket om. Men hennes senaste bok saknar någonting avgörande.


"Det finns en känsla jag kan få inför vissa böcker, och jag tycker inte om den. Den är så här: ”Vad vill författaren med den här romanen? Vad var den ursprungliga tanken?” När man börjar ställa den frågan i mitten av en läsning är det som om man tappat något; suggestionen, mysteriet med litteratur. Dessvärre händer det rätt ofta när jag läser Ida Lindes roman Mördarens mamma.

Det jag förstår är att författaren velat skildra en människa som byggt ett helt stillsamt liv omkring sig. Henrietta, som hon heter, lever ensam med en son. Han är hennes allt, och hennes enda, intill den dagen då han begår ett brott och ingenting annat återstår än de trista besöken i fängelset. Men där möter hon en annan kvinna, också hon mamma till en dråpare, och de två blir förälskade. Så stor är denna omvälvning att det fortsatta skeendet innebär dramatiska kast: Sex och våld och förträngda impulser kommer upp till ytan. Personligheterna krackelerar långsamt."


Läs hela recensionen här, om ni har tillgång till ST eller andra av mellansveriges tidningar.

måndag 26 mars 2018

Balsam Karam - en stark debut

För er av mina läsare som möjligen hör hemma i det stora och vittfamnande Mellansverige och dess tidningar, så finns här det två senaste recensionerna att läsa. Om Balsam Karam och hennes bok Händelsehorisonten skrev jag idag:  

Balsam Karam är en säregen debutförfattare. Hon vågar röra sig i den stora dystopin, och liksom Doris Lessing och Birgitta Trotzig, på helt olika sätt, närmat sig människor i den yttersta krisen, politiskt och socialt, så gör Karam en berättelse om människor i den fattigaste kretsen, här kallad ”Utkanterna”. Det de har gemensamt är en vändning bort från jagcentrerad litteratur, ut mot de stora skeendena.

Hela texten finns bland annat här i Sundsvalls tidning, Dalarnas tidningar, Gefle dagblad, och många fler.



Tidigare skrev jag, mer kritiskt, om Christine Falkenlands senaste roman Själasörjaren: 

Det finns ett bultande hjärta i texten, i det som handlar om människans litenhet och självdestruktiva impulser. Där är Falkenland berörande. Men det uppstår inget övertygande driv, ingen äkta förvandling. Snarare blir det en didaktisk roman som slutar där den börjar; den stele mannen förblir lika stel och rädd om sina fingrar som i början, den heta kvinnan drunknar i känslor av ångest och sörjer. På ett annat plan rör sig de stora frågorna, om meningen, om sexualiteten, om vad kärlek är, allt det som författaren gjort så rika berättelser om tidigare. 

Finns i samma tidningar som ovan. Kultur/Nöje/recenserat.