och sen är vi det bara. Och märker
det fotfarande inte, mer än på knäna.
Vi blir arga utan att märka det,
och sen gör det ont i ryggen
och i sömnen ropar vi: Sluta! Sluta!
Ibland blir vi också snälla,
utan att märka det. Vinden
drar över kinderna och kraniet
har tröttnat på hetlevrade ord.
Vi blir resignerade utan att märka det,
men om vi dricker en skopa källvatten
skriver en bra rad, målar en skog
och förtar oss i en stund av ömhet
kan vi komma i en fas, en stämning
så annan som ett okänt liv.
Känner igen mig! Såväl knäont som resignation.
SvaraRaderaMen - just du! Som kämpar så! Inte resignerat.
SvaraRaderaHoppas du också känner igen dig i den sista raden.
Jadå, jag fann de sista raderna positiva. Resignation är för mig inte synonymt med att ge upp och bli passiv, utan snarare förmågan att kämpa med mindre strid och blodsutjutelse - till ingen nytta.
RaderaKämpa - till ingen nytta???? Eller med mindre blodsutgjutelse. Det senare är jag med på. Ibland.
RaderaTack för en mycket fin dikt!
SvaraRaderaRaden "och förtar oss i en stund av ömhet" är bland det vackraste och roligaste jag läst...
Tack Erling, det var bästa beröm.
RaderaFörallandel, Björnstrand.. :-)
SvaraRaderaTyckte du har så fint efternamn så att det var kul att skriva det en gång. Mitt är ju mer som ett indiantotem.
SvaraRaderaVäldans fint uttryckt - den där resignationen kallar jag försoning - att förlikas med det som varit emot, att vandra vidare i en annan sinnesstämning.
SvaraRaderaFörsoning, det låter kristet. Och jag är en motsträvig dito. Men samtidigt lyser ju visheten endast över dem som är en smula försonliga. Va?
SvaraRaderaJag tycker ibland att människan är som en tårta: Ett lager av mildhet, ett av jävlars förbannade skit, ett av sorg, ett av all världens glädje. Och så vidare. Och att man gör bäst i att acceptera alla de där lagren, fina som ofina. Aldrig vara främmande för någon enda känsla. Men det är jag det.
Inte den kristna försoningen. Nä, kristen är jag inte trots, eller kanske på grund av, min uppväxt i det småländska bibelbältet.
SvaraRaderaSnarare zen: att låta vara. Eller tao: att följa bäcken ner mot dalen. Att kämpa emot genom att böja sig och stå kvar, som gräset. Som jag kände mot slutet med min far som jag stångats emot i alla tider. Jag kände att det blev dags att sluta med det - och sen bara dog han. Det vore ju förfärligt om det är först inför döden man kan bli försonad.
Förstår, och känner igen. Zen och Tao är mycket nyttiga saker, minst lika nyttiga som morötter och cyklism.
SvaraRaderaJag brukar säga: Släpp!
Men det ska inte ske som en väluppfostrad förträngning, utan när man sagt det man vill säga, känt det man känner, och kan lämna det...