Läsandet och gåendet

I fjorton dagar höll jag bara ihop med Klas Östergren. Njöt mig igenom Renegater, trots vissa svagare avsnitt och lite rörig intrig. Men det är något med själva tonen hos Östergren, luftperspektivet, människosynen. Det där som gör att man litar på en författare. Jag hade tänkt skriva en recension men känner att ni lika gärna kan läs Per Svensson i DN eller Ulrika Knutson i Expressen.

Efter det kom en svacka. En djup intighet. Vad skulle jag med de andra till: Inte ens Heinrich Böll, Alice Munro, Eyvind Johnson, eller Ulf Lundell, som stod här i bokhyllan, kunde locka mig. Det var några svåra dagar. Sen hittade jag Peter Handkes lilla bok om hans mamma. Den var fin, skriven med lätt hand, och utan sentiment. Därefter fann jag Torgny Lindgrens Minnen. Och nu fick jag det riktigt bra igen. Vem utom Torgny Lindgren skriver ned sina minnen helt befriade från skryt och mallighet? Vem skiter i Högtidliga Sammankomster, ordnar, utmärkelser, kärleksaffärer, middagar med kandelabrar och annat joks, så som han gör? I ställer rör han sig stillsamt och humoristiskt förbi sina västerbottniska släktingar och deras historier; pojken som fastnade i en maskin, morfadern som fick hudcancer, mamman som på gamla dar sa till sin son att hon aldrig känt sig hemma någonstans. Och han svarade: Inte jag heller.

I gengäld blir jag själv snabbt hemmastadd i den västerbottniska stämningen, både den dialektala och den kartografiska. Liden, skogen, sjön, älven, myren, Bastuträsk, Norsjö, hjortronen och ljuset. Det är också lite roligt att Lindgren räknar upp några fina typer som härstammar från samma västerbottniska stamfader som han själv, inte minst då Martin Lönnebo, som jag träffade några gånger när maken och jag bodde i Linköping, samtidigt med Lindgren. På muséet som maken chefade för kunde man få höra biskop Martin Lönnebo och Torgny Lindgren diskutera livsfrågor. Lika saktmodiga och opretentiösa båda.

Läs alltså Torgny Lindgrens Minnen, om ni inte redan gjort det. Den är full med mästerliga dialoger och understatements. Nu läser jag Stephen Kings Att skriva, och den är kul, men lite enkel. Det gör ändå inget, för han säger bra saker.

I övrigt händer ingenting utom att den underbara korpen kraxande bevakar sitt revir, att räven går förbi, och att ormvråken seglar in. Det blåser mestadels sydlig vind, så hösten är fortfarande rätt grön. Jag går genom samma gamla skog, till samma gamla vik, eller förbi gården där Anna och Kalle bodde. De som ordnade vår barndoms midsommaraftnar. Ni har väl också hoppat säck och tävlat med ägg i sked? Och dansat runt stången? Pappa och mamma var aldrig med. De var precis som min man; ointresserade av midsommarlekar.

 

PS: Jag är fortfarande rätt glad i den där boken som jag skriver på, alldeles själv.

En poet är död och därmed uppstånden

Derek Mahon. Ni är säkert många som hört talas om honom, några av er, hemmastadda med det engelska språket, har även läst honom. Så inte jag. Jag ber om ursäkt. Inte till er, men till Derek Mahon. Han verkar vara en sådan som man vill läsa, nu när han dött och man äntligen fått upp ögonen för honom. Jag ger er en av hans dikter.

 

It is called “Everything Is Going to Be All Right,” from 1978:

 

How should I not be glad to contemplate

the clouds clearing beyond the dormer window

and a high tide reflected on the ceiling?

There will be dying, there will be dying,

but there is no need to go into that.

The poems flow from the hand unbidden

and the hidden source is the watchful heart.

The sun rises in spite of everything

and the far cities are beautiful and bright.

I lie here in a riot of sunlight

watching the day break and the clouds flying.

Everything is going to be all right.

Something went wrong. Please try again later.

 

 Vill ni läsa mer finns en artikel här i New York Times.

Paus i avbrottet

Eller avbrott i pausen?

Jag har varit härifrån, på grund av trehundra orsaker. På grund av en översvämning i mitt kök, som fick mig att jobba halvt ihjäl mig med att flytta grejer i två veckor och sortera och slänga, samt upptäcka vilka underbara målningar som dolde sig bakom ett skåp och en jättelik målarskiva. Över detta blev jag glad. Allt det andra praktiska pulet var pest.

Men så kom min, Covidfria, syster till min räddning och vi for ut till gamla lanthuset där jag nu sitter och ugglar som en gammal hök tillsammans med ormvråken som snyggt seglar förbi och korpen som ideligen kraxar om att dessa ägor är hans. Det är inte Never-more-korpen, ingen mystik, bara en helt vanlig korpjävel. Räven och rådjuren har också gått förbi, och en liten envis fågel som håller till i buskarna, och som jag hängt ut lite fågelmat till. 

