Baskisk kör och sur maktkamp

Till konsert i Jakobs kyrka. Regnväder. Möter upp med S. Vi ska höra en konsert med baskiska sångare. De flesta ur den här gruppen av män kommer från San Sebastian. De kallar sig Txorbela, med anspelning på den gyllene medelåldern. Höstlöv alltså. Men jäklar vilken kraft när de sjunger.

Det börjar helt stillsamt med några sakrala körverk som är det bästa på hela konserten. Tomas Luis de Victoria, Nemesio Otaño, Eric Whitacre. (Jag sätter upp ett par namn utifall att jag har en enda musikbildad läsare). De fyra första sångerna kommer med en djup och avrundad klang. Körledaren tycks besatt av just klangen, den får ligga hur länge som helst och sväva som maskulin rökelse upp emot kyrkans vackra 1500-talstak. Man märker, som S sa, genast hur axlarna sjunker. Rena harmonier.

Sen blir det andra bullar. De här sångarna, vars timbre här och var är genomvacker, donkosackig, har samtidigt inte den finstämda svenska körtraditionen. Starka sånger blir OERHÖRT starka. Det låter som om de länge stått på ett torg eller en kaj vid hamnen i San Sebastian (för att inviga någon ny båt) och sjungit så häftigt de bara kan för att det ska höras till andra sidan torget, hamnen, eller whatever. Om jag var körledaren skulle jag nog satsa på att gå tjugo meter bakåt och höra på soundet, samt rigga rytmen bättre innan man sätter segel för fullt. Men vad fan, det imperfekta har ibland en annan tjusning än det perfekta. Och kyrkfönstren tål det. Samt Gud då.

När vi kommer ut har det klarnat upp. Vi går över bron mot Gamla Stan, förbi Slottet, och ringlar oss fram från Stora Nygatan till Skeppsbron där vi gått hundratals gånger som unga. Till caféer, klubbar, musik, sena promenader hem i natten. Det finns knappt en finare gammelstad att gå ut i en sommarkväll. Nu landar vi på Zum Fransiskaner, det gamla jugendhaket. Sitter med utsikt över Saltsjöns allt vitare vatten och himmel. Vitt i vitt och ett solnedgångsfönster som blänker långt borta.

Kyparen är överaktiv och talar till oss som om han vill vara både trevlig och kommenderande. Vi undrar en stund vad det är med honom. Han är helt enkelt aggressiv säger jag, men det skulle jag också vara om jag hade den skatan till chef. Vi hör nämligen ett par gånger hur ilsket hon snäser honom genom sin förbannade lucka. Man önskar alla människor att slå igen sådana luckor i näsan på sina förtryckare och gå. Men i arbetslöshetens tidevarv är det alltmer skit folk ska stå ut med. Lucktanten skulle passa i ett av Strindbergs dramer, men i verkligheten gör hon ingen glad.

Och i riksdag och partier fortsätter en annan, subtilare maktkamp. Ett par salta och cyniska besked om hur det ser ut får man av f.d. moderata riksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson  i ett väldigt bra intervjuprogram. Jag gillar genomskådande kvinnor. Som den här: En rapp och hyfsat fristående nationalekonom som har sett nog av (odemokratisk) maktkamp och inte spar på satiriska understatements. Hon tillför de styrande drag av Richard III och Machiavelli, samt har hon några helt klara invändningar mot riksdagsmän i allmänhet. Ryggdunkare allesamman, enlig Pålsson. I alla fall i de stora partierna där makten fördelar sina gracer med tjänster. 
Mer om det en annan dag. Här är länken till programmet.

Epoken Jord: Monbiot

Jag saxar ur en bra artikel av George Monbiot, The Guardian 25/6.

End of an Era

So now what do we do to defend life on Earth?

