lördag 2 juni 2012

Hinna, hann, orka

Hann inte träffa H innan han for till Gotland. Orkade inte gå med S på konsert. Hann maila K innan han for till Provence. Har tre personliga mail obesvarade. Har inte hunnit betala räkningen till Lappland. Inte hunnit skaffa nytt presskort. Måste skaffa nytt pass. Glömde att I och V hade födelsedagar. Men A, som också fyllde, var här på middag och fick present, så det blev supernice. Glömde synundersökningen. Kom för sent till fysisk träning. Måste fixa cykellåset. Undrar om jag ska träffa f.d. arbetskamrater nästa vecka. Orka. Hinner jag till lanthuset i juni? Lappland får nog vänta.

Är det här kul att läsa? Kanske inte. Men jag har kikat in hos både Kirsten och Teologen och sett att de skriver listor om vad de måste göra och sen stryker det de gjort. Lustig idé. Men det funkar faktiskt som läsning. Därför att så där har vi det. Det är mänskligt. Det är tillkortakommanden. Har för mig att Anna också brukar blogga de där listorna ibland.

Hur som. Mina listor och mina ofullbordade gärningar och sammankomster och min låga tåga när det gäller att möta alla som gärna vill möta mig, har fortfarande med efterdyningar av stroken att göra. Alltså; ska jag verkligen orka skriva på mitt eget material, samt en del jobb, samt ärenden, städ och mat, så blir det inte så mycket energi över. Medmänniskor får vänta. Jag har inte gått på en enda större tillställning, vernissage, teater eller dans det senaste året. Det jag måste göra tar energi från det jag gärna varit med på. Och i sammanhanget vill jag kasta in en brasklapp angående nuvarande attityder till sjukskrivning och konvalescens: Jag har haft förmånen att möta vettiga människor, men alla har inte den turen.

Stockholm har ett enormt underskott på neurologer. Jag var en lyckans ost som fick komma till efterkoll hos välvilliga experter på Danderyd. Hade jag haft otur hade det blivit direkt till husläkaren. Och husläkaren KAN INTE neurologiska problem. KAN INTE ens de texter om hjärntrötthet som finns i avhandlingar på nätet. Verkar det som. Jag har haft en dust med min husläkare, men på grund av Danderyds neurolog så kom den sent och blev kort. Jag gillar min husläkare. Han har varit en bra person. Men här gick han bet. Att min hjärna har hög IQ och att jag kan formulera mig inför en läkare som en jämlike, är inte detsamma som att jag har full energi. Sorry, baby!

Och jag tänker på alla dem; cancertrötta, artrosvärkande eller lätt strokade, som ska möta den här nya människosynen: Att man inte får vara sjuk, jo mycket sjuk får man va, halvdöd går an, men inte halvfrisk.
För mig handlar det om att dagarna växlar enormt, mellan osedvanlig trötthet, glömska, och plötsliga väldigt utsövda ryck av energi. Då allt ska göras, hinnas, orkas. Jag prioriterar nog ofta, på min fritid, naturen och/eller skrivandet. Samt de allra närmaste då. En och annan exklusiv utställning hinns med. Och musiken som är så vänligt lätt åtkommen har blivit min oöverträffade underhållning, en glädje djupare än förr.

Men skulle jag - vilket jag slogs emot - ha jobbat 3/4-tid som min husläkare ville, så skulle jag inte haft ett liv. Utan kommit hem utschasad, lagt mig spänd, och varit orolig för hur i helvete jag skulle klara det. Det är inte ett sätt att få en fortfarande hjärntrött människa helt frisk. De som kan det här, har berättat. De som sitter i telefon för att få okunniga, sjukkasseunderdåniga läkare, att fatta hur det är för en patient när varje syssla tar dubbel energi. För mig blev det halvtid. Och nu är det snart överstökat.

Småsakerna är värst. Var la jag? Vem skulle jag ringa? Var har jag telefonboken? Hjälp, jag glömde tandläkartiden. Måste köpa ny bandspelare. Är sockret slut? Shit. Nu brände jag vid kastrullen igen. Måste komma ihåg att köpa olivolja. Boka tvättstugan. Vad fan la jag glasögonen. Nee-eej. Badvattnet rann över. Orkar inte diskutera problem. Skiter i konflikter. Gör mig onåbar. Sitter klistrad vid datorn för att bli klar med en intervju, eller en egen text, tills det snurrar i huvudet. Orkar inte heller, efter sex timmars jobb och ärenden och eget skriv, vara kul på kvällen. En och annan långhelg kan det ske, att jag bjuder på mat själv, promenererar i fyrtakt, eller äter ute med någon av mina bästa. Bless those days.

Så där ja. Ingen rolig, ingen charmig blogg idag. Och här bara regnar det. Men vad fan. Jag litar på att ni tycker om mig ändå. Jag gör det. Och hälsar vänfast till dem jag glömt.

Till sist då, musiken: 
Bach, cellosuite no 1. preludium, med Mischa Maisky.

20 kommentarer:

  1. Vi tycker absolut om dig, Gabrielle! Det regnar här med och vi sitter inne som i ett fängelse, som min make sa. Jag bloggar om Flen och skall nu göra lite nytta också.

    SvaraRadera
  2. Fint Anna.
    Ja, det är ett regnfängelse, men dessutom blåst som vänder paraplyet utochin om man nu ändå vill gå ut. Läste din blogg om Flen. Sorglustigt.

