Återpublicerar den här texten som ligger bakom betalväggar, sen länge.
Det finns
författare som har en så egen ton att om man tycker om den så tycker man om man
praktiskt taget allt de skriver. Gun-Britt Sundström är en sådan författare.
Jag minns hur igenkännande jag och väninnorna läste Student-64, För Lydia,
och Maken, på 60—70-talet. Maken blev det hon inte själv hade avsett, en generationsroman om kärlek, trohet och fria
älskandes moral. En klassiker.
När jag nu
läser hennes dagbok om ett Skrivarliv är
det med en så självklar fröjd. I början är hon fortfarande en ung universitetsstudent.
Hon ”dödsdiggar” Hjalmar Söderberg. Hon läser humanistiska ämnen, dras än till
litteraturhistoria, än till latinet, längtar till filosofin och får ständigt
andra idéer om vad hon vill göra: Estetik, folklivsforskning, runskrift. Hon
gör ett år på Journalisthögskolan, skriver magisteruppsats, köper ett litet
hus, gör en resa till Grönland, allt med samma entusiasm. Hon delar det
tidstypiska politiska engagemanget, känner ansvar för sitt samhälle och går
till och med in i en stadsdelsförening (!). Men hon vill aldrig skriva böcker
med krav på engagemang av politiskt slag. I stället fungerar hon som alla
mångsidigt begåvade människor, med ständiga utflykter hit och dit, både mentalt
och i geografin. Långfärdscykling och liftning är hennes vanliga
transportmedel, och jag blir lite förskräckt i efterhand över hur omisstänksamt
hon reser med olika män genom Sverige. Sen minns jag; vi gjorde så. Det var en
annan tid.
Skrivarliv är tagen direkt ur hennes dagböcker
från den tiden, redigerad endast med ett fåtal kommentarer, och – gissar jag –
många strykningar. Men just direktheten blir så berörande: Det är en ung,
spirituell och känslostark kvinna mellan 20 och 32 som berättar: Hur hon kämpar
med sina kärlekshistorier, hur hon skriver, hur hon snabbt kommer in på DN och
får roliga kollegor. Hur hon – trots all uppskattning och kollegialitet –
ständigt dras med sin frihetsdrift. Visst, hon vill vara där hon är, en bit in
på parnassen, men ännu mer vill hon vara fri, fri att tänka och skriva helt
eget. Hon får redaktörserbjudanden från både DN, Svenska Dagbladet och
Expressen, som hon inte tar emot. ”…bli en så offentlig person – nej – det har
jag inte nerver till”.
Hennes
förtjusning i kamratskapet på DN innebär också trassliga stunder med
kulturgänget. Framfusighet mot kvinnor. Maktkamper. Hetsiga fyllediskussioner
som ändar i slagsmål. (Än en gång häpnar man över det manliga alkoholintaget på
svenska kulturredaktioner, samt häpnar jag över att kolleger på samma tidning
recenserade varandra). Under en hektisk period på DN Kultur frågar hon sig: ”Har
jag tappat min integritet?” Det är en bra fråga att ställa redan vid 25, vid 35
kan det vara försent.
Gun-Britt
Sundström har blivit prisad för sin Söderbergska lätthet och sin anglosachsiska
stil. Själv läser jag om en flicka som liksom dansar genom tillvaron, och bara
då och då sätter ner foten, till exempel visavi Olof Lagercrantz,
kultursveriges favorit, men också en streber som fick utbrott på redaktionen
när det passade honom, och som kunde vara ogin mot unga begåvningar, som
Sundström själv. I övrigt är det som om hon nästan alltid trivs bland sina
murvlar, inte så få av dem äldre män med pappakvaliteter. Om kvinnor skriver
hon betydligt mindre, kanske fanns det inte så många på redaktionerna på
70-talet. Men hon nämner sin aversion mot konkurrenten Maria Bergom Larsson,
och konstaterar: ”Jag är klarare än hon”.
Vid sidan av
det privata är det här i högsta grad en exposé över en tid: Det är
Vietnamdemonstrationer, första-maj-tåg, kårhusockupation, uppror mot monarkin;
det är en tid med stora öppningar, både för tankarna och experimenten med
relationer och kollektivt boende. Sundström-flickan aktar sig noga för
kollektivismens smetiga sidor, men är desto mera öppen och ömsint för allt som
har med vänner och kärlekar att göra. Tre män passerar revy, varav den
mittersta är en gift man, på en gång hennes själsfrände och stora passion. Jag
rörs av hur hon beskriver denna omöjlighet som möjlig. Hon har en kvalitet som
är ovanlig; hon klandrar inte människor, relationer, jobb för att de inte är
som man skulle vilja ha dem. Hon betraktar, resonerar med sig själv, inser och
har sig, men skyller nästan aldrig på någon annan, något annat - en cool
hållning som smittar av sig även på hennes lätt ironiska språkstil.
Det som gör
den här dagboken så – i god mening – underhållande att läsa är författarens
outsinliga livförälskelse; hon går liksom all
in i allt hon företar sig, från latinstudier till skriverier till
bergsbestigningar, och det mesta hon tar sig för är dessutom lyckosamt -ingen
sturm und drang i den ungdomen, endast tredagars depressioner. Men när det
krisar med någon av hennes kärlekar kan optimisten falla omkull i stormande
gråt och sorgsna betraktelser; all in
även då.
Dock, som
med alla dagböcker, Anaïs Nin,
Lars Norén eller Gun-Britt Sundström, blir man efter 300 sidor lite mätt på
huvudpersonens funderingar kring sig själv. Då kan jag rekommendera att man tar
de resterande 200 sidorna lite i taget. Så har man en riktigt god läsning,
nästan som en liten inre sol, medan höstmörkret sänker sig.