Nätterna, pandemin

 

Nätterna när fullmånen lyste rakt in genom fönstret

och man hängde i fönstret och sögs ut mot rymden.

Nätterna när man vred sig utan att kunna somna

och gick upp och tog ett bad mitt i natten.

Nätterna när man mindes drömmarna när man

vaknade och blev tagen av allt de berättade,

bild efter bild och i långa händelsekedjor

berättade drömmarna om vad som var illa,

om vad som var gott, om vad som var lögn,

om vad som varit de större undren i ens liv,

om vart man ville hän och ta sig ut i det fria,

allt för att man vaknat under REM-sömnen.

 

Andra nätter inget alls, man sover som en stock

och vaknar som en stock, kliver upp som en stock

och om himlen är blå, och solen skiner,

vet man att stocken ska ut och röra på sig

så att det växer ut nya grenar, blad och blommor,

och det gör det, men långsamt i lång isolering.

Natten kommer och man skriver, hör på musik,

någonstans i Farsta blir en ung man skjuten.

Mitt emot på andra sidan gården, har en man

som varit sjuk, kommit tillbaka, flickan

på andra sidan väggen är mycket tyst av sig,

det gläder mig, jag sa till henne, det är jag

som spelar mycket klassisk musik, men bara till 10.

Jag vet att hon går och lägger sig tidigt. Hon sa:

Jag är en sån som alltid går upp klockan halv åtta

och går och lägger mig prick halv elva, och

så skrattade hon åt sig själv. Jag kunde just då

inte vara lika uppriktig om mina besynnerliga tider

under denna pandemi, 24-timmarsdygn som avlöses

av 16 timmars sömn (ibland). Någon gång det 

ljuvliga bonnläget; att vakna 4 och ha en lång

ostörd morgon (skrivande, läsande) framför sig innan

de andra vaknar, de med små skrikande barn, 

och de som går med hunden i trappen och

alla mina hyggliga grannar, lugna och osynliga.

 

Den enda stora olyckan, under natten, var

mannen som brände upp både sig själv

och lägenheten i en stor eldsvåda förra hösten.

Då stod vi i kalla mörkret, alla grannarna, 

på en gräsmatta utanför huset klädda i gula filtar

av bomullsfrotté, som vi fått av brandmännen.

En granne i huset mittemot, erbjöd oss att sitta

i hans farstu, så det gjorde vi, och denne man

var bror till Per, på våningen under mig, så

där satt vi och pratade under natten, hade lite trevligt,

tills en brandman kom in och sa att nu skulle vi

kolla hur lägenheterna var, kolmonoxidnivåer med mera.

Hans trygga person följde mig upp till min lägenhet,

mätte luften och sa det var okej (jag bor högt upp).

Flera av de andra fick inkvarteras på hotell,

(de bodde längre ner). Det var den natten, 

jag såg branden genom köksfönstret, hur röken vällde ut,

en samling unga stod på gården, i tre olika mobiler ringde de

till brandkåren. Några skrek, några var lite fulla. Det var helg.

 

Jag klädde på mig snabbt och tog hissen ner. 

När brandmannen och jag kom tillbaka till huset,

in i farstun, var det blod i trappen, och en

svag lukt av bränt kött. Det var den melankoliske pojken

som dött. Det var den natten. Och sen for jag ut till

stjärnhimlen ute vid kusten.

Trädens anarki och en release

Jag kommer in kall och frusen nu, för att jag satt en stund på en bänk vid sjön. Men det är det värt. Där nere finns alltid en stämning av frid. Och solen gick ner över trädens ännu lummiga kronor i lysande färger. De höstar till sig anarkistiskt, träden. Några lindar är nästan helt avlövade och har fällt sina ljusgröna blad, andra står fortfarande murrigt gröna, kanske de närmare vattnet. Björken är milt orange och pilen, som alltid är sist och uthålligast, bär ännu sina långa slöjor av grågröna blad.

I november reser jag kanske till Köpenhamn, till ett releaseparty för en tidskrift jag medverkat i, ett svenskt-danskt samarbetsprojekt. Det ska gå av stapeln i Nordatlantens hus, ett av de gamla omgjorda magasinshusen vid Strandgade. En lång smal bro leder dit ut. Riktigt stiligt är det, men jag har aldrig varit där, trots mina år i Köpenhamn. Vi får väl se om jag kan övervinna min återstående pandemi-noja och helt enkelt ge mig av, ut i världen, till en fest hvor man kan få snakke dansk igen. Jag lovar inget. Men texten kan ni få läsa här. Senare. 