    Jag ska göra mig själv nytta genom att läsa ut Tony Judts bok "Illa far landet". Samt börja på hans självbiografiska "The Memory Chalet", som kom till under hans sjukdom. Underbar man, gav aldrig upp.

    Läser man är det bra att det regnar!

    SvaraRadera
  3. Ja, det gör vi: tycker om dig alltså. Och vad fasen sin egen blogg använder man ju till det man vill, behöver man sucka så ska man förstås göra det.

    Känner igen en hel del av det du skriver om. Fick en gång en bild av nån klok person om det här med ork som tryter: man ska tänka att man varje morgon får en påse med energi - ungefär som om det var 2 kg vetemjöl eller nåt - och sen gäller det att använda det där på ett bra sätt under dagen och hushålla med det så det räcker till en hel dag. Påsen räcker till det den räcker till och sen är den slut.

    Småplocket är värst, håller med om det. Och jag kan ofta hålla på och fnottra på med den ena småsaken efter den andra utan att få nåt riktigt vettigt gjort - brist på koncentration. Känns inte bra. För att motverka det där fnottrandet eller åtminstone minska det brukar jag numera försöka bestämma på morgonen att jag under den här dagen ska få säg tre bestämda saker uträttade (eftersom det bara är tre kommer jag ihåg dom också, måste inte skriva listor). Det brukar funka så att jag också gör dom där sakerna. Tricket för mig är att inte lassa på mer än kanske max tre. Sen kan jag förstås göra mer, men just dom där tre sakerna ska bli gjorda. Men jag är i dag också i ett annat läge än du: jag rår min tid själv, jobbar med egna projekt. Det är skönt.

    Härlig cellomusik!

    Otroligt envist regnande verkligen. Men som sagt bra dag för läsande. Har just börjat på Göran Rosenbergs bok om sin pappa.

    SvaraRadera
  4. G: Allt det du skriver är bra råd, och kan behöva följas även av dem som inte haft en stroke.

    Jag kör faktiskt också för det mesta samma knep: Inte mer än tre hard-core-kom-ihåg på en dag.
    Men den där påsen mjöl; när den ibland känns full bakar jag alla kakorna på en gång ; )

    Rosenberg ja, ska jag också läsa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej men låt bli kakorna! Det är för mycket kolhydrater i alla fall.
      Förresten, vad är det med den här dan? Det regnar ju inte!

      Radera
    2. Du tror väl för höga håken inte att jag bakar kakor? Det var en allegorisk användning av mjölet, dear. Fiffigt va!
      Ja, ut i solen alla bagarbarn!

      Radera
    3. Höga håken...nemas problemas. J'ai compris - allegori.
      Du får låta bli dom allegoriska kakorna då.

      Radera
  5. Två glada små flickor plockade en stor bukett hundkäx här i eftermiddags, i solskenet, efter sexårskalaset, på vägen ner mot ån. Jag skickar en del av buketten till dig, virtuellt, som uppmuntran, med en hälsning.

    SvaraRadera
  6. Hundkäx, hundloka,
    inte klokt att de redan blommar sen en vecka, här med.
    Tack för hälsningen!

    SvaraRadera
  7. Vad skönt att du hamnade rätt i vården. För en bekant till mig tog det ett år innan hon fick neurologisk hjälp efter en ridolycka där hon slagit i huvudet. Och brutit benet. Benet fick mycket uppmärksamhet, men inte huvudet...

    Försommarhälsningar från en solig och blåsig västkust.

    SvaraRadera
  8. Hej Petra,
    det kanske råder brist på neurologer lite varstans i landet?

    Hur som: nu har de i alla fall fattat att det är så i Stockholms Län. Kommer som vanligt att ta X antal år att göra något åt.

    Hälsar tillbaka till det vackra Bohuslän(?)

    SvaraRadera
  9. Ja, som det regnar och blåser!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, idag seglar ingen. Men du läser väl för katten North of - eller ser du på Downton Abbey?

      Radera
  10. Din text var både rolig och trösterik.. bitvis som hämtat ur min egen dagbok. Och några bra tips fick jag också av både dig och dem som kommenterat.
    Nu längtar jag efter sol!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Malou,
      Igenkänning är ju alltid skönt.
      Och "som man ropar får man svar",
      och annan visdom ; )
      Sol kommer. Men för mig är det bra arbetsväder nu. Jag har kommit till den där åldern när jag faktiskt inte bryr mig om väder längre; allt går an. Utom det som har med klimathotet att göra.

      Radera
    2. Det var igenkänningen som var det roliga.. och ditt sätt att räkna upp eländet. När det blir för mycket, skrattar man till slut.

      För mig är vackert väder synonymt med frihet. Ett för komplicerat samband för att redas ut här.

      Radera
    3. Javisst. Men håll med om att Beckett kunde det där "räkna upp eländet" bättre än jag ; )

      Utan alla jämförelser, givetvis!

      Radera
  11. Du är charmig även när du är ocharmig :-) Och, du, skit i de där arbetskamraterna om du känner att det blir bäst. Det kommer fler öl och andra tider. Jag tycker du ska koncentera dig på det som är absolut nödvändigt och låta det andra vara. Vi finns kvar här ute när du kan och orkar.

    SvaraRadera
  12. Ja Helena,
    det är vad vi brukar kalla för äkta kärlek; att ge sin vän/sina vänner den space de behöver. Vi får se. Klart att vi går ut en kväll. Kanske under mer gynnsamma somriga förhållanden. Hälsa pöjkarna!

    SvaraRadera