En röst för Palestina

Om ni bara ska läsa en artikel om Gaza och om Israel-Palestina-konflikten idag, låt det bli den här: Fatima Bahja, en klar röst från regionen. Man lider. Men man måste hela tiden veta. Jämför också med den svenska debattens "both-sides-ism" som gått upp i rationaliserad falsett. Och då menar jag inte bara i just den här frågan.

"We have also grown so accustomed to the “both-sides-ism” that is often considered the gold standard of journalism that it is easy to forget how outrageously misleading it actually is. If you were to read about the Gaza crisis now in outlets as prominent as The New York Times or Washington Post, you might assume that this is a conflict between two military forces, and not in fact, an attack by one of the region’s most powerful military forces on a people who are essentially trapped, who are stateless, who have no freedom of movement or an army to protect them. You certainly also wouldn’t know that the very state that is raining bombs on Gazans also controls their access to water, power, and basic services which we take for granted. To present this as an attack-and-response conflict between two sides is to actively conceal the fact that only one “side” of the “conflict” controls all the levers of power.

This is the arbitrary nature of objectivity in many newsrooms ⁠— power dynamics are ignored in favor of whatever opinion lends itself to keeping editors, and their readers, comfortable with the status quo."

Här är länken.

 

 

En lille fortælling på dansk

 

The last ending is always short.

It´s like: I have to go. I just have to.

Eller: Jeg holder ikke ud med det her mere, dette hist op og her ned, og frem og tilbage, og rundt et andet hjørn. Igen.

Eller: Vem har du sovet med denne gang - ude i verlden. Fuck You.

Eller: Vi snakker ikke mere såden som vi plejede. Du er blevet en musling.

Jeg kan ikke ha det såden.

                                                             ***

Eller, det helt anderledes scenario.

De går ud på trappen til hans store hus, ud på planen, der taxan venter som han bestillet og betalt for. Hun omfavner ham meget let og siger helt uskyldsfyldt:

 - Nu ses vi måske ikke mere. 

Og manden blir blød, han faller ind i mørket helt tæt på den stærke gadelampe der gør ham dunkel. 

- Man ved aldrig, siger han. 

Og hun vinker fra taxaen og ser at han står helt vimmel på trappen som en vinthund der endnu sporer efter hende i luften. Og luften er kun luften, efterårsfrisk og sød af kølige blade, nedbrudte celler, træernes guld og sure stoffer fra ingentingstrømmen som rådner og friskner fra dag til anden dag, før det hele er gjort og vinteren kommer med andre bekymringer og lidt mere job.

Og så - aldrig mere. Men man-vet-aldrig er det bedste avsked. 

De fleste andre avsked er dramatíske ting, og det er letheden som taler om noget dypt. Det dramatiske taler om noget som er dypt for nogen. Gravitation. Skæg og ballader, harm og hån, anklagelser og anklagelser tilbage. Det dramatiske avsked er fyldt op med egots alle store kabbaler, med hæftige skridt mellem sal og salon og badeværelse og seng. Og op av sengen. Og her kan jeg ikke sove, du går jo aldrig igang på mig. Jag vil for fanden ikke være din kusine. Og manden siger, bliv her, jeg går ned i stuen og sover på sofaen. Okay? Manden går. Sorti. Konen i sengen er lidt forbaused fordi det ikke var hun der fik gøre den sorti. Nu hyler hun, men manden er allerede på den anden side alle vejer, og ned ad trappen, og in til sit ateljé og arbeijder hele natten, den passion har ventet lang tid nu. Og det kan han ikke tåle, han kan ikke tåle og være lang tid veg fra sit arbeijd, for at B. ønsker ta ham med på det ene og det andre som slets ikke drejer sig om kunst, men om at sælge kunst, og han skal kun være til stede som den charmerende kunstner som ska tale for varerne. Og han hader det. Eller – han er begyndt at hade det. Selvfølgelig er det super at ha en businesswoman som partner, men – tænker han – det er også en måde at ta over fra mig, det der rødstrumpe-kække at hun skal nog endog hjælpe mig at sælge kunst, hun med hele sit kontaktnet i København og hele verlden, selvfølgelig tænker hun at vi er et godt makkerpar. Ligesom det der Leonard Cohen-sang. We played the fancy couple, but I never liked the part. Og nu er jeg traet av at spille den model alle vil have, jag er simpelthen bare træt av det. Spil den rolle selv, du som nyder det.

Nu maler kunstneren på adrenalin. Nu tar han kraft av skorpionens sting. Nu er farverne vinger. De flyver med fart ret in i hans øyner og in gennem hovedet og blir hængende som fane og flor og flagrende kåre. Og, endelig, han forlader fortøjningen, han går op i vind.

Nu ses vi måske aldrig mer. Man vet aldrig. Man ved at en maler ska male, og ikke altid vaere til stede i alle andres drømme. Om success og ting. Farvel sucess og ting. Nu ses vi måske aldrig mer.

