Jag går upp och ner i trappen som varit våt en månad. Försöker se om det finns nån glädje på gatan. Men nej, barnen är i skolan, inga hundar ute, inga jag känner. Svartblank asfalt och de vanliga svartklädda gängen från kontor i trakten. Lunchdags. Foodtrucks.
Hemma läser jag igenom 30 reseannonser, från La Gomera till Dubai, och vill inte vara där
heller. Hotellen är mycket egendomliga, å ena sidan. Å andra sidan sheiker och en "överdådig marina". Finns även "barnvänliga" hotell med enorm vattenrutschbana och tjo och tjim. Hilfe.
"There must be some way out of here, said the Joker to the Thief". Dylan.
Till sist tror jag att min bakgård är mer äkta än turismen, som jag egentligen inte eftertraktar. På gården - ingen Persisk vik. Men less is more - ibland. Denna långsamma höst har klematisen fortfarande gröna löv som fäster vid det svarta uthuset. Klängrosens blad är lysande, som målade med äggula. Jag nyper av lavendelblom och gnider mellan fingrarna. Ser att pionens bladverk också uthärdar med sin blankvåta ljusgröna efterfest.
Den kinesiska bergsbambun som min granne planterat är alltid grön, susar, rasslar. Medan rosorna i rabatten hänger med sina rosa huvuden, allt tyngre.
Undrar hur rosorna ser ut på La Gomera?
PS: Och så idag, den 29:e, kom äntligen den första snön. Träden helt täckta av snö, gator och planteringar och bambun helt täckt av snö. Snörosor överallt. Mitt inre barn glädjer sig. Nu ska jag ut och pulsa i snö som en strävsam nordbo på väg genom ärenden, på väg till vänner.
