När penningmakten äter demokratin

Ett intelligent inlägg från Johan Ehrenberg, om oligarkernas svarta makt.

"Kinas ekonomiska under är inget konstigt, det är en enorm hemmamarknad som ger möjlighet för innovationer, stora stöd för utveckling via offentlig sektor och en konkurrens som maler sönder varje försök att stoppa landets export med handelshinder. Kina är överlägset väst vad gäller bilar, vad gäller snabbtåg, vad gäller robotar, vad gäller investeringskapital, vad gäller forskning, vad gäller energiproduktion, vad gäller förnybart, vad gäller rymdexpansion, vad gäller affärer med andra fattigare länder (Kinas kolonialism är fortfarande kostymklädd, inte dyrt vapenklädd). 

I en oligarks ögon är Kina ett land där företagen har enorma fördelar, det är knäckta fackföreningar, det är social kontroll, det är noll politiska motståndare och det är medier som sysslar med allt utom kritisk utveckling av ett demokratiskt samtal.

Oligarkerna ser hotet från Kina och försöker införa samma regler för dem själva som de som har makten i Kina skaffat sig. Och striden pågår här och nu."

Läs hela artikeln om det nya maktvidundret och det enda möjliga motståndet. Här: Tidningen Etc.

                                                                       ***

Och här finns en bra text om det tech-grandiosa monstret Musk, från The Atlantic.

Spark och Beethoven

Jag var ute med sparken, efter flera dar inne på grund av tjatig virus. Äntligen ute var det helt underbart. Alla träd snöklädda, fjällen stolta som vanligt, tecknade mot en strimmig himmel där ljuset långsamt sjönk. Snön blåvit, träden i flummiga former, och vägen med hyfsat glid. Mötte Stefan, en av mina grannar, för en pratstund. Han också på spark. Så skiljdes vi och tystnaden var total igen. Skymningen föll och fönstren lyste i byn och jag sparkade på. Kom in upplyft av endorfiner och hörde på Beethovens sjua, som är bland det absolut underbaraste som finns. Älskar Beethoven, hans drive, hans näst intill humoristiska kraftfullhet, och skönheten i melodierna. Andra satsen i sjuan helt gudomlig. Jag svävade i min soffa ända till den sista satsen som ballade ur i ett alltför hetsigt tempo, så där som det blir när man vill vara alltför virtuos. Göteborgs symfoniker spelade under ledning av Maxime Pascal. 

Hör den, den ligger ju kvar på Sveriges radios hemsida.

Dagsdikt

Ta loss den skabbiga 

kvasten

från skaftet,

så ja, nu är bara skaftet kvar.

Sätt ner det i jorden,

fäst i toppen en liten vit

flagga,

med orden: Jag är här.

Möjligt att några som far

förbi förstår:

Allt är slut.

Ingen mer städning

efter andra.

Just saying...

 

Solen kom tillbaka

Otroligt vackert här idag. Gryning med blå fjäll som bara långsamt lystes upp på topparna. Sen steg solen och fjällen lyste gult bakom granranden och isen som ännu var blå. Fåglarna kom i stort antal till min fröhylla; domherrar, talgoxar och grönfinkar. 

Jag tog sparken och drog ut en stund. Allt var vitt med nysnö, himlen klar, solen lyste över snöiga tak och sken rätt in i mig när jag kom uppför backen och gled på sparken ner mot sjön. Det är första gången jag ser rätt in i solen i år. Den hade klättrat upp över fjällkanten i sydväst och kastade sitt gyllene ljus mot fjällen i nordost, på andra sidan av den större sjön. Där emellan uddarna som gnistrade med sina rader av snöigt, frostiga björkar. 

Jag bor alltså på ett näs mellan två sjöar, och mellan två fjällbiotoper. Ett av världens vackraste landskap. Och i veckan blev det närmaste fjällområdet utnämnt till naturreservat. Det gör mig glad.

Kärlek med förhinder

Det här är en liten film med Gabor Maté, just nu väldigt aktiv psykoterapeut och barnläkare som berättar om sina erfarenheter, sin kunskap och sitt eget liv, väldigt öppet och fint. Gillar honom skarpt. Det skadar ju inte att han, som jude, också har helt rätt inställning till Israel-Palestina-konflikten.   

Om ni blir intresserade och vill lära er lite mer om era egna och era barns psykologiska  försvarsmekanismer och äkta behov finns det många fler filmer med Maté på you-tube.

Facebook

Perfect days and not so perfect

Jag reste alltså iväg med buss till Vilhelmina för att se Wim Wenders film Perfect days, på Folkets hus. Helt underbar film och en snygg biograf, lite som en mindre kopia av Cinematekets i Stockholm. Detta var min första kontakt med Filmklubben i Vilhelmina, men det lär bli fler.

Fullt med folk och god stämning och jag samtalade med föreningens kassör som heter Dag, och som senare hade vänligheten att köra mig upp till kyrkbyn där jag skulle sova över i ett av de fina små kulturhusen. (Rekommenderar kyrkstan i Vilhelmina till alla som passerar på vägarna inåt Lappland. Det är så fint renoverat och vackert tidsenligt och här bodde jag också över en gång på 70-talet med min första sambo).

Nästa dag till den godmodiga tandläkaren Björn. Och strax efter ett besök på Sjukstugan för provtagning. Denna sköttes av Alf, en snäll typ. Sen raskt ner på huvudgatan för att ta bussen till Lycksele. Jag hann, jag hann! Då hade den soliga dagen övergått i skymning och vägen mot Lycksele var granskog, granskog, granskog, med undantag av den högt liggande byn Latikberg som jag alltid funnit så vacker. Därefter orterna med efternamnet -träsk. Risträsk, Tallträsk, Bäverträsk, Älgträsk och Tannträsk. På andra sidan Lycksele kommer man till Lyckan, men det är en annan historia.

