Om jag tänker efter ärligt och kärleksfullt: Nog älskar jag mig själv mest. Det är dock inte alltid lika säkert när överjaget sätter in med sina måsten och sin ambition. Men ändå: Jag kan ofta vila i att jag gillar mig själv precis som jag är.
Att utgå från att man älskar sig själv mest är långt ifrån narcissism, detta spöke som hotar varenda framträdande gestalt i vår samtid, och som är ett verkligt hot, se exemplet Trump. Grejen är att narcissism inte bottnar i verklig självkärlek utan i en grundläggande, tidig osäkerhet som spökar ut sig med alla tänkbara överdrifter och betydelser som ofta gränsar till rena fantasier. Därtill materiellt krimskrams som ska öka vederbörandes ofantliga betydelse, men som i själva verket avskärmar från andra.
Självkärlek å andra sidan bär andra med sig. Även i sitt ensamma tycka-om-livet är man där med andra man tycker om: Det susar av annan kärlek; den sensuelle maken, den bästa ungdomsvännen, den passionerade älskaren, den näst intill helige biskopen (Lönnebo) och den norske filosofen som var friare än alla andra. Där finns också en varmhjärtad pappa, och många andra vänner genom åren, för många för att räknas upp.
Självkärlek är också det som skyddar en mot det låga hos andra: Det där som vill förstöra och också försöker göra det. Det där som väcker vårt förakt och kanske till och med äckel. Det vi behöver hålla ifrån oss. Och också gör - med tillräcklig självkärlek.
Bild gjord i Paint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar