Från Duras till Don DeLillo

Marguerite Duras

Länkar till mina senaste artiklar:


Marguerite Duras. Tre romaner nu översatta till svenska.

Don DeLillos debutroman Amerikana, nu på svenska.

Don DeLillo

Om Rilkes brev i Obs kultur.

Om Blomsterkonst och stilleben. 

Om Thomas Tidholms senaste bok. Länk till bloggen.

En äldre text om Don DeLillos Cosmopolis

Lukas Moodyssons filmer - Lilja 4-ever

Lämnar Lilja åt sitt öde, storgråtande. Det förstörda flickebarnet dansar ut i evigheten, över huvudet på sexgalna män, och deras olustigt hamrande kroppar. På väg hem från bion talar vi om ytlighetens förförelse, och den allmänna varumarknaden, som lockar oss att köpa och sälja och förbruka allt – inklusive sexualiteten – tills det bara blir skräp kvar. Ett samtal som blir den självklara följden av Lukas Moodyssons film om den ryska flickan som förvandlas till sexslav åt män i väst.

Det mindre självklara är att sen komma hem till sitt kök och märka att man kokar sitt thé och håller sin thékopp med ovanlig omsorg. Som om det betydde något, hur man tar i saker. Delar av filmen, som inte berör det omedelbara budskapet, och som Moodysson lagt in med en poets understatement, flimrar förbi: Som det att Lilja alltid måste vara den som städar upp omkring sig. Hon städar och kastar skräp när hon flyttar in i en sunkig lägenhet i Ryssland, och när hon placerats i en funkislägenhet i Malmö, börjar hon genast städa. Hon städar efter män, som inte bryr sig, och visar med ett par små handtag att hon bryr sig, om någonting de glömt.

Hennes levnadskonst är uråldrigt kvinnlig: Hon försöker göra ett litet rum, åt sig själv och andra, hon byter lakan, hon sköljer ur ett glas, hon slänger en torkad ostbit. Hon har, i all sin övergivenhet och smärta, en rest av verklig kärlek till livet: Hon är generös, hon ger en röd boll till sin pojk-kompis Volodja.Men hon har också, likt de flesta fattiga, en hunger efter varor och konsumtion, och en hunger efter mat, rätt och slätt. Det är den som leder henne rakt ned i det brutala sex-helvetet.
Från ett Ryssland där ingenting finns att få; inte jobb, inte fungerande lägenheter, inte varor – till ett väst där allt fungerar, men där människovärdet sjunkit ned till samma fattigdom som i Ryssland, vandrar Lilja mot sin förintelse.

I ett Sverige där ”trafficing” med Liljor pågår, går jag nästa dag min ispromenad, med en tung klump i hjärtat. Två unga män framför mig talar glatt om sina resor. Den ene har varit i Thailand, på exotiskt diskotek, ”… ja det var ju både disco och bordell alltså, det var häftigt”.
Senare möter jag dem ute på isen, två vänner, bekymmersfria, aningslösa. De svingar förbi på långfärdsskridskor och han som varit i Thailand ler mot mig, ett frejdigt leende. Ingen kommer någonsin att utnyttja honom, och jag vet inte om han någonsin utnyttjat en kvinna, eller bara ville göra intryck på en kamrat. Men sex är världens starkaste drog, och ”The winner takes it all”.

Moodysson har med sin film tvingat mig att se in i mörkret, det svarta blir svartare, det vita blir vitare, som där ute i snögnistret. Om jag bara ser det svarta, kan jag gå runt resten av dagen och betrakta varje man jag möter som en potentiell sexmissbrukare. Men när det ljusa tar över, minns jag att ingen av mina käraste män har varit en sådan.
Ändå kastar Lilja sin skugga in över mitt liv; svärtan och smärtan i det sexuella helvetet finns runt hörnet, på andra sidan parken, i varenda storstad. På botten av världsekonomins sophög ruttnar en blomsterbädd av kvinnliga liljor; ryska, thailändska, polska.
Och det är nästan enbart män, och ofta så kallade vinnare, som har makt att hantera kvinnor som förbrukningsvaror och slavar. Men det tänker man ju inte gärna på, om man är en ung, svensk man, på långfärdsskridskor, med full fart framåt i den ljusaste av vinterdagar.

Om ni missade Lukas Moodysons 7 filmer i Svt, så kan ni ju alltid hyra någon av dem på Dvd. Själv vill jag rekommendera den ovan, samt Mammut. Men se inte Ett hål i mitt hjärta, där sexmissbruket exploateras även i filmen.

Texten tidigare publicerad i Kristianstadsbladet m.fl 2003

David Hockneys höst

David Hockney, född i Yorkshire 1937, gör större målningar än någonsin. Och de är just på gränsen till det alltför söta, och ändå lyckas han, enligt mig, förmedla den där friska glädjen över all natur, som jag också känner.
Men han är också så otroligt engelsk, med samma drawback som många engelsmän, utom Turner och Constable och några till har, att han pressar skapelsen till en viss kyla, en hantverksmässighet, som man både kan beundra och undra över.
Vissa målare förlorar sig, och låter mig gå förlorad, men Hockney - aldrig. Vi står kvar vid det väl genomförda, och betraktar. Jag ska återkomma till Hockney när han är som bäst, och då talar vi inte om de senare årens paradverk.

En sådan oerhörd sorg

Ja, jag känner den: Medan jag läser de första nyheterna om skolskjutningen i Trollhättan. När jag blir sittande öppen och tung, som om jag väntar på tårar som inte kommer. Och de små barnen som inte borde frågas ut, frågas ut. Om terroristen som kom in som om han trodde att han hade ett uppdrag från högre ort. Samma otäcka mani, förmodligen, som drev Breivik.

En grabb på 21, som bor ensam och som är arbetslös. En snygg pojke, fint ansikte. Ingenting i det yttre som talar om att här finns mörka krafter som ska gå lös på oskyldiga människor. Han är av medellängd, han är inte avvikande, han är inte tidigare nämnd i brottsregister. Han är skenbart normal. Förutom då besattheten av nazi-sidor och annat hatiskt som lätt går att hitta på nätet.

Min omedelbara självbevarelsedrift säger mig att jag är färdig med det här samhället, att det håller på att rasa iväg åt en ohållbar och grotesk rasism. Att det var så självklart att han gick in och högg på en skola där många av barnen hade invandrade namn.

Jag tänker också, precis som Aftonbladets Anders Lindberg, på det ansvar de megafoner har som underblåser hatretoriken, som hejar på bränder av flyktingförläggningar, som inte raderar kommentarer där hatet brer ut sig i vidriga ord.

Men mest ändå tänker jag nog på, precis som när det gällde Anders Behring Breivik, att det är något så ini helvete förlorat med de här maniska rasisterna; att det har mist en verklig kärna till medkänsla och vidsynthet, att de är inkrökta i sitt kompensatoriska hat, som om de inte kan leva av något annat. Som om de käkar hat som knark, och vill göra ont.

Och att det aldrig kan vara enbart "ett samhällsproblem". Folk ur alla samhällsklasser gör onda gärningar, rika som fattiga, ensamma som i grupp. Några sitter legalt på Wall Street och förstör andra människors liv och tillgångar. Andra går bärsärkagång på fyllan. Åter andra kniper åt sig det som inte tillkommer dem, och några skjuter med pistol eller hugger med kniv.

Det onda i människan är ett större problem än flyktingar. Det onda är ett större problem än slutna eller öppna skolor. Det är som en sorts besatthet, en fix idé, en paranoid reflex. Och några av dessa skadade barn kan man kanske hjälpa inom skolan, hos skolpsykologer och andra - som vi vet att det under lång tid skurits ned på. (Sätt till exempel det behovet före allt prat om skattesänkningar).

Men allra först finns ett hem. Därefter en inkluderande människosyn. Eller så finns det inte riktigt. Men verklig motståndskraft börjar där. Är det tomt kan vad som helst flytta in och fylla tomheten; våld, hat, exploatering och rasism. Jag, mig och mitt, och åt helvete med de andra. "Give them hell", som SD myntade. Och det är de ju inte ensamma om.

