onsdag 15 februari 2017

An outspoken american will do for today

Och här kommer så den fjärde viktiga kommentaren om Trumpish-ism, från en charmerande arg person, som sedan länge lämnat både slaveriet och den rövslickande hövligheten bakom sig. I offer you - Leonard Pitts:

Just last Sunday, senior policy adviser Stephen Miller declared on CBS’ “Face The Nation” that “our opponents, the media and the whole world will soon see as we begin to take further actions, that the powers of the president to protect our country are very substantial and will not be questioned.”
What you do “will not be questioned?” Lord, have mercy. That’s the kind of statement that, in another time and place, would have been greeted with an out-thrust palm and a hearty “Sieg heil!” Here in this time and place, however, it demands a different response:
Just who the hell do you think you are?
Meaning you and all the other trolls you have brought clambering up from under their bridges.

Read more here: http://www.miamiherald.com/opinion/opn-columns-blogs/leonard-pitts-jr/article132721909.html#storylink=cpy

Läs hela artikeln här.

Och så kan ni läsa vad Washington Post skriver om den reaktionära spindoktorn Stephen Miller, här.

fredag 3 februari 2017

Ställ klockorna - W H Auden


















Ställ klockorna, stäng av mobilen
Hindra hunden från att gläfsa över feta ben.
Tysta ner pianot och med dämpad trumma
Bär ut kistan, låt de sörjande få komma.

Låt flygplan cirkla dystert under aftonglöd
Teckna över himlen sitt budskap: Han är död.
Sätt kragar av kräpp runt duvors vita halsar
Låt trafikpolisen bära svarta bomullshandskar.

Han var mitt Norr, mitt Söder, mitt Öst och Väst
Min arbetsvecka och min söndagsfest
Min middag, min midnatt, mitt tal, min sång
Jag trodde kärleken var evigt hel: Jag hade fel.

Jag önskar inga stjärnor mer, ta ner varenda en och fler
Packa ner månen och demontera solen
Häll ut oceanen och sopa bort all skog
För ingenting kan nånsin mer bli gott och vara nog.

  
W. H.Audens berömda Funeral Blues, som också lästes i filmen Fyra bröllop och en begravning.
Jag tog mig för att nyöversätta den till svenska för min vän Sverker, som förlorat en kär anhörig. Den är inte fulländad, men den är bättre än de andra svenska översättningarna. Dock finns det rim på engelska som omöjligt kan återfinnas i svenskan. Några nödsituationer uppstår, men det är ett intet mot den saknad dikten handlar om. 
Målningen är av Nicholas de Staël.

onsdag 1 februari 2017

Den 3:e artikeln som måste läsas om USA just nu

Det finns naturligtvis många. Men inte så många som har den förförståelse som Yonatan Zunger visar upp när han analyserar den nya regeringens statskuppsliknande maktmissbruk. Det är alltså inte en fråga om nyanser och preferenser, det är en fråga om demokratiska spelregler satta ur spel. Ungefär som vid juntans makttillträde i Grekland 1976. 
Med den skillnaden att det inte finns tanks på gatorna, bara oerhört skumma förfaranden inom alla de legala systemen. Samt ett massivt grävande och främjande av egna finansiella intressen. Ni vet, samvetslösa typer som Trump och Bannon gör en affär av detta, oavsett hur det går.  Vi lever i plutokratin.
Var för Guds skull oroliga.

Bild: George Grosz

tisdag 31 januari 2017

Barnsligt (amerikanskt) meddelande till allmänheten

Mina två bloggar Gabis Annex och björnstrand backwater har nu haft 200.000 besökare.
Roligt ändå, eftersom det visar att folk gillar litteratur, konst, musik, poesi och film.
Samt betraktelser över vandringar i naturen.

Det finns hopp även efter Trumps jävla kapitalgalna och korkade inflytande på världen. Han, vars skugga faller över denna nattmålning från Lund, av GAN, Gösta Adrian-Nilsson.


måndag 30 januari 2017

Två av de viktigaste texterna om USA nu

1.
"Precisely because the problem is one of temperament and character, it will not get better. It will get worse, as power intoxicates Trump and those around him"
(...)
The question is, what should Americans do about it? To friends still thinking of serving as political appointees in this administration, beware: When you sell your soul to the Devil, he prefers to collect his purchase on the installment plan. Trump’s disregard for either Secretary of Defense Mattis or Secretary-designate Tillerson in his disastrous policy salvos this week, in favor of his White House advisers, tells you all you need to know about who is really in charge. To be associated with these people is going to be, for all but the strongest characters, an exercise in moral self-destruction.
For the community of conservative thinkers and experts, and more importantly, conservative politicians, this is a testing time. Either you stand up for your principles and for what you know is decent behavior, or you go down, if not now, then years from now, as a coward or opportunist. Your reputation will never recover, nor should it.
Rifts are opening up among friends that will not be healed. The conservative movement of Ronald Reagan and Jack Kemp, of William F. Buckley and Irving Kristol, was always heterogeneous, but it more or less hung together. No more. New currents of thought, new alliances, new political configurations will emerge. The biggest split will be between those who draw a line and the power-sick—whose longing to have access to power, or influence it, or indeed to wield it themselves—causes them to fatally compromise their values. For many more it will be a split between those obsessed with anxiety, hatred, and resentment, and those who can hear Lincoln’s call to the better angels of our nature, whose America is not replete with carnage, but a city on a hill.
Länkar hela artikeln här.

