torsdag 12 juli 2012
Dalarnas son
Sång av en pöjk till en flicka. Inte någon Cohenmelankoli, ingen Dylancynism. Ingen moloken Neil Young. Ingen avtänd Nick Drake. Ingen svartsynt Johnny Cash. Utan en man från Dalarna, med en röst som håller för jämförelsen med alla de nämnda. Det kanske inte är tillräckligt sofistikerat för vissa av mina trogna läsare. Men what the fuck! Björn Skifs i den här sången står för en känsla som ingen har gett mera av än han. De där lite oskuldsfulla men råstarka harmonierna: Sjungna till en kvinna han varit ihop med i hundra år, eller så. Tänk!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Som en av dina mer osofistikerade läsare vill jag bara säga att om man inte hör kvaliteten och rörs av den här låten de sju-åtta första gångerna man hör den, då är man alltför infekterad av tidens cynism och reflexmässigt ironiska attityder.
SvaraRaderaDet kan kanske kännas svårt att gilla en låt som legat på Svensktoppen i 142 veckor, förstås...
Tack! Tycker om.
SvaraRaderaLennart: Det där med svensktoppen har ju som vanligt gått mig förbi. Men vilken pipa! Vilken hängivelse!
SvaraRaderaOch i sin enkla framtoning en smula åt folkvisan till.
Gabrielle - Heart first, thougth after, age at last ; )
Eller som Noel Coward sa... "Extraordinary, the potency of cheap music..."
SvaraRaderaYeah! As extraordinary as the impotence of cheap wit!
SvaraRadera