Klev alltså av i Lycksele och åt den obligatoriska rätten mormors köttbullar med lingonsylt och pommes på busstationens café. Nåja. Personalen var vänlig och - som så ofta här uppe - av invandrarbakgrund. Varje taxichaufför på resan var utländsk, en från f.d. Jugoslavien, en från Afghanistan och en från gud-vet-var. Alla jättetrevliga. Tog taxi till hotellet och möttes av nästa invandrare, en kvinna från Libanon som med sina föräldrar rotat sig i Sverige och nu äger och sköter sitt hotell helt själv, samt bjöd hon den stackars hungriga damen på ägg, kaviar och hårt bröd.

Tidig kväll i jättelik dubbelsäng. Upp och stånka. Iväg med taxi (Afghanen) till Lycksele Lasarett där mina knän skulle undersökas. Stort snyggt sjukhus, berömt för goda ortopeder. En av dem, kirurgen, tog en stund för att vrida på mina ben och konstatera att det var dags för operation, på båda. Också hon en vänlig typ som avslutade vårt samtal med att säga att väntetiden låg på ett år. Tror jag pustade ut där. Det blev som en deadline: Vad ska jag hinna på ett år? Och så är jag inte ett dugg intresserad av operationer, men däremot av att kunna cykla och bege mig upp till fjället igen. Om sisådär två år.

På eftermiddagen en buss tillbaka till Vilhelmina. Först en egendomlig ström av bilar i Lycksele vid 16-snåret. Jag som inte sett en trafikstockning på 2 1/2 år. (Man tackar).

Äntligen började stressen - passa tider, hinna bussar, var ska jag äta - avta, och jag sjönk ner i tystnad bakom samma trevliga busschaufför, Krille, som körde dagen innan. Önskade honom stor försiktighet på den hala vägen. (Jag hade nämligen turen att vara ute i ärenden just under några ishala dagar).

Väl framme i Vilhelmina var det bara Ica Tallen som återstod. Där åt jag två korv med bröd, något jag inte gjort i hela mitt liv, och drack en öl, samt köpte lite frukostmat. När jag sen skulle därifrån och upp till kyrkstan igen fanns det ingen taxi. En kvinna som hörde mitt samtal med en i personalen sa: Men jag kör dig. Och det gjorde hon, Maggan. Och så hade jag återigen fått hjälp av en av dessa vänliga människor som får mig att tänka: Hjälpsamhet måste vara en västerbottnisk dygd, eller en lappländsk?

Det gick nämligen inga bussar tillbaka till min by den kvällen. Det blev en till natt på kyrkstan. Rummet var iskallt när jag kom in. En köldknäpp som inte elementet klarat av. Letade efter extra-element och fann det. Och sen, efter en timme, var rummet varmt. Sov ut. Tog en taxi till busstationen (svensk chaufför) och sen bussen igen. Och landade helt lycklig över att vara hemma igen i min fjällby efter dessa strapatser på över 40 mil.

I bakgrunden till allt detta låg hela tiden minnet av Wim Wenders film: Om den stillsamma japanen som sköter sitt servicejobb (tvätta toaletter) i Tokyo med största omsorg och stor snällhet mot medmänniskorna. Samt ett estetisk sinne som alltid får honom att lyfta blicken mot det vackra. En människa i enkla omständigheter, men en verklig människa, som många av dem jag mötte på min korta resa.

Nedan: En recension av filmen. Se den!

Wim Wenders' *Perfect Days* (2023) is a cinematic ode to the quiet beauty of routine, solitude, and introspection. Set amidst the bustling streets of Tokyo, this tender and contemplative film follows Hirayama (played masterfully by Kōji Yakusho), a middle-aged man who works as a public restroom cleaner. Beneath the veneer of his simple life lies a profound exploration of human connection, memory, and the pursuit of contentment.

The film’s narrative unfolds with deliberate pacing, echoing the rhythms of Hirayama’s meticulously ordered days. From the ritualistic cleaning of toilets to his serene moments of reading, photography, and listening to cassette tapes, every frame exudes a meditative charm. Wenders’ direction transforms the mundane into the poetic, highlighting the inherent beauty in acts of care and attention.

Kōji Yakusho’s performance is the beating heart of the film. With minimal dialogue, he conveys a spectrum of emotions through subtle gestures and expressions, creating a character whose inner world feels both mysterious and deeply relatable. Hirayama’s interactions—whether with strangers, a stray cat, or fleeting memories of his past—are imbued with a sense of fragility and grace.

Visually, *Perfect Days* is a feast for the senses. Cinematographer Franz Lustig captures Tokyo with a painterly eye, balancing the vibrant chaos of the city with the tranquility of Hirayama’s private moments. The use of natural light and muted colors enhances the film’s contemplative tone, while a nostalgic soundtrack anchors it in emotion.

At its core, *Perfect Days* is a meditation on life’s small joys and poignant sorrows. It invites viewers to find meaning in the ordinary, urging us to cherish the fleeting beauty of each day. Wim Wenders has crafted a film that lingers in the heart long after the credits roll, a quiet masterpiece that celebrates the profound simplicity of being alive.

PS: Jag anar att någon skulle kunna invända att Wenders "approprierar" en japansk städares historia, och vad fan vet han om det? Men: Jag tänker att han kanske verkligen mött denna människa, i Japan eller någon annanstans. Och i övrigt spelar det ingen roll. En bra film, som aldrig gjorts förut. I motsats till så många andra filmer.