I övrigt tyst. Utom de kvällar då min syster och jag fick igång några härliga samtal om ditt och datt. 

Vinden har blåst kolossalt. Men nu är den sydlig och mild sen två dagar, och jag njuter mitt brittsommar-otium utan brådska. Samtidigt sällskapar jag varje kväll med Klas Östergrens nya roman, Renegater. Kanske inte hans bästa, men ett himla bra sällskap hur som helst. En briljant Mensch, det är vad han är. Möjligen återkommer jag till detta i någon form av recension. Men just nu gäller kravlöshet.

Där hemma är köksgolvet uppbrutet, torkmaskinerna står på, och min bästa grannvän rapporterar om läget. På ett lugnt sätt. Det ska jag också göra då och då, även om jag - precis som Gunnar Pettersson på https://www.pressyltaredux.com/ - börjar ana att bloggens tid kan vara "en smula" förbi. Men än så länge håller vi ut. Återkommer alltså.

Det vidunderliga fotot av en ormvråk är taget av Niclas Ahlberg, naturfotograf.

The story of my life

There is this story of my life
I´m not sure what part I´m playing in it,
but I know it´s registered on me,

like the salaries, the bills, the taxes,
the passport, the ID-card, and
all of those banalities with money.

There is this story of my life,
cinematic, coloristic, dreary,
badly written dialogues.
As if real life means
badly written dialogues
and nothing fancy.

Then of course there is poetry,
and the dramas, the conflicts.
I assure myself time and again
they don´t mean that much,
they´re just part of the odd
broidery.

Then there is brooding,
and anxiety, of which I do not
fame myself, but poets do.
The Inger Christensen anxiety
is beautiful and scary.
I go there when I need to see
what I have too little of,
and of what I have a lot.

There is this dream of ones life.
In solid things to do, they suddenly
become lit up, the vase in the window,
the plate with aubergine and cheese,
the chestnut tree, the dance,
in constant windflow with
the others, the many, the few,
the one and only.

The dream.
If the one and only really existed:
That would be you.
Your life. The garden.

Marsfjällen

Marsfjällen sedda norrifrån. Mina kära berg. Någon var där idag och sände ut sin bild på Twitter. Fotograf: Uffe M.@ulfmakitalo   

Obama telling the truth about Trump

https://www.indy100.com/article/barack-obama-trump-dnc-2020-us-election-9679151

Jag uthärdar min gårds Orkester

Jag har sakta börjat få ro med ljuden på gården. Särskilt nu, när semestrarna är över, och ljuden antagit en mer mångskiftande orkestrering. I juli var det enbart de två viffande hundarna - de som ljudligt och upprepade gånger fick mig att skrika genom öppet fönster att: RIKTIGA HUNDÄGARE GÅR UT OCH GÅR MED SINA HUNDAR, och innanför fönstret väsa: Gör korv på dem!
Och så fanns det skrikande barnet och de högljudda lekande barnen, de senare irriterar mig sällan eftersom jag hör att de har kul. De talande, skrikande, supande tonårsbrudarna mitt emot var värre, med sina höga osäkra skratt. ("Fnittermödisar" som min man helt o-PK skulle sagt). De har partat hela sommaren till klockan 3 på natten. Min bästa skrivtid har tvingat på mig lurar. Jag kan lugnt säga att jag avskyr dem en smula.

Nu är lite andra tider. De frilansande nattugglorna mitt emot har kommit hem. Jag trivs med att det lyser hos dem, när det lyser hos mig. Familjen med det gobell-gobblande högljudda barnet är tillbaka, men han verkar ha mognat ett strå under sommaren. Gobblar lite mindre. I ekot på gården hörs också en stillsam mekanisk gräsklippare. Några kvinnor samtalar vid ett bord, några ungdomar på en balkong har en tyst hund (thank God!) En ung, mycket vit man, som verkar ha undvikit all sol, läser i skuggan. På en annan balkong sitter den alltid lågmälda kvinnan med sina alltid lågmälda gäster. De talar på det där gammelsvenska sättet, med hänsyn till andra. En mycket solbränd man i shorts gör sig nyttig genom att stillsamt kratta grusgården ren från ogräs.

Det är en mild kväll, med öppna fönster. Alla ljud passerar in och ut. Någon tar in möblerna från balkongen. Någon tar ut möblerna på balkongen. En granne duschar. Mannen mitt emot vattnar sin långa rad av röda pelargoner på balkongen. Några kvinnor skrattar. De samtalar med mjuka röster. Man hör glassbilen komma några kvarter bort. Det är inga flygplan i luften, bara en väsande luftballong. Nu går någon in på gården med sin cykel. Det rasslar i gruset. Blommorna växer så tyst att bara vissa insekter hör deras våglängd. Min våglängd är också mycket tyst idag. Jag uthärdar. Jag uthärdar med hjälp av John Cage som sa att man kan göra om alla ofrivilliga ljud omkring sig till musik. Kråkorna på taket får man inte heller glömma. De har ett mycket nyanserat språk.