Sammanträffanden - Konst

Ebba Carstensen, skovparti, 1940.

Per Kirkeby, Wald-Variation II, 1989

Minns egentligen inte riktigt vad det var jag skulle säga om de här målningarna. De råkade sammanfalla via mina "studier" på nätet. När jag tröttnar på ord tittar jag alltid på konst, eller hör på musik.

Men - de här två bilderna är intressanta därför att man skulle kunna foga samman dem till en enda målning. Ändå är de gjorda med minst fyrtiofem års mellanrum. Ebba Carstensen, som jag aldrig känt till förrän nu, var en mogen konstnär på 40 och 50-talet i Danmark - en tid när lyrisk abstraktion var en av de konstnärliga utvägar man kunde välja. Det som räddar Carstensen från det alltför lyriska är att hon tar sin utgångspunkt i en verklig skog. Hon har varit på en plats. Därifrån meddelar hon ett intryck av ljus och skogsmystik, filtrerat genom sin tids måleriska idéer. Det hedrar henne att hon är långt mer sinnligt närvarande än mången abstrakt lyriker; hennes målning utstrålar något robust; man kan gå in i skogen, även om den är som en kulissvärld.

Den andra målningen, av dansken Per Kirkeby, är gjord i slutet av 80-talet. Jag minns att jag såg den på Moderna Muséets utställning av Kirkeby 1990. Det var en fabulös utställning, en av de mest "henrivende" jag upplevt, för att nu snacka danska. Senare i livet har jag intervjuat Per Kirkeby ett antal gånger, och en sak han yttrat är att han som ung kom ut i en målarkultur fylld med abstrakta lyrismer, saker som han absolut ville bort ifrån.

Jag ska inte just här redogöra för hur väl han kom ifrån det, det vet ju alla, men jag ska roa mig med detta: Att se hur nära en konstnär som Ebba Carstensen ändå ligger, visavi den fräckare abstraktion som Kirkeby skapar. Hans skog är också sedd, men med andra ögon. Vi kan gå in i den, som i ett kapell med tak av grenar. Och ändå - det finns en smärta i den där skogen - det är en fyrtio år senare skog, trasigare, mer bruten. Mer lik den fragmenterade värld vi lever i, mer ödesmättat romantisk.

Och ändå. Klistra de två bilderna intill varandra, och det håller.
Det är nog bara jag som tycker det är intressant.

Carmina Burana - en av de vilda

Carmina Burana lyssnade jag ofta på när jag var ung. Pappa hade köpt den, kanske bland annat för att den var filmmusik i Sjunde Inseglet. Jag tände direkt på det vilda och ibland dissonanta krafterna i denna hädiska mässa. Och jag är dessutom glad att jag var med och sjöng den i kör - senare -  på den legendariska Geijerskolan.

Sen lyssnade jag på en hel del annat, Carmina Burana var lite bortglömd. Tills jag började intensifiera min klassiska lyssning igen för fem år sen och den fick en second wind, precis som jag själv..

Men jag tror aldrig jag hört en så bra inspelning som den här, oavsett lite brister i ljudupptagningen är klangfärgen helt to the point, dvs ofta furiös. Är även mycket förtjust i den baryton som, antar jag, sjunger den demoniske prästen. Han gör sin insats med stor kraft, viss fräckhet och humoristisk distans. Överhuvudtaget känns alltihop frimodigt, på ett i god mening amerikanskt sätt.
Tror knappt jag hört en mer sammansvetsad och rytmisk variant. I offer you - Carl Orff.


 

Bo Trankell - Konstakademien

En av Sveriges mest originella målare - Bo Trankell - har dött utan att jag märkt det, och utan att jag hann intervjua honom, som jag så gärna hade gjort.  Det var en tid när jag frågade runt lite: Var tog han vägen, var fanns han? Varför såg man så sällan något om honom?

Han fanns alltså, men hade flyttat norrut, till Dalarna. Där fortsatte han att måla ända tills han fick en stroke. 2013 dog han, och nu har alltså Konstakademien, hans gamla skola, samlat ihop en retrospektiv utställning. Jag har ännu inte sett den, men återkommer om det.

När min man och jag levde i Östergötland, där han var länsmuseichef, for vi ofta till Norrköpings museum. Där hängde en av Trankells största målningar, ett risigt landskap vid en bäck. Den var det mest ångande och vilda måleri jag överhuvudtaget kunde se i Sverige vid den tiden. Trankell blev naturen han avbildade. Han tog en tråd från Josepsons näcken och gjorde den till en egen öppning i det sena 1900-talets oljemåleri. Han kunde också göra konstiga bilder, rebusartade, knutna - dem tyckte jag mindre om. Men har ni vägarna förbi Norrköpings museum, eller Konstakademien: Se hans verk!. Det är han värd - for ever.

Överst: Självporträtt 1970, nedre bilden, landskap vars datering jag inte hittat. Längst ner "Tower", odaterat.

Det är kanske typiskt för Trankell att så lite av hans grejer ligger på nätet, han var ingen karriärist. Men det är synd att inte andra gjort hans bilder tillgängliga. Min man ville skapa en bildbank som alla kunde nå. Nu finns den på internet - om ni bara bidrar, museifolk och konstvetare.