Man vet aldrig. 

 

 

Teji Grover, indisk poet

 

Jag mötte Teji under de lyckligaste omständigheter, hos en granne i mitt eget hus, tillsammans med Lars Andersson som jag då samarbetade med i en redaktion, och som var upp över öronen förälskad i Teji. Så här löper historien.

In till mig kommer en lång entusiastisk värmlänning, Lars. Jag är i morgonrock, men bjuder honom på fin sherry, och ett livfullt samtal följer. Jag ska just börja samarbeta med honom och Ylva Eggehorn på den kristna tidskriften Vår Lösen, som trots sitt lite gammaldags namn var en av de bästa kulturtidskrifterna i Sverige, både före och efter vårt "övertagande". En av de bästa, på grund av att den inte var inflikad i de för dagen absolut mest påträngande kulturella trenderna. Den gick lite vid sidan av, och den redaktionen var den mest kongeniala av de tre jag samarbetat med. Där satt förutom Lars, Ylva och jag, också den briljante Ulf Eriksson och några till, fina grabbar. Lars och jag hade alltid ett fullständigt flyt i vårt samarbete, vilket också resulterade i en hel del bra texter, bland andra denna om Carl Hill, och denna, om Claudio Magris. Många fina texter också av Lars, Ylva, Ulf, Magnus Ringgren, m.fl. som jag inte kan länka till eftersom de inte ligger på nätet.

Men den här dagen alltså: Lars befinner sig i huset för att han och Lars Hermansson, en granne, samarbetar kring en utgivning av Tejis dikter. Ett samarbete som resulterade i att hennes första diktsamling kom ut på svenska, översatt av de två, och andra svenska författare. (Tranans förlag).

Jag klär på mig något anständigt och följer med upp till Lars H. Och där, vid det lilla köksbordet sitter en vacker indiska, med ett leende som kan försätta berg. Köket som står öppet mot vårkvällen är fyllt av roliga samtal, men kanske framförallt av den osande kärleken mellan Teji och Lars. Vi har så roligt.

Ett par år därefter kom Lars ut med den lilla romanen Kavita, inspirerad av hans år i Indien med Teji. Jag fick tillfälle att recensera den i en facktidning. Läs romanen, det är en ovanlig Andersson, och jag ska snart lägga in texten på min blogg. 

Senare möttes vi igen på Sigtunastiftelsen, där vi hade vårt första redaktionsmöte, och Teji lyste till i environgerna. Vi kunde alltid skratta ihop. År av samarbete följde, tills Kyrkans Kulturstöd upphörde på grund av att de goda kristna - ähum - lagt för stor del av sina kulturpengar i aktier som sjönk och sjönk under någon finanskris som jag helst vill glömma. Slutet för Vår Lösen, som för så mycket annat, var alltså Kapitalismen. Bättra er, Svenska Kyrkans Kulturråd! Här följer en av Tejis dikter.

Det här är inte en dröm 

Från natthimlen halvtre 

faller svepningslakanet över mig

Jag flyttar mig inte från sovmattan 

Till höger om mig har jag bara din sömn 

Så ska jag erkänna? 

Att inte ens i så tät kärlek 

kan nån rädda nån annan 

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Teji Grover föddes 1955 i Punjab och bor idag i Bhopal i mitten av Indien. Hon skriver på hindi och har med sina fem diktsamlingar trätt fram som en av de främsta indiska poeterna i sin generation. Till hindi har hon också översatt svensk poesi och flera norska verk, och hon är även verksam som konstnär.

Joe Biden gör skillnad

Eftersom det var ett historiskt ögonblick satt jag uppe igår natt och hörde Joe Bidens tal. Det var första gången efter att högerterroristerna invaderade Capitolium som jag såg samma rum, men nu i en civiliserad dager. Och det var första gången på fyra år som jag hörde en civiliserad president tala. Och inte bara civiliserad, Joe Bidens tal innehöll många löftespunkter som var betydligt mer radikala än någon president varit sen Franklin D. Roosevelt. Det är inte fel att tala om Bidens New Deal.

På sitt lågmälda och ändå känslostarka sätt lade han fram ett antal nya förslag. Mest impopulärt bland de halvsovande republikanerna: höjda skatter för de stora företagen - som han så riktigt påpekade har undgått att betala sin beskärda del till samhället i många år genom trixiga skatteupplägg och överföringar till skatteparadis, på folkets bekostnad. "My fellow Americans, trickle-down, trickle-down economics has never worked."

Han ska heller inte höja några skatter för folk med låg-och-medel-inkomster. Men skatter behövs tas in för det stora reformpaket Joe Biden vill se och lån blir det. Paketet innebär en engångsutbetalning till alla låg- och medelinkomsttagare, det förlänger den statliga a-kassan, den ger pengar till barnfamiljer. Det innefattar bland annat: 12 månaders betald barnledighet och en bestämd lägstalön för alla arbetare. 

