måndag 15 maj 2017

There must be better songs to sing


Medan jag väntar i en telefonkö bläddrar jag i den lilla vackra utgåvan "Bildning" från Atlas förlag. Slår upp Ola Larsmos text och glömmer telecombranschen.
Larsmo beskriver på rytmiskt stabilt språk sin gamsvenska relation till bildning: Fäders och mödrars bildningsgång från bibliotek till fackföreningar och nykterhetsrörelse.

"Bildningsidealet hos folkrörelserna handlar om makt. Men makt över det egna livet, inte över andras. En mjölnardräng i Gävle läser om antikens litteratur därför att han inte vill vara reducerad till enbart mjölnardräng. (...) Och den riktning som fanns i hela folkbildningsarbetet hos föreningsbibliotek, läsecirklar, fackföreningstidningar och småningom folkbiblioteken handlade om detta: världen ska bli större".

"Varför gör det mig ännu rasande när jag hör en del förståsigpåare avfärda tillgången till kultur som en sorts förströelse och underhållning som man kan ha eller mista?
Det handlar naturligtvis om frihet. Det handlar fortfarande om makten över det egna livet."

Till sist övergår Larsmo till att berätta om den engelska komedin "Rita". En pjäs som filmades och blev succé på 80-talet. Rita är den unga arbetarhustrun som läser litteraturhistoria innan dörrarna slår igen kring man och barn. När hon halvhjärtat bestämt sig för att hoppa av universitetet, inträffar denna scen: Under en pubkväll, då någon för tjugonde gången spelar samma låt på jukeboxen, börjar hennes mamma gråta: "There must be better songs to sing", säger hon. Rita går tillbaka till studierna.

Jag tror att jag blev så förtjust i Larsmos text därför att den, förutom innehållets patos, är så väl skriven. En paus från en hoppsig recensionsbok jag kämpar med nu, som stundtals förvandlar mig till det bitande ovädret Allan Fagerström.
"Better songs", eller ett språk, får man tyvärr inte ens genom bildning. Men Ola Larsmo har det. Läs den lilla boken, kamrater: Andra essäförfattare i samlingen är: Calle Nathanson, Susanna Alakoski, Martin Aagard, Judith Kiros,m.fl.

lördag 13 maj 2017

Mellan hagtorn och hägg

Under mitt fönster breder trädens grenar ut sina grönvilda plymer. De liksom står och darrar i luften. Gården är tyst. Jag är tyst. Jag har landat. Skogsduvan, min granne, har valt den stadigaste grenen högst upp i almen som landningsbana.

Visste väl att det skulle ta fjorton dar den här gången. Så främmande var det att komma hem till stadens skitiga gator, övergångsställen, köer av bilar, vända sig om och se att ingen racercyklist ska passera, kvartersbutikernas hyllor så fulla att man blir vimmelkantig.

Men så går man den välsignat korta promenaden till Brunnsviken där allt lever och andas och är så vackert som det ska vara i maj. Doppingar, svanar, koltrastar, bofinkar, små fritt springande hundar, bekanta, alla är på g.

Inom mig bär jag ändå det stora vita. Minns det bäst när jag blundar. Långpromenaden på isen, runt den avlånga holmen, i kvällssol som gnistrande i skarsnön. En annan värld. Och nu denna, som just nu är bra den med. Frågade Cathy från Oxfordshire om huruvida det var "hawtorne" vi stod och såg på. Hon började rulla bilder i sin phone och fick upp hawthorn: "My granddad sent it to me the other day".

Hagtorn är det, både här och i England, små vita blommor på bar gren. Av familjen Rosaceae. Med mycket nytta för insekter så här års. Häggen som jag spanat på i fjorton dar står stilla, men nu kommer den. Var beredda! Lediga! Eller - som de brukar säga i de militära hierarkiernas England - "As you were". Väldigt avslappnat ju.


As you were

tisdag 9 maj 2017

När det snöar i maj

Solen skymdes av ett blåsigt grått moln. Snön började falla, men snett och småkornigt, som om den hade bråttom att hinna med sitt uppdrag. En vit vind flög över gården.

Bladen på rhodondendronbusken tecknades vita. Cykelstallen, de gamla halvrostiga, fick nya vita tak. Tulpanerna slöt sig, gissar jag. Stå där och vara eldig när vädret far som en kall kåre över grönskan, det går ju inte. Vitsipporna sippade in sig och uppgick i det vita.

Och jag, jag med alla mina snödagar, snönätter i Lappland, i närmsta minne, jag gläds åt snön. Denna korta gratis poesi. Väder är en enkel väg in i en meditation. Vårt beroende av allt. Kolla dessa munkar. Deras mjuka gång mellan tallarnas snö. Ett av de vackraste foton jag vet.











Men vem har tagit fotot? Just nu minns jag inte. Någon?

lördag 29 april 2017

Koloristens metanoja

Drömde att min pappa stod bredvid mig när jag målade.
I rummet fanns också Ingmar Bergman.
Han sa: Jag antar att du vill veta vad jag tycker om den?
Jag sa: Jag ski-i-i-i-ter i vad du tycker.
Bergman storskrattade.




Foto: Gerd Ulander. Den här är inte helt färdig, men kanske föredrar jag den "rå". (Klicka för förstoring).

torsdag 27 april 2017

Agneta Pleijels självbiografi - del två



Skrev om den nyutkomna "Doften av en man" här:
http://www.dt.se/kultur/bocker/ny-bok-mannen-i-fokus-nar-agneta-pleijel-minns-sitt-liv

Agneta är en av mina gamla själsliga syrror, dessutom. Läs även - eller inte minst - "Spådomen", första delen av hennes självbiografiska roman som kom 2015. Eller "Fungi", som är en av de bästa.

En intervju jag gjorde med henne för många år sen är så bra att jag skriver in den på björnstrand backwater (långa texter) senare.

Och här finns Agneta Pleijels dagsaktuella artikel om de ensamkommande afghanska pojkarna, i Dagens Nyheter.


                                       

tisdag 25 april 2017