Stänger en stund

Mellan hägg och lupiner. Nej da, inte så länge alls. Glaedeligt forår!

Bilden hämtad ur en gammal tidning. Skylt från den dag Danmark befriades från tysk nazi-ockupation 4 maj 1945. Makes you think. Aldrig mer fascism i Europa!

Allt är meningslöst - utan musik

Glad Lördag då!
Här regnar det lite lätt på alla blommor som min bästa granne baxat ner i jorden på vår gård, som växer och frodas med bambu och liljor, med japansk lönn och syrener, med tulpaner och pingstliljor och en och annan liten jäkla råtta. Samt höga vackra träd av okänd art, som blommar nu. Överallt drar man in märkliga dofter. Finast är nog lönnblom och balsampoppel. Imorgon blommar häggen.
Adios for now, som vi säger, vi expansiva ordonnanser.

Följ mig på Twitter om ni har lust: https://twitter.com/GabiBjornstrand.

Raderna: Tarkovskij

Hela den avantgardistiska problematiken är också specifik för det 20:e århundradet, under vilken konsten gradvis förlorat sin andlighet. Värst är situationen inom den bildande konsten som är i det närmaste renons på andlighet. Den vanliga uppfattningen är ju att detta tillstånd bara avspeglar andlighetens tillbakagång i samhällsutvecklingen. Jo visst, skall man inskränka sig till ett enkelt konstaterande av tragedin, håller jag med: det är precis vad den avspeglar. Men konsten bör inte enbart återspegla detta, den har också till uppgift att övervinna bristen på andlighet – att bibringa detta konstaterande en andlig vision: som till exempel Dostojevskij gjorde – han var den förste att formulera det begynnande seklets malaise med enastående genomslagskraft.
Begreppet avantgarde saknar helt relevans för konsten. Jag kan förstå vad det betyder i sportsliga sammanhang, till exempel. Men att applicera det på konsten skulle innebära att erkänna tanken på konstnärliga framsteg; teknikens framsteg förstår jag – det innebär mer fulländade maskiner som bättre och exaktare fyller sina funktioner. Men hur skall man kunna vara mer avancerad inom konsten?



Ur Den förseglade tiden
Andrej Tarkovskij


Bilden ur Spegeln.

Clashes & Friends

Ja, jag skriver rubriken på engelska. Så låter det mer som ett rockband. Och det är kanske det vi är, när vi rockar på väg genom bloggar och twitter, som vänner eller klumpskallar.

Klumpskallar kan även översättas till misshumör och feltolkning. Till exempel: För några år sen hände det på Gunnars blogg Pressylta, att två tidigare blogg-kommunikativa drog isär under en diskussion, den ena av dem på ett direkt fientligt sätt. Jag nämner inga namn, för det tror jag inte de vill. Men det blev, som man säger, lite otrevligt.

Nu är det så att en viss Karin - jag länkar inte - har vantolkat mig en smula. Vi har en del gemensamma bloggkontakter, och jag fann det lite ocoolt av damen ifråga att censurera en svarsreplik, när hon tidigare kritiserat mig i en jättebebiskonflikt. En pyttefråga. Något om hår. En misslyckat skämtsam kommentar från mig och vips var jag bu-uh-hu.
Fru K har annars själv en tendens att klampa fram över alla möjliga, grupper såväl som enskilda. Men det är hon det. Och det är ju upp till var och en såklart att klampa på sitt sätt.

Fru K skrev att jag varit elak flera gånger. Ack och ojsan. Men finns några kommentarer på den bloggen där jag varit elak mot Karin? Nä. De existerar inte. Bara ett fåtal oenigheter om böcker, vissa författare, viss politik. Nu har jag sagt detta till K, som tagit bort sin kommentar. Och jag tog bort min. Savoir vivre?

Hej och hå och si och så. Goddag roligare dagar. Må var och en klampa vidare i vårsolen på sitt eget sätt. Hoho, sa ugglan.

Happening i Storkyrkan

Vissa dagar har en viss ton. Vissa dagar kommer man aldrig till rätta med. Disken man inte hann igår och fönstren som börjar se otvättade ut och vårkappan som måste tvättas, lämna igen böcker till Biblan, hamna i meningslös meningsskiljaktighet med någon som inte heller har en bra dag.