It is, perhaps, the greatest failure of collective leadership since the first world war. The Earth’s living systems are collapsing, and the leaders of some of the most powerful nations – the US, the UK, Germany, Russia – could not even be bothered to turn up and discuss it. Those who did attend the Earth summit last week solemnly agreed to keep stoking the destructive fires: sixteen times in their text they pledged to pursue “sustained growth”, the primary cause of the biosphere’s losses(1).
The efforts of governments are concentrated not on defending the living Earth from destruction, but on defending the machine that is destroying it. Whenever consumer capitalism becomes snarled up by its own contradictions, governments scramble to mend the machine, to ensure – though it consumes the conditions that sustain our lives – that it runs faster than ever before.
The thought that it might be the wrong machine, pursuing the wrong task, cannot even be voiced in mainstream politics. The machine greatly enriches the economic elite, while insulating the political elite from the mass movements it might otherwise confront. We have our bread; now we are wandering, in spellbound reverie, among the circuses.
We have used our unprecedented freedoms, secured at such cost by our forebears, not to agitate for justice, for redistribution, for the defence of our common interests, but to pursue the dopamine hits triggered by the purchase of products we do not need. The world’s most inventive minds are deployed not to improve the lot of humankind but to devise ever more effective means of stimulation, to counteract the diminishing satisfactions of consumption. The mutual dependencies of consumer capitalism ensure that we all unwittingly conspire in the trashing of what may be the only living planet. The failure at Rio de Janeiro belongs to us all.

------------------------
Läs hela artikeln här.

Uggla och lulla

Sitter och ugglar med några vänner som bor liksom i en holk i Vitabergsparken. Ja, så känns det. Det är träd på båda sidor och en bergsklack, och en äng. Vi äter vegetariska hamburgare, grönsaker, sallad, sill och salami, jordgubbar med grädde, det mesta i omvända ordningar. Vi dricker saft och öl, inte alla samma. Vi dricker varsin nubbe. Inte Löjtens och inte Pors utan Scotch. Medan vi pratar tittar jag då och då ut ur holken, mot de stora träden på Vitabergsparkens baksida som mörknar alltmer. A härmar en uggla, en söderkis och en göteborgare. Han gör det bra.

Yngst vid bordet är Edna, elva år. Hon förordar att vi går ut i parken sent, hämtar dagg ur gräset och dippar mot öron och panna, det håller alla sorters pest borta under nästkommande år. Sen plockar hon under sträng tystnad nio blommor. För att drömma om sin tillkommande. Vi får gå långa vägar med henne, för de flesta blommor har blommat över, hundlokorna är torra. Det blir ett sjå att hitta nio olika sorter. Men det går. Då har vi hunnit ända till parkens höjd och ner igen på Söders tysta gator där endast ett fönster är öppet med något glam som sipprar ut. Alla de andra fönstren är mörka och alienerade. Husen osar tomt. När vi rundar hörnet till hemmaplan är det plötsligt fullt av blommor, ett rosenträd, och gula senapsblom och vitklöver. Utanför porten finns en liten damm med vatten. Den speglar en himmel som nu blivit disig. Säg det midsommarväder som varar.

Jag var bjuden till fest i skärgården, men såg inte riktigt fram emot att sitta inlindad i fleecefilt i 14-gradigt, utan stannade i stan. Så blev det annan sorts midsommarafton: Först sitta och uggla och äta, sen halvligga och småprata, sen lulla runt under almar och lönnar, och sist men inte minst ett samtal i natten med H. Om hur illa vi båda tycker det är när "vänstern" gör bort sig med en hatdebatt på dagisnivå. Självmål, typ.

Ikväll hörde jag Strindbergs "Midsommar" i radio. En gammal inspelning från 53. Med den där fabulösa blandningen av folkligt och fartigt, konkretion och själsvånda, som finns i hans tidiga verk. Där fanns det ett och annat gammeltroiskt, men framförallt en svenskhet som man kan omfatta med glädje, skärgårdsbåtar och mälaröar och en kall öl. "Var och en har sitt besvär" och "Alla bryggor är lövade". Joda. Och Spanien vann rättvist över Frankrike. Det blir det i alla fall ingen debatt om.

