Vitsipporna finns...

                 

Vitsipporna finns, vitsipporna finns,
för att låna Inger Christensen.

Ja, de finns, jag såg dem igår.
Pyttiga och gnetiga i vinden.

Det har varit soliga mjuka dagar
men inte till Valborg.

Det kommer alltid soliga mjuka,
men inte till Midsommar.

Vafankoli: Allt är ändå på gång.
Den här tiden när man bara kan
se sig omkring för att veta
vad som är meningen.


Och så fick jag tillfälle att ta fram Oscar Bergman igen, min mormors favoritkonstnär. Lilla mormor. Men så här såg det också ut i backarna på Arkö, där min man och jag hyrde sommarhus några år. Mycket ek, och fina holmar, skär och vikar.

Och för att kompensera det romantiska och nostalgin kan man höra Inger Christensen själv läsa ur diktsamlingen Alfabet här; glöm musiken, lyssna på hennes stämma, orden. Jag fattar en av tre anledningar till att jag en gång blev så kär i det danska språket.

Vänner, bild, bok.

Igår vaknade jag och skrev utan tvekan en dikt som var för bra för att publiceras på bloggen. Några små korrigeringar och, där satt den. Detta gjorde mig naturligt glad. Det är inte varje morgon det sker ett under.

Igår fick jag också några bilder från en vän som befinner sig på resa i Indien, för tillfället i Kolkata, kolonialt benämnd Calcutta. Där är 40 graders fukt och "premonsun-hetta" skriver hon. Inget jag avundas. Men på den långa resan kom hon till Bokhara och ska vidare till Sikkim. It´s allright for some! Bilden nedan från henne.
 

foto: Susanne Tupy

Och så har en annan kompis och f.d. kollega, Helena Looft, kommit ut med en ny bok "Pappa, vet du vad jag drömde". Men det har ni väl sett? Här kan man annars läsa mer.

På förekommen anledning

                                    

  

Rullstol på g. Inte min, utan Bloggers. Jag gör som en del andra bloggkollegor; ser till att läsarna passerar spamfiltret; teckenidentifieringen. Detta p.gr.av för många skräpkommentarer.    


(Bild, som inte har med saken att göra: Hilma af Klint. Men den kan ses som en cirkel av integritet. Nu på Moderna Muséet)            

Stockholm - en triangelresa

Reste från det obeslutsamma byggeländet till en lugn plats på Söder. Sofia kyrka signalerade sin spröda klang. Katarinavägen var lika grandios som alltid. Bergen levde av unga människor som lekte sommar i nordanvinden uppkrupna i skrevorna med mackor och musik.

Reste hem igen till den obeslutsamma byggbranschen, som äntligen fattat ett beslut. Om tre dagar är balkongbygget klart. Reste bort igen. Snabbt möte på Centralen med litteraturvetaren. Nya nycklar i min hand. Taxi! Den kom genast. Gemytlig kurd som sa: ska vi säga 120: blankt? Blankt blir bra! Särskilt som vi cirklade runt ett bra tag på Kungsholmen där tre gator av fyra är återvändsgränd. Cul de sac, som det heter, oss filmvetare emellan.

Fram till berget i skymningen. Hem till de bortresta doktorandernas lägenhet. Rörigt som tusan. Men i gengäld bokhyllor fulla med mina intressen. Läste Anne Sexton till långt in på natten. Vaknade utsövd och åt frukost framför Erlanderhuset. Dragspelet på femton våningar som vände sin baksida mot mig och såg ut som en monolit. Kristalliskt vit i solen. Och jag tänkte: Där bodde Tage Erlander bland alla de andra människorna. Utan bodyguard och utan övervakningskameror. Det var då det.

Huset är snyggt, men som vanligt gjorde Stadsplanerarna på 60-talet sitt favoritsvenska ängsliga drag: ETT höghus, och ETT lägre komplex. När det finns utrymme för tre eller fem. Det är som att planera en trädgård och sätta en ros bredvid en spirea bredvid en lilja bredvid en morot. Jag tror annars att tre höghus hade gjort sig fint här, de kunde tagit platsen där den utomordentligt tråkiga skokartongen Rörfirman X ligger. Och därmed löst en del av bostadsbristen även för studenter.

