Camus´ Fallet. Så blev den äntligen läst. Många decennier efter att jag läst Främlingen, Myten om Sisyfos, och andra. Kanske har jag till och med läst Fallet, men jag minns det inte.
Det mest frigörande med språnget in i den här texten är
talandet; hur författaren påtar sig en roll - ungefär som Joyce Carol Oates gjorde i Vad jag levde för - och buktalar inifrån en helt annan typ av människa, en avdankad advokat med hedonistisk livsstil och ett kallt dåligt samvete. En människa som pratar, pratar, pratar, och tycks prata av sig allt han varit med om. Pratar av sig, inte minst, sin skuld.
Bakgrunden till skuldkänslan är skenbart enkel: Denne man har försummat att rädda en medmänniska. En kvinna som hoppat från en bro i Paris, vars självmord han möjligen kunde ha hindrat, men var för trög eller likgiltig för att besvära sig med. Så han pratar, om sina äventyr, sina juridiska affärer, sina kärleksaffärer, kvinnor han tog från deras män, kvinnor han snabbt lämnade. Och så vidare. Han är en totalt ensam människa, och det är underbart skickligt och lyhört hur Camus får oss att tro på detta evighetsrabblande, intelligenta, underhållande monster.
Men är han ett monster?
Han kan aldrig glömma det ögonblick där han missade att hjälpa till. Det återkommer som en ond dröm och ett ständigt ackompanjemang till allt han tar sig för. Han är som på flykt. Och någonstans i mitten av romanen hör man alltmer att det är Camus själv som talar - om sig själv.
Det är hårt, det är en självuppgörelse som påminner om författarens eget erotiska playboy-liv och hans utsvävningar i Paris litterära klubbar. När Clamence - notera bokstavskombin - alltmer anklagar sig själv för högmod, för ödmjukhetens högmod, och för ytlighetens "trevlighet", när han avslöjar sin likgiltighet och cynism, sin nihilism och egocentrism, hör man hela tiden ett strängt överjag som bearbetar honom: Det är Camus själv som vrider sig under bördan av ett känsligt samvete.
Storheten i denna bok är just det; att uppgörelsen inte bara gäller en annan, den gäller författaren. Den gör honom trovärdig och - man blir beklämd. Varför? Kanske bara för att hela detta existentialistiska allvar inte förde längre än till eviga diskussioner; om människans ansvar, etik, hennes hållning visavi andra och samhället. Men också - rätta mig om jag har fel - för att jag inte kan uppfatta Camus som värdig alla dessa slag mot sig själv. Det som gör ont att läsa. Det som gör ont därför att man påminns om att de bättre människorna vojar sig och de andra inte vojar sig alls.
"Jag ansågs vara aktiv och energisk och mitt kungarike var sängen. Jag ropade ut min lojalitet och jag tror inte det finns någon enda bland dem jag älskat som jag inte till slut bedragit. Naturligtvis hindrade inte mina förräderier att jag var plikttrogen, jag uträttade ett ansenligt arbete tack vare min slentrian, och jag hade aldrig upphört att hjälpa min nästa just därför att jag fann nöje i att göra det..."
Den inre diskussionen fortsätter i all evighet; den som Clamence presenterar för författaren och därmed för oss. I bakgrunden hör jag 50-talet genljuda med sina höga ideal, sin valfrihet in absurdum, och en kör av kloka män och kvinnor som kanske tänkte alltför mycket och självbestraffande på hur man borde leva. Men jag hör också en subtil inlevelse, i de delar av berättelsen som
inte kan vara Camus själv. Där han tecknar en förfärlig människobild (nota bene en man) inte så olik Shakespeares karaktärer - en Jago, en Lear, en Othello - eller Dostojevskijs Ivan Karamazov eller Stavrogin. Det är den hårda linjen från 1600-talets nihilism, över 1800-talets Ryssland till Frankrikes 50-tal.
Och var står vi nu? Inför en ärkekonservativ hembygdsnihilism som kör över alla värden med en schlager om mig, mitt och de mina? Det vore intressant i denna tid av självbiografiska jagromaner om en enda författare klev in i huvudet på en nationalist och gjorde det med samma ferme som Camus. Någon?
