Danmark i mitt hjärta

Danmark. Närmare bestämt Själland. Tätnad juligrönska. Trehundraåriga ekar. Fuktig atmosfär. Det har regnat och klarnar upp mot kvällen. 22 grader i luften. Doftande växtlighet. Det är med den exaktheten Skovgaard målar sin hage. Men den kunde lika gärna vara en av "våra" hagar i Östergötland, där maken och jag kryssade undan från kossorna med hunden under någorlunda koll, för att gå och bada i den tidigt varma sjön. Bara en odlingszon från Stockholm kunde man bada mellan maj och september. Och i Danmark, i Danmark, min vän, där har jag badat vid Kystens perle, och ute på Amager. Och en gång vid Råbjerg mile, i Västerhavet; en helt annan zon. Sandigt som i Sahara. Sand som hela tiden flyttar sig, korn efter korn, storm efter storm. Ibland drar sanden med sig hela hus, kyrkor och torn, ner i dynerna. Som sand, som korn flyttar sig ett efter ett, så kan man också tänka på människan. Eller som en hage - lite gräs och blom. Inte många av oss liknar trehundraåriga ekar, och är det inte hur som helst en alltför heroisk idé? Men att flytta hus med sandkorn - det vore kanske något? Det liknar skrivandet. Skrot og korn. Det jag nu skriver på utspelar sig till stor del i Danmark. Ibland är det jag som flyttar sand, ibland är sanden på väg att flytta mig. Uhä, som man siger.

P.C. Skovgaard: Nordskoven ved Jægerspris, 1842-43. Klicka för förstoring, det är den värd.