Hela den här delen av stan påminner annars om det bästa av det svenska. Det stora huskomplexet jag tillfälligt bebor har en studentlägenhet på varje plan, i varje uppgång.
Grönområdena är naturliga och generösa. Berg, buskar, stranden mot Mälarens vida blå, kajakklubb, Smedsuddsbadet, och scoutkåren i en rödmålad kåk. Väl skötta promenadvägar. Glittrande rena, badbara vatten.

Vid eftermiddags-téet ligger solen över Södra Bergen. Så små de ser ut här uppifrån. Långholmsfängelset - en herrgård. Och Västerbron, som alltid känts enorm när man är under den eller på den, blir en spinkig välvd sak, lagom för en japansk trädgård. Och långt borta skymtar Sofia kyrka och pekar ut den andra punkten i min triangel från den ena till den andra till den tredje sidan av Stockholm.

Om jag gillar den här stan? Frågan är redan besvarad. Och kärleken.

John Ashbery: Instruktionsboken

The Instruction Manual

 

As I sit looking out of a window of the building

I wish I did not have to write the instruction manual on the uses of a new metal.

I look down into the street and see people, each walking with an inner peace,   

And envy them—they are so far away from me!

Not one of them has to worry about getting out this manual on schedule.   

And, as my way is, I begin to dream, resting my elbows on the desk and leaning out of the window a little,

Of dim Guadalajara! City of rose-colored flowers!

City I wanted most to see, and most did not see, in Mexico!

But I fancy I see, under the press of having to write the instruction manual,   

Your public square, city, with its elaborate little bandstand!

The band is playing Scheherazade by Rimsky-Korsakov.

Around stand the flower girls, handing out rose- and lemon-colored flowers,   

Each attractive in her rose-and-blue striped dress (Oh! such shades of rose and blue),

And nearby is the little white booth where women in green serve you green and yellow fruit.

The couples are parading; everyone is in a holiday mood.

First, leading the parade, is a dapper fellow

Clothed in deep blue. On his head sits a white hat

And he wears a mustache, which has been trimmed for the occasion.

His dear one, his wife, is young and pretty; her shawl is rose, pink, and white.   

Her slippers are patent leather, in the American fashion,

And she carries a fan, for she is modest, and does not want the crowd to see her face too often.

But everybody is so busy with his wife or loved one

I doubt they would notice the mustachioed man’s wife.

(Forts. hela dikten - Här. Poetry Foundation.)
 

How limited, but how complete withal, has been our experience of Guadalajara!

We have seen young love, married love, and the love of an aged mother for her son.

We have heard the music, tasted the drinks, and looked at colored houses.   

What more is there to do, except stay? And that we cannot do.

And as a last breeze freshens the top of the weathered old tower, I turn my

gaze

Back to the instruction manual which has made me dream of Guadalajara.

John Ashbery, “The Instruction Manual” from Some Trees.

En annan berättar om Ashbery i The New Yorker. Och mer kan man läsa på Poetry Foundation.

HANG: Tankesmedjan Trögtänkta Pungdjur.

Rubriken som Expressen glömde.

Secret funding helped build vast network of climate denial thinktanks

Anonymous billionaires donated $120m to more than 100 anti-climate groups working to discredit climate change science.

Länk till The Guardian här. Och igår var det Jordens dag. Hur kan det hjälpa - när den ska vara på samma nivellerade nivå som kanelbullens dag och mors dag och bilens dag och den marknadsförda lögnens stora smitardag? Även kallad turbokapitalets hey-day. A.k.a. HANG: Tankesmedjan Trögtänkta Pungdjur.

Kommt - helf mir klagen

En ovanligt glad dirigent leder denna klagan. Men jag lånar några ord från en kommentar på You-tube:

In these days of world economic turmoil, corruption, war and hunger there is not much dignity left. For seven and a half minutes one can put aside and forget all those worries and revel in the absolute supremacy that Johann Bach brought to the world in this music - the St. Matthew Passion. The choirs ( all 3 of them) here do a superb job, as does the orchestra and Conductor. The boys of the Thomanerchor are astounding in their dedication and passion. Thanks so much for this music of the stars. 

Ibland får man ta risken att vara patetisk.