Midsommarnattsdröm - Julian Bream

En av världens bästa gitarrister spelar Preludium Allegro av de Murcia. Passande för en midsommardag som nu börjat sin fågelkonsert. Jag har alltid velat höra Julian Bream live, men aldrig lyckats. Kolla hans fingerspel. Rytmen, intensiteten.

Av alla klassiska gitarrister är kanske Bream den som ligger närmast en rockgitarrist. Friheten handlar det om; det vilda i det skolade. Kolla hans andra inspelningar på You-tube, om ni inte har honom hemma.
There is  a country for old men.

----------------
Och här finns en länk till några av hans inspelningar på MySpace, som ju oftast erbjuder ett mycket bättre ljud än You-tube.

Flower Power

Ja, som alla vet vid det här laget förändrar inte blommor världen och politiken. Men de förändrar oss, det är jag säker på. Så, be happy, här är blom lagom till midsommar.
Av dessa tre målare hann jag faktiskt träffa Hilding Linnqvist. Några år före hans död gjorde min man en stor retro med hans verk i Linköpings länsmuseum. Det var en mycket sirlig herre som verkade ha levat större delen av sitt liv framför ett staffli och kanske inte så mycket annat. Han var först en romantiker, men mot slutet av sitt målarliv en rätt så klassisk naturalist. "Hjärtats sång", nedan, finns på Moderna Museet i Stockholm. Den hör till de tidiga verken.
Anna Anchers målningar kan ni se i Skagen, eller på Den Hirschsprungske Samling i Köpenhamn. Och Emil Nolde, ja det vet ni: Han har ett eget museum. Kolla var - för jag minns inte. (Klicka för förstoringar).

Anna Ancher (1867-1956): Tulpaner i grön vas (något beskuren).

Hilding Linnqvist (1891-1984): Hjärtats sång.

Emil Nolde (1867-1956) : Bucards trädgård.

(Och även om jag ofta tycker att Noldes konst är alltför formlös och har något halvpsykotiskt över sig - särskilt om man ser hans bilder en masse på nätet börjar det gunga - så tycker jag att den lilla trädgårdsvyn ovan klarar sig med jordförbindelsen i behåll. Kunde vara en blomsterbädd vid Källhagens värdshus i Stockholm.)

Repris: Sally Mann

(På grund av tidsbrist repriserar jag en artikel om Sally Mann. Utställningen som pågår nu har jag ännu inte sett. Se Fotografiska Museets websida.)


Sally Mann, Naturen och de alltför vackra barnen.

Jag känner igen något i hennes foton. Man har varit ute sent om kvällen och sett något vackert och stått där i skymningen och känt. Resultatet, efter framkallning, är tre fläckar: En fläck vatten, en fläck skog, en fläck himmel. Amatörfoton. Men nu pratar jag kodakcolor.

Sally Mann filmar i svartvitt, ofta med en gammal lådkamera. Hon använder sig av tekniskt omständliga framkallningsprocedurer som skapar en sorts silvriga, ådriga fåror och skum i bilden, en finess som förhöjer den romantiska atmosfären, och får bilderna att se ut som något man hittat på en gammal vind. Bilder bleknade av fukt och damm.
En annan del av magin handlar om exponeringstid. När den är långsam nog börjar träd och ansikten flyta i sin egen osmos. De tre fläckarna flipprar i varandra och gurglar underjordiskt.

Dessa sydstatsskogar med sina jätteträd, och den täta, hungrigt klättrande murgrönan, dessa breda silverfloder och förvridna rötter tycks existera i en försjunken dröm. Här sker något underligt som Naturen bara har för sig när man vänder ryggen till. Men Mann har sett det.
Hennes fotokonst må vara romantisk, snudd på Gothic, men det landskapsbilderna förmedlar är en stor, förbiilande, ganska likgiltig natur. Motsatsen till Thoreaus Walden Pond, motsatsen också till de svenska grönavågarnas naiva återvändande till Moder Jord.