2. 
Personspecificerad datainsamling som styrmedel av valkampanj.
Detta är en växande del av valpropgandans och därmed det politiska valets bräcklighet inför attacker av riktad reklam, riktad suggestion, riktad information - och där samtliga använda för att demoralisera, skrämma, skapa motvilja, eller engagera för sina speciella frågor. Trumps analytiska procedurmakare har använt data av det slaget; egentligen exakt detsamma som händer när du tänkt googlat Kreta och genast får åtta hotellerbjudanden därifrån i ditt mail.
De nya metoden att scanna folks karaktärer är utomordentligt obehagliga och skrupelfria datasnubbar har nu byggt stora lukrativa firmor på det material som finns lättåtkomligt i våra digitala spår på nätet: Läs om hur storebror data-analytikern ser dig och vet hur du ska manipuleras för att till exempel rösta med förskräckelse, eller avstå, på grund av misstro. 

This is not the happiest week of our lives. Cheer up! 
 

tisdag 24 januari 2017

Baselitz´ trasiga hjältar på Moderna Muséet

Hjältar, krigshjältar, som vi ser på film, eller om vi är centraleuropéer, nordafrikaner, kineser, tyskar etc - har mött i verkliga livet. Vad säger de oss?

I Georg Baselitz utställning på Moderna Muséet kommer de emot en, inte som på led, inte i massor av soldater på väg hem, utan som mycket ensamma individer. Varje målning visar en person, någon gång två, som för att meddela den absoluta existentiella ensamheten i deras öde.
 
Jag blev tagen av den här utställningen, och eftersom den bara pågår en månad till vill jag säga åt er att gå dit. Jag hade tänkt, vid en första åsyn i TV att det där var väl en expressionism man mycket snabbt kunde få nog av. Så var det inte alls. Tvärtom - det Baselitz målar har en uttrycksfullhet som håller, och särskilt mycket håller det han målar vid 27 års ålder, och det är den här utställningens period: Hela arbetsåret från en ung målare som för inte så länge sen upplevt kriget.

Baselitz föddes i en liten ort inte långt från Dresden. Han var sex-sju år när han såg, i fjärran, hur Dresden bombades sönder. Han såg säkert också alla de lemlästade, sårade, luttrade och sorgsna soldater som kom hem från ett krig som dödat miljoner unga män. Jag tänker när jag går och tar in hans gestalter att det är nära i tid, med de tusentals sårade soldaterna i Syrien och på andra ställen.

De är soldater i kamouflagefärgade kläder, och själva koloriten i kamouflagefärgerna målas så tafatt och otympligt så att man ser dem som en brist på skydd. Inte soldaten med ett sår i pannan, inte han som har en gris vid sin sida, inte han med ett avhugget ben, och inte han som står barfota och låter sina kängor ligga bredvid, inte ens han som har en anka vid sina fötter, som han möjligen kan göra mat av, är skyddad. De är alla extremt utsatta. De har alla ett ansikte som går igen, som är samma, som är den arketypiske unge mannen som mött kriget och förlorat allt.

I varje målning en lidande, och i varje lidande en Kristus - det kan man säga utan att vara långsökt. Det förekommer kors i måleriets teckningar, och ett stympat träd återkommer, brutet och blödande som soldaterna. Detta träd är korset, och i en av målningarna sammanfaller korsets grenar med soldatens utsträckta armar. Det universella lidandet är lika stort oavsett tid och och plats; om Tyskland 1944 eller Syrien 2017 eller på Golgata..

           
Det är med en oerhörd känslostyrka som den taggade och drabbade tjugosjuåringen går lös på sina minnen av kriget, av män som verkar ha förlorat allt, lemlästade, med ansikten som nyss var ovetande. Det är köttigt och "slarvigt" med uppfläkt fläsk och sorgsna kukar som drar uppåt i vädret och verkar röra sig oberoende av de arketypiska pojkansikten som är likadana på minst 20 målningar, ett ansikte utan mycket annan erfarenhet utom just detta förbannade krig. Ibland någon som tar ett enda lång steg, som tecken på beslutsamhet. Ibland är ett par i svartvitt på en enorm målning som jag inte skulle tveka att kalla för Baselitz svar på Picassos Guernica. Det är också den mest stiliserade målningen på utställningen.

Jag förvånas om och om igen över hur mycket jag tycker om hans måleri; som om en tråd av starka känslor löper från målning till målning, och gör (nästan) varenda bild storartad, orädd, uttrycksfull och katarsisk. När en konstnär målar så här delar vi det smärtsammaste som finns i människolivet: Den totala förlusten, och att samla ihop sin gestalt (som konstnären samlar ihop gestalten) för att röra sig vidare utan att ljuga bort det värsta.

Så många målningar innehåller en liten, symbolisk kärra, som ett tecken i bilden: Det var alla dessa kärror barnet Georg såg efter krigsslutet. Allt det sönderbombade och blottställda, något som kunde dras på en kärra till nästa anhalt, nästa boplats, innan städerna byggdes upp igen.

Det finns en stark historia i Georg Bazelits´ tidiga måleri, och det finns en känslomässig nerv som är vild i sin linjeföring. Vild, men sann: Kropparna får tyngd, ja, de känns tunga att släpa på med sitt bagage, och ändå är de nästan urholkade. Rester till hälften försvunna i kriget.

Eller ta målning av en ung människa i profil, pojke eller flicka kan göra detsamma: Med ett enormt uppförstorat tungt, rosakänsligt öra, tycks hennes huvud lyssna in allt brus från krig och lidanden i världen. Det örat är också vi. Förr vid en radio, nu vid alla våra appar och nyheter. Det lyssnande örat är dilemmat att aldrig mer vara ifred. Det har redan hört för mycket.



Utställningen pågår t.o.m. 19 februari