 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Länkar till Anders Lindberg om hatretoriken, och till min tidigare text om Anders Behring Breivik.

Laponia

Måste ändå vidarebefordra detta foto av Gerd Ulander. Så som det var nyss, och så som det var förra hösten, i Saxnäs. Strax innan alla löven föll och vintern kom, ljudlös som snö i stilla fall. Och just den tystnaden har sitt eget lugna mellanrum. Så räds inte vintern.

Höstläsning: Fyra tunga och en lätt.

Arg på en sommar som tog slut alltför snart, kastar jag mig över litteraturen. Inte för att det är en njutning att läsa, och särskilt inte de tegelstenar jag lassar på mig: Gombrowicz´ dagbok, Mircea Cărtărescus Orbitor, kroppen,  Michauxs samlade skrifter, och – fortfarande – Lars Noréns En dramatikers dagbok.  Men min kunskapstörst begär det okända.
En vän frågar mig: Varför Gombrowicz? Han är tråkig.
Nä, inte tråkig, men krävande. Vem har en bordskavaljer som kan halva Europas kulturhistoria på sina fem fingrar? Och som dessutom är egensinnig som en ständigt protesterande kultur-antikultur-man. Jag tar Gombrowicz any day. 

När jag har svårt att somna läser jag ett par dikter av Michaux; aldrig är han bättre än vid 88 när de kristna, buddhistiska och filosofiska synapserna kopplats samman till ett vilande, moget väsen.
Högt på min himmel står också Mircea Cărtărescu; en svårläst typ, som härdar läsaren med en lång introduktionskurs till sitt Universum, innan han landar i en slingrande berättelse om ett barn, en ung man, en mor, en far, ett ökenartat Bukarest. Ett "modellbygge av medvetandet och kroppen, av luften och solen och växtligheten och kosmos som omgav dem", skriver han själv.

Norén ska man däremot inte läsa om kvällen. Han är så intensiv, hans liv så händelserikt, och man blir alltför nyfiken på hur det ska gå med hans kärlek och hans vrede. Som en drog invaderar han nervsystemet, och jag släcker fyra på morgonen.
Men så kommer till mig en bok så lätt som en fjäril. En bok jag inte får träningsvärk av när jag håller den under sänglampan. En bok som inte retar hjärnan, utan luftar den. "Mirakelkvinnan", dikter av Nina Cassian; en tunn volym. Det är något med den fysiska lättheten, som också säger något om författaren.
Cassian vet jag inget om, mer än att hon är rumän, som Cărtărescu. Hennes dikt är olik allt jag tidigare läst. Kortfattat, med aggressiv humor, speglar hon situationer.

Jag fick stå under hela resan
ingen erbjöd mig sittplats
trots att jag var minst tusen år äldre
än alla andra,
trots att jag hade tydliga tecken på
minst tre svåra åkommor:
stolthet, ensamhet och konst.

Greppet hon håller om känslan är ett vackert vapen. Som om konstens värde ligger just där: Att oantastligt, ofrånkomligt uttrycka sin person, på trots av förståelse, eller oförståelse. Ett speciellt östeuropeiskt allvar som vi behöver; därför att det länge lärt sig existera utan sneglande på nyttan, vinsten, resultatet.

Min lingvistiska protest
är utan kraft.
Fienden är analfabet. 

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Tidigare publicerad i UNT.

En flyktings bön -- ur Psaltaren

Rädda mig, Gud!

Vattnet når mig till halsen.

Jag har sjunkit ner i bottenlös dy

och har inget fotfäste.

Jag har kommit ut på djupt vatten,

strömmen vill dra ner mig.

Jag har ropat mig trött,

min strupe är hes.

Mina ögon värker,

jag har väntat länge på min Gud.

Flera än håren på mitt huvud

är de som hatar mig utan grund.

Många är de som vill förgöra mig,

som är mina fiender utan skäl.

Jag tvingas lämna tillbaka

det som jag aldrig stulit.

_ _ _ _ _ _ _ _

Psaltaren 69.

Bibeln har ord för det svåraste.