Några av Sally Manns bilder hör till de vackrare jag sett. De mjuka kullarna som förtonar i kvällsdiset. En helt stilla flod mellan mörka skogsbankar om aftonen. Flodens ljusgata som är len som hud och grå som tenn. Längst blir jag stående framför ett nattfoto. Det enda man ser är en högt hängande måne, svag som en glödlampa i dimman, och under den en äng, med ett fuktstråk som älvahår, svarta dungar av lövträd. Det är en kopia av en äng jag många gånger betraktat i månsken på vårt gamla lantställe i Uppland. Men detta är en natt i Virginia.

Så till det mer problematiska: Sally Manns bilder av nakna barn, oftast hennes egna. För dem har hon fått en del kritik. Jag vet inte om de har med pedofilfaktorn att göra, skulle tro det. Men det är inte sexualiseringen av barn jag ser, även om ena dottern poserar som Manets Olympia innan hon fyllt tretton. Flickor tycker om att se förföriska ut, barn av båda könen är förtjusta i att få sina föräldrar förtjusta. Och Manns bilder är - precis som Lena Cronqvist flickbilder - delvis att betrakta som en medveten motvikt till gullifieringen av barn och barndom.

Ändå är det något med de här bilderna som väcker min motvilja: Barnen är så vackra, så allvarliga, så buttra, kanske arga. De skulle jag också bli, tänker jag, om min morscha haft för vana att avbryta vår barndoms lekar för att fotografera oss. Tanken att konstnären exploaterar sina ungar ligger nära till. Och parallellt med den en förnimmelse av familjär narcissism: Det där som gör att - särskilt amerikaner - föser fram sina barn i tid och otid; som barnskådespelare, barnpopsångare, barnatleter. Titta på mina ungar: de tävlar, de är vackra, de är framförallt MINA. Detta ägande av barnen, deras kittlande ungdom, deras sköra barndom, är det obehagliga: Som när Mann låter sexåringen i vattnet bre ut sitt lockiga hår som en cirkel omkring huvudet, sjunka ner till halsen, vända upp ansiktet och blunda. En morbid mix av barnets oskuld och dödens eventuella närhet, fäst vid den förevigande plåten.

Jag ska inte ge mig in på att psykoanalysera en sådan bild, fast det kunde vara intressant.



Andra sidan av utställningen, den som jag föredrar, den med fotografiska naturmålerier, är glest besökt, där är det möjligt att utan konkurrens meditera över bilderna. På långväggen med de vackra, nakna barnen, däremot, hopar sig besökare mellan tjugofem och sjuttiofem i stora klungor. Där går det knappt att komma fram. Är det "konsten" som gör det? Eller "innehållet"? Jag tror inte man behöver gissa ens tre gånger.





Citat från Kulturhuset:s artikel om Mann: De flesta fotografer och fotobaserade konstnärer väljer idag den digitala tekniken. Men Sally Mann väljer istället fotografiets ursprung och utvecklar det till sina egna bildvärldar. Bildserierna ”Deep South” och ”What Remains” har till största delen kopierats med egna kemikalier och med te- och asfaltsblandningar i processen. Allt för att skapa rätt struktur och stämning i fotografierna. Hon har inget intresse av att använda den digitala tekniken.
– Digitala bilder luktar ingenting, säger hon...

Etiketter: konst

Paus - Skönheten

Eftersom jag skulle vilja skriva något allvarligt, men inte just nu förmår skriva något allvarligt just här - (men kanske någon annanstans) - så låter jag bli.
Paus, betyder det.
Men ett bra tips: Lyssna på Schüldt i P1. Men nu under rubriken "Skönheten". Där skonas man från nyhetsrasslet en stund. Sofia Roberg från dendriter är med, samt många andra. Intressanta.

Ivan Agueli. Stadsbild, 1892