Benedict Cumberbatch alltså, i serien om Patrick Melrose: Jag vet inte om jag någonsin sett en så känslig tolkning av en man på gränsen till sammanbrott och förfall, det skulle i så fall vara David Thewlis i Naked, (för att nu inte tala om den suveränt begåvade Katrin Cartlidge som gör den andra stora rollen i Mike Lees film). Men jag minns inte. Det Cumberbatch gör av sin roll kommer jag däremot alltid att minnas. Det är enastående skådespeleri. Tusen nyanser och aldrig en enda sekunds överspel, aldrig ett falskt tonfall. Han har själv sagt att rollen som Melrose är den han allra helst velat ha, förutom Hamlet. Jag förstår. Här finns mycket att bita i när man vill få bruk för hela sitt register.
Jag har inte läst Edward St Aubyns böcker, men jag har sett honom berätta, alltid rolig, alltid distanserad. Något av detta roliga, distanserade, ironiska och självironiska finns hela tiden med i filmatiseringen av hans romaner. Det är just den kvalitet som hindrar huvudpersonen från att helt falla samman och upplösas i knark och alkohol. Han håller stilen även när han är på väg utför. Han kolkar hela flaskor sprit med viss elegans. Han till och med faller vackert. Men sen börjar han skaka i hela kroppen, antingen av heroinavtändning eller delirium tremens. Det är förfärligt.
Ni som läst St Aubyn vet förstås vad hans självbiografiska romaner handlar om: Uppväxten i en oerhört överklassig familj, med oerhört dysfunktionella drag. To say the least. Hans pappa missbrukar honom sexuellt under tre år av hans barndom, hans alkoholiserade mamma tittar bort och är inte mycket till mamma hon heller. När Patrick i vuxen ålder berättar för henne att han blivit våldtagen av sin far, säger hon: Me too. Det är ett sorgligt svar, med tanke på me-too-rörelsen, men det är också ett totalt egocentriskt svar, som aldrig lyckas ta in det lidande som hennes lilla pojke varit igenom. När hon dör är han tacksam. Liksom - naturligtvis - när fadern dör.
Jennifer Jason Leigh, som mamman, är också värd att nämnas. Men Cumberbatch huvudroll dominerar serien totalt och det är bara för att han är så nyanserad och förtvivlad och witty som man inte tröttnar på gestalten. Han bär den genom fem avsnitt som ett väder, en laserstråle av energi och smärta. Mellan interiörerna från familjens flotta hus, mellan mötena med några kvinnor, i livet med hustru och barn, flimrar hela tiden hans barndomsbilder in som störande minnen, den sadistiska pappan, den lilla söta pojken, ödlan på väggen som han dissociativt flyttar in sin själ i när han våldtas. Det är grymt sorgligt, liksom alla hans tripper och droger och ångestanfall. Men han är ju begåvad. Han kommer igenom det med hälften uppror och sanningssägande, hälften satiriskt snabb replikföring.
Det är vackert gjort och vackert filmat, och alla skådespelarna är utmärkta. Det enda som skär sig lite för mig är upprepningarna, som i ett lite för tjusigt limbo, där kontrasterna mellan rikedom och förfall hela tiden snurrar runt varann aningen veckotidningsvackert. Jag tror inte det ligger i romanen, jag tror det ligger i filmatiseringen. Det är något ljust rosa, något lätt kitschigt och exploaterande över serien, som ibland får mig att backa lite i min beundran.
Trots det, utan tvekan, denna sega vinters bästa serie på Svt. Regi: Edward Berger. Se den, se den, se den!
