Stockholm skyline

Varm kväll. Ett dis som påminner om städer vid medelhavet vilar över Strömmen, husen, broarna. Jag vandrar från Stureplan, med de tråkiga uteserveringarna  - varför är det "fint"? Vidare över Nybroplan, till Blaisieholmen och Skeppsholmen. Det är en drömkväll. Vattnet ligger och gungar lätt i skymningsfärger. Chapman är full med folk. Träden dunkla och täta nog att att ta skydd under när ett par regndroppar börjar falla. Jag sitter och ser ut över Stockholm skyline, från Gamla Stan till Danviks tull, och jag känner en rätt rejäl tacksamhet över att vara född här, och bo här. Det är så jävla in i sjutusan solnedgångars flum - vackert!

Amalfi, Prag, Paris, Venedig, jora. Men av alla vattennära städer är den här i särklass. Kanske ser man det bäst om man, som ikväll, rör sig som turist i sin egen stad. Som om man bara hade en enda kväll på sig.
Men kompet i baskaggen handlar ändå om att ha gått här som ung med alla vänner: Badat på Skeppsholmen, partat i Kungsträdgården, te på Tetley. Philips med Jimi Hendrix. Moderna Museet. Gärdesfester. Romantiska promenader från Gamla Stan till Söders höjder, till en pojke som den gången bodde på Hökens gata i en nedlagd handskaffär. Och fortfarande vänner där uppe runt Sofia och Maria och Mosebacke. Den fina långa skyline som heter Södra Bergen, och som jag aldrig vill se nerklottrad med skyskrapor (då flyttar jag, men skyskrapor kan de gärna få baxa in någon annanstans, i city eller på andra sidan Gärdet).

Nej. Jag är inte full av tillbakablickar, det är mest ett komp, som sagt. Jag är glad just nu, över att vara här. Och jag har fortfarande för vana att tänka: Om jag dör i natt har jag sett det här; i all sin varma glans. Det vore ju värre att dö efter fyra timmar i tvättstugan. Enbart. Och i morgon vid den här tiden är jag på väg norrut. Jag tror det bidrar till att jag ser staden som landskap, bergväggar, veck, vatten, skuggiga hålrum. Och vid mina fötter vilar gässens ungar. Inte rädda för något.