Ljusa dagar

Sol över vita fjäll med mörka teckningar. Dom är nästan vackrast så här års. Jag går en tur bara för att meditera över bergen, men blåsten är kall, så jag går strax tillbaka. Sitter i solen utanför huset och njuter en stund, trots en viss kyla omkring ryggen. Grannar kommer förbi, Ebba, 92, som brukar ta en tur varje dag, längre än mina. Men så är hon samisk också. Sen kom Britt med skidor. Hon hade varit uppe till fjälls och försökt åka i gamla spår, det brukar hålla så här års, men inte denna april. Våren är tidig i år. Hon är annars en jäkel på att åka skidor. Till sist kom Vejne tillbaka efter en långresa till Stockholm. Han är stockholmare som jag, så vi är två här uppe. Och på samma våning i huset bor två från Västsverige, tre från Uppsala och en från Värmland. Det märks att landskapet drar till sig folk från alla håll.

Nu händer ingenting mer idag förutom det gamla vanliga tråket, städa, diska, laga mat. Och imorrn har jag tvättstugan. High life! Men kanske ser jag Mats Eks "Utvandrarna" på Svt Play ikväll. Här uppe är man mer än vanligt tacksam för både Svt och SR, särskilt då P2 med sitt enormt rika musikutbud. Leve Public Service! Låt inga högerjeppar förstöra det!

Foto: Ulf Kanon

Ludvig den Store

Satt uppe mitt i natten för att höra Beethovens 6:a. Pastoralsymfonin. Det gjorde jag rätt i. Få tonsättare kan lyfta mig som han. Enorma saker händer i musiken, en obändig livskänsla fyller rummet med kraft och beslutsamhet. Det är som att höra någon göra exakt det han vill utan hänsyn till något annat än att musiken han hör i sin skalle ska bli till i partituret och klinga ut genom instrumenten. Och så blir det så jäkla vackert. 

Nu är jag ju alls ingen musikexpert. Och inte heller ett dugg intresserad av att höra om att Beethoven var snål mot sin brorson eller om han eventuellt hade en släng av Asperger. Who cares? Däremot skulle jag gärna sitta ned med Sofia Lilly Jönsson eller någon av mina musikervänner här uppe och diskutera Ludvig den Store. Eller kanske inte. Kanske vill jag helst av allt att han ska göra sin verkan i min ensamhet. Utan tankar hit och dit. Som en väldig brorscha i Universum. 

Dessvärre följdes Pastoralsymfonin i P2 av en av Mozarts pianokvartetter. Den gav mig absolut ingenting. Efter Beethovens väldiga libido - Mozart, en skicklig lättviktare. Förlåt alla Amadeusälskare, men just den här sortens söta och ekvilibristiska Mox-art (K 493) är inte mycket mer än 1700-talets underhållningsmusik. Sen finns det naturligtvis andra sidor av denna begåvning: Hans Requiem är helt underbart. Och i Operor som Trollflöjten och Don Giovanni får han utlopp för en mer komplicerad dynamik. Arior som Nattens Drottnings och Sarastros är storartade, och skrivna sent i Mozarts liv.

Och Beethoven, halvt döv, föga elegant, sitter för evigt vid sitt piano och hör inuti huvudet hur det ska låta. Och ingen ingen ingen beställare har någon makt över de underbara teman på ridande vågor som där mullrar fram.

Ukraina Ukraina - Slava Ukraini

 

Göran Rosenberg - om att sälja sin själ

Länkar idag till den här utomordentliga artikeln av Göran Rosenberg. Förutseende som alltid.

Expressen Kultur 19 september 2023

Att sälja sin själ

Det tog Adolf Hitler en dryg månad att krossa all opposition i Tyskland och inrätta ett nazistiskt terrorvälde. Till sin hjälp hade han en rad personer som när de såg vart vinden blåste förödmjukade sig själva genom förneka vad de nyss hade stått för och kröka rygg för den man de nyss hade föraktat.

I ”Februari 1933, litteraturens vinter” (Nirstedt/Litteratur) skildrar författaren Uwe Wittstock i inträngande detalj hur ett antal framträdande personer i Tysklands kulturliv agerade och reagerade under några dramatiska veckor när allt fortfarande syntes stå och väga. Några flydde, några teg, några försökte opponera sig, några attackerades och fängslades. Trots det snabbt eskalerande politiska våldet fanns fortfarande oppositionspartier att rösta på i riksdagsvalet den 5 mars 1933.

Därefter fanns inga. Därefter härskade nazistpartiet och dess våldsapparat oinskränkt. Därefter gick det heller inte att intala sig att ryggkrökandet varit en taktisk eftergift i syfte att påverka och styra Hitler, vilket var vad några till en början hade intalat sig, inte minst de konservativa och tysknationella politiker som hade hjälpt honom till makten. Några av dem skulle själva slukas av det monster de hade trott sig kunna rida och tämja, andra skulle bildligen (och ibland bokstavligen) dra på sig uniformen och stövlarna, förneka sitt förflutna och ryggradslöst sluta upp bakom Der Führer.

Läs hela artikeln här .

Billions and billions and billions and billions and billions and billions...

 

Jag går och lullar

Ja, det är en sån dag. Jag har haft en lång skitvirus med andnöd och nu går jag här helt lugnt och plockar lite, med vad jag orkar med. Tar den stora disken. Mailar en vän. Baxar ihop gamla kartonger (det blir ju väldigt många här på landet där man får hemskickat). Kokar wettextrasor. Diskar honungsburkar. 

Hör lite på radio, men det är mest film och serie-musik. Inte min cup of tea. Men jag vet att det kommer bättre sen, efter 10. Sjunger lite gör jag också, byter lakan, ska tvätta hår. Plus nånting, nånting med Skatteverket. Inga ambitioner, bara skrota runt lite. Ringer Biblan om en bok de kan skicka upp. Kokar ingefärste. Äter kex med jordnötssmör. 

Det är bra med helt oambitiösa dagar emellanåt. Ingen fest och ingen stress, jag hinner det jag hinner. Och så sneglar jag då och då på mina skisser och målningar och säger åt dem: det där blir bra, det kan bara bli bra. Men det där tror jag vi slänger. 

Renarna har börjat komma upp till fjällen, hörde jag idag. Samtidigt pågår det vackra utanför mina fönster. Nysnö faller sakta och poetiskt. Tak och träd målar sig själva med vitt. Kanske ser jag en film ikväll. Men helst öppnar jag nog fönstret och ser bortåt fjällen. Om de syns i snöfallet.

Cioran

“One can be proud of what one has done, but one should be much prouder of what one has not done. Such pride has yet to be invented…

The mission of Everyman is to fulfill the lie he incarnates, to succeed in being no more than an exhausted illusion.”

— Emil Cioran