 

Oktober, hemma hos mig

 

 

Kastanjen. Dagsdikt

 

Vind lyfter trädet

loop efter loop

drar genom grenverket

svävar som dunkelgrön

mumlande skrift.

Å chestnut-tree, 

vind lyfter ljus

moln drar minnen

genom trötta höstens

blekgrå sinnen.

 

Som det hampar sig

vandrar sinnen och minnen

flätar grenar

nuddar stenar

under vatten.

 

Här går hon

som alltid hade rätt

men livet flyter 

stilla stående

kan gå så snett.

 

Å, källa till allt ljus

vad gör små mänskor inte

medan kastanjen kastar

sina frukters stenar

över mörka hus.

Höst kolibri

 

 

"He had grown into the habit of taking refuge in trivial considerations, which enabled him to disregard matters of fundamental importance". Marcel Proust.

Lyckan att höra Sibelius 2:a symfoni en torsdag kväll

Satte på P2, som jag ofta gör, och hörde den härliga finlandssvenskan och gissade genast att det var Esa Pekka Salonen som var igång igen. Och det var han. Nyss utkommen från Covid-isoleringen dirigerade han idag Sibelius 2:a symfoni i Berwaldhallen. Plus en del annat. Det jag hörde var alltså intervjun i pausen, och hur Salonen berättade om sina unga års kringgående rörelse visavi Sibelius. Finlands störste komponist. Orka ta upp den stafettpinnen liksom. 

Som vanligt var Salonen oerhört charmerande och opretentiös. Men detta är kanske en bisak med tanke på vad som sedan följde. Jag satt som fastgjuten med öronen mot radion. Med huvudet fyllt av Sibelius vanvettigt vackra klanger. Ibland är han överdramatisk, men jag vet att det handlar om smärtans erfarenheter, inte om show. Stråkarna går upp i höga nivåer, störtar fram krigiskt, för att sedan sjunka ned igen i den ljuvligt fina melodin, som kanske är en folkvisa. Tror jag upplevde den vackraste instudering jag (mig veterligen) hört av 2:an. Och en av finesserna med Salonens lyhördhet är att han är fena på pauser - pauserna blir liksom en del av musiken, och pianissimot är så soft att tiden stannar.

Man tackar Public Service, och Östersjöfestivalen. Och så skickar jag vidare: Här kan ni höra hela konserten .

Blå himmel, grön-orange fotboll

Som vanligt gick jag ut lite sent, för att slippa trängas med folk. Det var somrigare än jag trott och min hoodie visade sig överflödig. Himlen låg som himlen gör och väntade på att jag skulle se den. Vattnet likaså. Sjön låg spegelblank, änder höll ihop i en liten flock. Kaninerna betade på gräsmattan. Jag fyllde mig med blått och gick vidare under de höga träden; den omistliga pilen som kunde vara målad av Monet och den enorma lönnen som är det praktfullaste trädet. Här och var luktar det bajs och jag vet inte om det är folk som glömmer ta upp efter sina hundar. Hundarna voffar och viffar, men dessemellan är det tyst. Jag står stilla och tar in det alltmer illande blå. 

Går vidare förbi den stora fotbollsplanen som nu är upplyst med starka lyktor. Sätter mig på bänken intill och vilar. Där inne spelar två lag i orange och ljusgröna kläder. Jag noterar att nästan hälften av dem är svarta pojkar. Även en av lagledarna, en kvinna, är svart. De andra pojkarna ser ut som svenskar gör mest. I en paus går jag fram och pratar lite med dem. Får veta vad laget heter. Frågar om ett och annat. De säger att många av pojkarna kommer från utkanten av stan. Men klubben har namn efter stadsdelen där vi bor. 

I pausen dribblar de svarta pojkarna boll med varandra. De ser ofantligt lätt ut, som en andra natur. Om något är detta en bild av integration. Här är de, allihop, pojkar kring bollen. Och precis som i de riktigt stora lagen har deras talang ingenting att göra med deras härkomst. Fotboll är på det viset anti-rasistiskt. Or so I hope.