Andra dagar. Man vet exakt vilken riktning man ska gå, och hur man ska hinna och att ingenting är så bråttom som man tror. Det är vår ute och man tar en buss till Gamla Stan där fasaderna lyser i fina schatteringar. Man går en tur i de gamla kvarteren där man levde som ung, gick på jazzklubbar och hade kul med unga konstnärliga typer från läskigt medelklassiga hem där det fanns konst på väggarna och Katja af Sweden-skor på mödrarna och kronärtskockor och kastanjer och annat som inte åts allmänt. (Vi slapp sniglar och sushi).

Det var Hans med sin intressanta judiska bakgrund, det var Johan som kunde rita och skriva som ingen annan (han är död nu), det var Stefan som var låghalt men bar sig själv med sådan hållning att alla möjliga flickor blev förtjusta i honom. Där var den alltid vänlige L-G och den allvarsamme Victor, och Sussie och jag, och Tanja och Sonja och Solbritt. Vi som visade varandra krokiteckningar och utkast till dikter, dansade, och blev kära lite hit och dit och huller om buller. Hej, Hjalmar Söderberg; att vara ung var fantastiskt.

Gamla Stan bär denna story. Samt en del senare stories. Men husen är desamma. Vid Stortorget finns de vackraste och bland de vackraste det med djupröd fasad. Strax intill finns källarfiket där vi hängde efter skolan. Och mitt emot det: Storkyrkan.

Så när jag går in där två dagar efter påsk har jag en hel svans minnen med mig. Kyrkan är full. Proppat med släkt till konsertanterna. Och vi andra.
Barn börjar sjunga i olika delar av kyrkan; den blir resonansbotten, ekokammare, multisound. De tågar in sjungande; barn från Adolf Fredriks musikklasser. Sjunger så otroligt bra. Vänlig grönska, Dona nobis pacem, Dowland. 
Deras småsyskon som vill se och uppleva allt klänger ner från bänkarna och sitter på golvet. En femåring dansar i cirklar en stund innan mamman hämtar.

Denna kyrka är en installation, 600 år gammal. Äldsta delarna ännu äldre. Arkitekturen är en av de vackraste. Det robusta teglet som värmer rummet. Gotiska valv som ännu bär spår av medeltida målerier. Det konstnärliga överdådet i predikstol, barockaltare, rosettfönster. Undrar om folk som gillar Fantasy och Sagoserier går i kyrkan? Det borde de. Här finns en bättre scenografi än någon platt-teve kan uppbåda.

Efteråt går jag runt och ser på Maria och S:t Göran och draken. Fantasy igen. Draken är alltid ondskan. Svärdet är höjt. Skulpturen skulle fröjda en lajvare och ett barn.
Men den enorma målningen av Yttersta Domen ser obehagligt modern ut. Kropparna ramlar samman som i en blind sadomasochistisk orgie. Ingen av figurerna har särskild betydelse. Bara ramlande kött, lemmar i ljusdunkel.
Kan det ha varit pornografi för 1600-talet? Eller en verklig och uppriktig fasa för helvetet? Ett måleriskt budskap med Jesus tronande högst upp som ett frimärke på en mycket tung försändelse. 

Se Storkyrkan. I morgon kan det vara för sent. Trumpeter på det!

Bernt Notke: S:t Göran och Draken och Maria.

      

Colorado - M&A

Colorado river: Jag gillar den måleriska ton som uppstår när fotot är lite suddigt: Impressionism. Mira får berätta sen om hon vill  ha korrekt repro i stället. Färgerna, åh färgerna.

Öknen blommar/Colorado. Båda foton: Mira Stolpe Törneman.

William Shakespeare - My love is a fever

The Sonnets. 147.


My love is as a fever, longing still
For that which longer nurseth the disease;
Feeding on that which doth preserve the ill,
The uncertain sickly appetite to please.
My reason, the physician to my love,
Angry that his prescriptions are not kept,
Hath left me, and I desperate now approve,
Desire his death, which physic did except.
Past cure I am, now reason is past care,
And frantic-mad with evermore unrest;
My thoughts and my discourse as madmen´s are,
At random from the truth vainly expresse´d:
      For I have sworn thee fair, and thought thee bright,
      Who art as black as hell, as dark as night.