Konstakademiens utställning pågår mellan 7 nov - 6 dec.

Vis - Adriatiska havet

Här har jag alltså simmat en gång. Med en man som dök och plockade upp en halv amfora från botten. Långt senare förvarade jag den på vinden, där den blev stulen. Sic transit gloria amfora. Men minnet finns kvar. Mycket bra så här i november.

På kvällarna sjöng männen i grupp - More, O More. Hav, O Hav. Vackert och känslosamt. Som sagt - jag ska tillbaks till denna ö, någon gång.

Philip Glass och en Rothko

Hörde en underbart opretentiös intervju med Philip Glass på BBC radio. Det fanns en ramberättelse, och en intervju med kompositören, som mest berättade om hur farligt det var att köra taxi i New York på 70-talet, vilket han var nödd att göra fram till 43 års ålder. Inte heller då hade han egentligen några pengar, men 1976 fick han en stor framgång på Teaterfestivalen i Avignon, med sin "opera" Einstein on the beach. Han lät ganska road när han berättade om hur hela gänget musiker och en sångerska var tvungna att betala sina flygbiljetter på kredit, och gick back på hela showen. Mindre road när han berättade om våldet han bevittnade som taxichaffis. "Bur it was a good job, cause you could crush during the day". Han sov alltså på dagen, efter att ha lämnat sina barn i skolan. Och komponerade på natten.

Jag blev så rörd som jag bara blir av ett visst antal konstnärer och författare och musiker. (Förutom av gamla sjuka tanter och lessna barn). Det lyser upp rummet för mig, jag ser som en annan värld, och det spelar ingen roll att det är New York och att det var fattigt och ruffigt, det enda som spelar roll är en viss kvalitet. Man hör också i undertexten av Philip Glass´ berättelse hur generös han var mot sina medarbetare, och de mot honom. What goes around comes around. Inga pengar hade de, och inga statliga subventioner, men sällan har konstnärer hållit ihop så som de gjorde i New York på 60- och 70-talet.

Här är länken till programmet om och med Philip Glass. Samt en länk till Glassworks del 1
Och ännu en målning av Mark Rothko, som dog 1970, men ändå var en del av alltihop.

Får det lov att vara en Rothko?

Jag satt, i en skrivpaus, och tittade med ett halvt öga på auktionshusen. Fanns absolut inte en grej jag ville ha. Bohlins stolar, och även en del av danskarnas, såg ut som något man kunde använda som rekvisita i en SM-bondage-film. Italienska soffor var extremt överdesignade. Någon PH-lampa såg jag inte till.

Då slog det mig: Mark Rothko. En stor lysande Mark Rothko är faktiskt det enda jag vill ha. 
Det var inte så lätt att hitta just den jag vill ha, men jag fann en jag inte ville ha. Den kostade bara 86,9 miljoner dollar. 

Men det var alltså inte den jag ville ha. Och det var ju tur, annars hade jag blivit pank. Men att konsten nu - i de svajiga stämningarna på världens börser, hoppsiga kurser, ekologiska varningar, krig och fasor - har uppvärderats ofattligt de senaste decennierna, det är snudd på äckligt. Man vet ju att det inte är konstälskare som hivar upp de där 86,9 miljonerna - det är enfaldiga snubbar som Donald Trump.

Så låt oss vänja oss vid det - att all makt över absolut allting har övergått till de glufsande, enkla sällar, som drar sig fram i tillvaron genom att köpa ut andra, sälja, fiffla, bedra och undvika skatt. Att de är samma snubbar som vakar över världens börser, som också förstör världens resurser. Att det är dessa legolands-bossar som nu använder konsten som guldmyntfot.

Jag menar bara: En Mark Rotko vet man ju ändå var man har, när alla springer iväg och snor så mycket som möjligt av varandra. Synd bara om den ska förvaras i bankfacket, eller vaktas av privat gorilla. Det var ju inte så Platon hade tänkt det när han skrev om Det Sanna, Det Goda, Det Sköna.

Och ljuset lyser i mörkret

Vi tvekade och velade minst en timme om huruvida vi skulle gå på Mozarts Requiem eller ta en långpromenad. Det blev långpromenaden. Och därmed blev vi också överraskade av årets ljusfest vid Haga-Brunnsviken. Dagern skymde, himlen gjorde solnedgång med långa rosa moln, som speglades i vattnet. Vinden var västlig, nästan ljum. Folk var ute med sina ungar, vandrade den långa vägen där ljus, lyktor och marshaller var utplacerade i den vackraste novemberskymning.

Detta att fira något tillsammans är bra. Behöver inte ske på en kyrkogård. Behöver inte gälla ens egna anhöriga. Kan framförallt vara som en liten minnesvandring mellan nu och då, mellan dem man har älskat och de man möjligen, mot alla odds (:) fortfarande älskar. Tänk att vi lever, tänk att november kan vara så lågenergiskt skönt. Och att bland det bästa vi träffat på i livet, finns även Mozart -  odödlig.  Mörkret har ingen makt därmed.

Länk till Mozart, Dies Irae.









 Måste även länka till Per Svensson fina allhelgona-artikel i Sydsvenskan.