Amerikanska familjer har aldrig varit i närheten av de fördelar som svenska barnfamiljer har. Biden vill utveckla barnomsorgen, så att förskolebarn i alla samhällsklasser får en kortare väg till lärandet. En annan fråga där USA ligger långt efter är kostnaden för mediciner när man är sjuk; Biden vill sänka medicinpriserna rejält och även vårdpriserna via allmänna försäkringar.

Den verkligt stora samhällssatsningen är kanske ändå de infrastrukturella åtgärder som ska garantera jobb för alla dem som hamnat utanför under den stora Covid-depressionen. Utbyggnad av vägar och broar, förstärkning av kollektivtrafiken, och utveckling av laddstationer för elbilar över hela landet. Den planen har en grön omställningsflagg. Vindkraftsturbiner, vindkraftsvingar, byggandet av elbilar ingår.

Jobbpaketet innebär dessutom att: "Nearly 90% of the infrastructure jobs created in the American Jobs Plan do not require a college degree. 75% do not require an associate's degree. The American Jobs Plan is a blue-collar blueprint to build America." De med lägre utbildning ska inte behöva känna sig utslagna. Men Biden vill även stärka den betalda utbildningen med fyra år i början och i slutet av skolåldern.

Det finns mycket mer att berätta om: En absolut ärlig hållning gentemot rasism och segregering, mot kvinnoförtryck, och för en positiv syn på invandring. "Vi består av invandrare" sa han. "Det är invandring som gjort Amerika starkt".

Det som gör hans tal och löften väl förankrade är bland annat den enorma och verksamma satsningen på vaccinering av hela amerikanska folket. De utlovade 100 miljoner doserna på 100 dagar blev 200. Det gör att Biden framstår som en ordhållig man. En som tjänar folket och inte står som en stor gris och babblar om sig själv, sig själv och sig själv, som den vedervärdige föregångaren.

Jag tycker det är rätt fantastiskt att se denne 78-årige man växla upp ett varv, från den behaglige och kultiverade presidentkandidaten som kanske inte skrämde nån, till en kraftfull reform-president med mycket god vilja (och en möjligen ännu radikalare talskrivare), som vill genomföra större förändringar än det varit tal om sen - ja - Roosevelts New Deal. Good luck, dear! Vilken lättnad.

 

 

Länkar till CNN och till Karin Pettersson i AB. Och här en länk till hela Bidens tal. Och så här skriver Robert Reich i The Guardian.

William Shakespeare, sonnet 66

Tir'd with all these, for restful death I cry,

As, to behold desert a beggar born,

And needy nothing trimm'd in jollity,

And purest faith unhappily forsworn,

And gilded honour shamefully misplac'd,

And maiden virtue rudely strumpeted,

And right perfection wrongfully disgrac'd,

And strength by limping sway disabled,

And art made tongue-tied by authority,

And folly, doctor-like, controlling skill,

And simple truth miscall'd simplicity,

And captive good attending captain ill.

Tir'd with all these, from these would I be gone,

Save that, to die, I leave my love alone. 

Dessa sanningar får anses räcka för idag. "Humankind cannot bear very much reality". / Eliot

Och här är en svensk översättning jag hittade på twitter. Vad allt kan man inte hitta där. Och den som ändå vill ha lite mer av Shakespeare så här på hans födelsedag, kan läsa den här fina essän om Falstaff, den har bäring också på nyfattigdomen under Corona-makten och de andra makterna.

 

Svensk översättning: Eva Ström.

Tidig vår

Kastanjeträdet ståtar med lysande knoppar. Lönnen utanför mitt köksfönster slår ut i tidig blom. Kromgul blom, på målarspråk. Solen flödar. Nere vid sjön ligger båtarna ännu täckta av presenningar, vita och blå. Den blå presenningen har samma färg som scillan som nu brer ut sig i backarna. Tre tolvåriga tjejer med exakt lika långt hår - håller dom koll? - roar sig med en Golden Retriver som ser nästan lika go ut som min Bella. Men så är det ju ofta med den rasen. 

Pilträden är gröna och i häggen kan man - om man tittar noga efter - se den pyttellilla skulpturen av en blomknopp mellan gröna blad. Fåglarna väsnas på vattnet, måsarna seglar, koltrasten sjunger. Man kan bara tacka och ta emot för att allt börjar om, efter detta skitår. Jag är vårtrött, som man säger, men glad. 

Inatt drömde jag drömmar där jag befann mig i olika städer med olika människor, och var jag än var så tyckte jag om det. Bra så. Min äldsta väninna ringde nyss och sa att hon tittat på min You-tube-försändelse med Mike Ryan, från WHO, och att hon tyckte han var så oerhört klar och bra. Vi saknar båda den mannen i den svenska halvmesiga Covid-hanteringen.

Här kan ni också höra honom. 

 

Eld och snö, Island